Här bloggar lärare i Stockholm om skolliv, lärarvardag och pedagogik med både humor och allvar. Vill du också blogga för Pedagog Stockholm? Så här gör du ›
Läsåret 2017-2018 kommer vi att erbjuda tre ämnesdidaktiska seminarieserier Doing RE (Religious Education), Doing history och Doing Sustainability. Seminarieserierna vänder sig till SO-lärare på mellan- och högstadiet men även till gymnasiet.
Jag skrev för ett tag sedan (här) om en nyhet i gymnasiets kursplan för svenska: att det numera står explicit att feministiska och postkoloniala litteraturvetenskapliga perspektiv ska diskuteras med eleverna vid tolkning och analys av skönlitterära verk. Jag har fått höra från en del svensklärare att de skulle behöva fräscha upp kunskaperna vad gäller postkoloniala teori, eftersom det behandlas mycket svepande inom lärarutbildningen och en del har inte ens fått tillfälle att fördjupa sig i det. Jag tänkte därmed dela en text jag skrev inom ramen för kursen Postkolonial teori på Stockholms universitet, som redogör för några grundläggande idéer hos olika postkoloniala tänkare. I min uppfattning är detta inte bara relevant för svensklärare, utan även för er som undervisar i samhällsvetenskap, historia, musik/konst eller naturvetenskap. Texten knyter an till en dikt jag skrev som reaktion på en händelse förra året. Varsågoda:
Det är inte första gången vi hör sånt här på universitetet. Vi vet redan att för att lära oss rätt, måste vi ibland höra fel. Vi får en lektion i retorikens grunder, inom kursen svenska språket. Vi sitter som ljus. Väntar. Professorn i retorik drar ett lugnt andetag och sätter igång föreläsningen. Power point: en stor bild på skärmen av en man som spelar trumpet. Med ryggen mot publiken. Professorn pekar på bilden och mannen.
Idag avgjordes Teknikåttans regionfinaler runtom i landet. Teknikåttan är en rikstäckande frågetävling i naturvetenskap, matematik och teknik för elever i årskurs åtta.
I Australien drabbades genrepedagogiken av en backlash när medelklassmänniskor ansåg sig hotade. Medelklassen måste återskapa sina privilegier för varje generation och då genrepedagogiken, och speciellt Reading to Learn (R2L), lär ut de akademiska förmågorna som krävs för att bli medelklass, motarbetades pedagogiken. I Sverige har ingen sådan backlash kommit än. Det pedagogiska fältet har andra svagheter här än uppenbara klasskonflikter. En av de svenska pedagogiska akilleshälarna är uppfattningen om pedagogik som modefluga. En pedagogik bör avlösas av nästa, som uppfattas som bättre enbart på grund av att den är nyare, för att inte anses förlegad. Cyklerna är dessvärre så pass snabba att man knappt hinner börja förstå och tillämpa en pedagogik, än mindre utvärdera den, innan det är dags för nästa. Det är på detta sätt R2L har blivit drabbat i Sverige. Att sätta sig in i R2L är att sätta sig in i språket, alla ämnens språk. Språket är ju som bekant det mest komplexa system vi känner till. Själv har jag undervisat i R2L sedan 2011 och det är först nu som jag med ledighet kan använda mig av pedagogiken, planera för undervisning och utvärdera min insats och elevernas resultat någorlunda snabbt och effektivt.
Man har i Sverige också vänt sig mot att R2L anser sig vara den bästa pedagogiken. Det har uppfattats som provocerande. Alla pedagogiker anses väl vara de bästa av de som förespråkar dem. R2L är sprunget ur en rättviserörelse, därför tror jag att det är lättare att slå ner på den. Den är utarbetad av lingvister och lärare i samarbete och är inte en rent akademisk produkt. Lärare som undervisar i R2L har genom klassrumsforskning, som traditionellt sett har varit nedvärderat som forskningsområde, visat att pedagogiken minskar klyftorna mellan de högpresterande och lågpresterande eleverna. På detta är R2L bäst. Om det sedan är den mest innovativa metoden (det är ju den nyaste pedagogiska trenden i Sverige, ”innovativ” pedagogik – att bedriva så kreativ, elevförankrad och rolig undervisning som möjligt.) låter jag vara osagt. För att avgöra vilken pedagogik som är bäst måste vi ställa oss frågan vilket mål vi försöker uppnå. Jag vill bidra till minskad sortering av elever, till att färre elever känner sig dumma under sin skoltid för att skolans vita medelklasskultur inte görs explicit och förklaras och jag vill förändra världen och bidra till att klassamhället, genom utbildning, avskaffas. Då är en pedagogik som genrepedagogiken, där man har skapat en ”express super highway” till den input och övning som vanligtvis tar väldigt många år att få och som är det som skapar språkfärdigheten och till det akademiska språket och kunskaperna, den mest effektiva. Det är dessa kunskaper som inte är tillgängliga för en majoritet av världens elever.
är en regeringssatsning som har som mål att samla olika aktörer som exempelvis skola, kultur och föreningsliv runt insatser för läsning i och utanför skolan. Satsningen syftar till att ge alla barn och ungdomar mer likvärdiga förutsättningar för att nå god läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser. Ordförande för Läsdelegationen är Katti Hoflin, stadsbibliotekarie i Stockholm. Läsdelegationen är en utredning.
Delegationen ska bland annat och med utgångspunkt i de nationella målen för litteratur- och läsfrämjande samt skolans styrdokument kartlägga och följa utvecklingen på området och skapa mötesplatser för och samordna läsfrämjande insatser i och utanför skolan, bl.a. genom att anordna utåtriktade aktiviteter och arbeta läsfrämjande. Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2018. (Ku 2016:03 Läsdelegationen)
Efter lunch var det dags för kreativa övningar med syfte att bygga ut och utveckla några korta meningar ur bilderböckerna som utgör utgångspunkten för allt arbete idag. Efter en kort och intensiv stunds skrivande kopierade vi och klistrade on våra meningar i Padlet. Ett lätt sätt att se och dela det skrivna i en grupp. Texterna projiceras på duken allteftersom de blir inklistrade i Padlet.
Vår senaste cafékväll handlade om att levandegöra historien. Vi utgick från Stockholm vid sekelskiftet och framåt. Temat valdes med anledning av att Per Anders Fogelström skulle ha fyllt 100 år 2017 och det firar staden med en mängd aktiviteter. Stockholms utbildningsförvaltning är framförallt involverad i ett digitalt galleri och bokprojekt med temat Mina drömmars stad. Vi hoppas att Fogelströms stadsserie skall få en renässans och att fler även skall upptäcka Fogelströms engagemang för samhället och dess utsatta människors vardagsliv, kamp och villkor och miljöfrågor. Ämnen som är lika aktuella i dag som på Fogelströms tid.
Fotografiet visar fattigvårdens utackorderingsbyrå i en träbarack på Fleminggatan 22. Hit kom fattiga barn som skickades vidare till utackorderingshem ute i landet, för att så småningom komma till en fosterfamilj. Bilden togs 1915, fotograf okänd. Alla bilder och dokument i inlägget har jag hämtat från Stockholmskällan.
HÄNDELSER NÄRA OSS INSPIRERAR
Några dagar innan Sara Danius ställde sig inför journalister och fotografer och kungjorde Akademiens beslut om nobelpristagare i litteratur pratade vi i 2c på Björkhagens skola om Alfred Nobel i klassen. Lekte med begrepp glädje och applicerade det till ett glatt konstverk. En film om Nobels liv visade hur han drabbats av både framgångar men också sorg och oplanerade förödande explosioner.
När forskare i pedagogik och didaktik diskuterar frågan om lärarkompetens (se mitt förra inlägg) understryks ständigt vikten av kontextkänslighet. Begreppet innebär att för att läraren ska utföra kvalitativt god undervisning bör hen alltid ha kunskaper om olika kontexter: vilken plats i samhället har ämnet som lärs ut? Hur ser elevernas personliga och sociala situationer ut? Vilken är skolans socioekonomiska kontext? Och så vidare. Kunskap och mänskliga relationer existerar helt enkelt inte i någon form av vakuum: de skapas alltid och får sina betydelser i en viss tid, kultur och politisk struktur.
Gott så. Men på vilka sätt kan jag som lärare vara kontextkänslig i praktiken? Jag ska undervisa i svenska: hur kan jag exempelvis koppla samtal om litteratur med – säg – dagsaktuella händelser inom utrikespolitiken? Vad har litteratur och läsande överhuvudtaget med politik att göra? kanske vissa elever undrar. Hur skulle jag kunna belysa språkets och litteraturens plats i samhället på ett intressant sätt?
På grund av sjukdom måste vi tyvärr ställa in kvällens prova-på-programmering. ‘Interaktiva berättelser med Twine i NO och SO’. Detta tillfälle kommer att ges senare i vår.
Programmering är det nya heta i skolans värld, men var ska man börja? Hur undviker man att det blir ett jippo?
;void(0);){kind=link}