Jag har vuxit upp i en liten stad i Dalarna och en av de få återkommande stora kulturupplevelserna var när cirkusen kom på besök. Cirkusföljet med djur paraderade genom Storgatan och vi barn flockades utan cirkustältet för att kolla på livet utanför cirkustälten och önskade intensivt att bli tillfrågade om vi ville bli hantlangare mot att vi fick biljetter till en föreställning. Så ni förstår att jag blev glad att få en inbjudan till Cirkus Delfinen på Sätraskolan. 
Redan i korridoren utanför aulan fick jag cirkusfeeling genom biljettvaktmästare som sålde popcorn och saft. Entrébiljetten kostade 30 kronor för stora och 10 kronor för barn och intäkterna går oavkortat till en dagsutflykt till Kolmården. Aulan var fullsatt med släkt, vänner och klasskamrater. Barnen från avdelningen Delfinen hade övat på cirkusföreställningen under många timmar på Delfinens fritids. Cirkusföreställningen är en av de få jag upplevt på en skola där alla 66 barnen (F-årskurs 3) tog plats på scenen, åtminstone i ett nummer. Förutom att agera hade eleverna hjälpts åt att införskaffa rekvisita, skriva manus och göra dekor.
Cirkus Delfinen, hänger allt ihop?
Eller kanske inte eftersom föreställningen består av ett antal lösa nummer, fniss, fniss. Under föreställningen tänkte jag mycket på regeringens förslag att utöka idrottstimmarna. I alla scenkonstprojekt jag sett på skolor är rörelse ett genomgående tema. Även här, minst vartannat nummer var en pulshöjande aktivitet. Så varför inte satsa på kulturprojekt och tillföra en extra dimension till idrott och rörelse?
Läs hela inlägget
;void(0);){kind=link}