Här bloggar lärare i Stockholm om skolliv, lärarvardag och pedagogik med både humor och allvar. Vill du också blogga för Pedagog Stockholm? Så här gör du ›
Efter många lektioner i filmskapande och dramatik är det ändligen dags för premiärvisning av elevernas filmer på tema trygghet inom projektet Ung i STHLM.
På bilden ses tre av de viktigaste aktörerna för projektets genomförande: Elisabet Jonsved och Elin Jönsson, filmpedagoger på Medioteket och Alexandra Ljungkvist, teaterlärare på Medioteket.
Vi funderade länge på om vi skulle ha ett tema för filmprojektet och i så fall, vilket tema? Eftersom Ung i STHLM är ett samarbetsprojekt mellan elever från språkintroduktion och nationella program var vi måna om att det skulle vara ett tema som eleverna kan relatera till och vilja eftersträva. Ett tema som förenar snarare än visar på olikheter.
Brist på trygghet hos unga har visat sig vara ett av de största problemen som har kommit fram i undersökningar och enkäter bland unga. Det är också ett begrepp som betonas starkt i Stockholms stads skolprogram. Som skolborgarrådet Olle Burell skrev på facebook efter att varit på Ung i STHLM:s filmpremiär med trygghetstema:
”Var och en har rätt till utbildning.” Så står det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det innebär att vi som jobbar med skola har mänskliga skyldigheter att ordna med utbildning för alla. Men lever vi egentligen upp till det? Ger vi varenda elev en riktigt god utbildning?
Nyss hemkommen från en studieresa till Indien och New Delhis slum är det lätt att tänka att vi har det ruskigt bra i svensk skola. För det har vi ju, även om vi inte alltid ser det. I Indien träffade jag barn som tiggde på gatorna. Jag träffade lärare med över 80 elever i klasserna. Jag mötte traffickingoffer, vuxna analfabeter och aidssjuka föräldralösa barn. Det låter sorgligt men så kändes det inte, för eleverna visade en sån tilltro och glädje över skolan. Både barn och vuxna uttryckte stort framtidshopp och tyckte att utbildning är vägen till en bättre framtid. Precis som vi också tycker, fast vi tappar bort det lite mellan stressen över provrättningar och arga föräldramejl.
Vi utgick från det som stod i inbjudan ”: Hur medverkar vi till att utveckla vår beredskap, liksom deras beredskap, att förhindra den här sortens utsatthet. Hur hjälps vi åt att handla för att stoppa den här diskrimineringen, de här kränkningarna. Hur kan vi medverka till att elever förblir, eller blir, uppmärksamma och handlar i situationer som dessa?
Agneta Josephson började med att ge en kort bakgrund till Forumteater och Forumspel, två kunskapssökande metoder som syftar till att bryta handlingsmönster. Tänk en scen i tunnelbanan, vi ser att en person blir utsatt för oönskad närhet. Vi är många i tunnelbanevagnen. Kan vi dra nytta av att vi är många? Gör det att vi kan resa oss upp och säga till de andra ”kom med mig, vi sätter oss bredvid tjejen /killen”? Vad finns det för andra alternativ? I Forumspelet kan vi pröva och testa olika ideér som därefter sitter i ryggmärgen och gör att vi nästa gång vi ser någon blir utsatt för kränkningar har en handlingsberedskap med ett batteri med alternativ beroende på hur situation är.
Jag gör många skolbesök i det område jag arbetar i – Hässelby, Vällingby och Kungsholmen. Tillsammans med min kollega, grundskolechef Gunnar Wohlin, tittar vi på lokaler, träffar skolledning, blandade personalgrupper och elever. Oftast är det samtal och rundvandring som gäller vid besöken – att delta aktivt hinns liksom inte med. Jag funderar på ibland på hur det känns när vi kommer från utbildningsförvaltningen och ”tittar” på verksamheten….
Hur kan konflikter som uppkommer i skolan lösas? I kurslitteraturen betonas att själva basen för konfliktlösning är god kommunikation, och basen för all kommunikation är språket. Språket är det medel med vilket konflikter kan förstås och lösas och därför kommer jag här fokusera på språkets betydelse i konflikthantering.
Roger Ellmin menar att konflikthantering är den andra baskunskapen i skolan – medan den första är språket: ”[…] det muntliga, skriftliga och kroppsliga.” (2008:120). Han baserar sin språksyn på Bertrand Russel och Michail Bachtin, i och med att språket beskrivs som både det som uttrycker tankar, men även skapar tankar ”[…] som inte skulle finnas utan det [språket].” (2008:120). Bachtin menar att lärande alltid sker i dialog – med andra individer, med texter och idéer. För att nå djupare förståelse och vidareutveckla våra egna uppfattningar måste vi lyssna på den andres synpunkter och engagera oss i en ständig dialog bestående av frågor, svar och överenskommelser, enligt Bachtin.
Ibland händer det saker i klassrummet som man inte är förberedd på. Situationer som inte var planerade, men som uppstår för att vi människor är oförutsägbara, impulsiva och gör konstiga saker när vi umgås i grupp. För ett par veckor sedan uppstod en sådan situation i min klass – och min lärarroll sattes på prov.
(Personerna som figurerar i händelsen heter egentligen något annat)
Vad har Anne Frank, P.Diddy, Gabriél García Márquez och Googles grundare Larry Page och Sergey Brin gemensamt? Jo, alla har gått i Montessoriskolor under sin barndom. Jag har många gånger hört om Montessoriskolor men inte vetat särskilt mycket om dem förutom att de använder ”alternativa” pedagogiska metoder. Nu när vi inom lärarutbildningen läser om specialpedagogik blev jag dock mer nyfiken och såg en dokumentär om Maria Montessori.
Vilken kvinna – och vilket liv! Maria Montessori föds 1870 som enda dotter i en välmående familj från Anacona, Italien. Hon visar sig ha läshuvud och hennes föräldrar uppmuntrar henne så småningom att studera vidare. Den karriärväg som vanligtvis var möjlig för kvinnliga studenter under den här tiden var lärarutbildning; att bli fröken eller privatlärare. Men Maria ville inte arbeta som lärare, hon var intresserad av naturvetenskap och teknik och sattes därför i en pojkskola (de matematiskt inriktade utbildningarna var bara för pojkar). Senare ville Maria bli läkare. Hon som skulle komma att bli en världsberömd pedagog i framtiden valde alltså från början bort läraryrket.
Jag och flera av mina kollegor tycker att många barn idag har svårare att koncentrera sig. Vi upplever att de har kortare uppmärksamhetsspann och att lektionerna behöver vara varierade och underhållande för att hålla kvar elevernas fokus.
Har vi fler barn med koncentrationssvårigheter idag än för 20 år sedan? Både ja och nej skulle jag svara. Barn idag tränar inte på att ha tråkigt. De barn som är sårbara för koncentrationssvårigheter har det svårare idag, då både samhället kräver mer och barn får träna koncentrationen mindre.
;void(0);){kind=link}