Våra kommande utmaningar

Världens bästa skola behöver världens bästa lärare. I Stockholms stad finns 146 grundskolor och 27 gymnasieskolor med olika inriktningar. Och vi växer! År 2021 kommer grundskolan att ha ökat med 27 000 elever. För att möta denna utmaning behöver vi rekrytera många lärare men också arbeta hårt för att behålla och utveckla de lärare som redan arbetar i staden.

Våra ambitioner är höga: I våra skolor ska varje elev få möjlighet att nå toppen av sin potential. Därför vill vi att våra lärare ständigt utvecklas för att bli ännu bättre lärare i klassrummet.

Jag vet att du som lärare har ett stort engagemang och är medveten om din och dina kollegers betydelse för elevernas lärande och resultat. För att du ska ha bra förutsättningar för att klara detta svåra uppdrag erbjuder förvaltningen dig en rad utvecklingsmöjligheter och nya utmaningar.

Det är viktigt att undervisningen vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Därför finns ett stort och varierat utbud av kurser och seminarier för att bidra till utveckling av och stöd i undervisningen. För att stärka professionsutvecklingen samarbetar vi med lärosäten om ämnesdidaktiska nätverk och forskningscirklar.

Vi har två tydliga karriärspår för lärare: ett pedagogisk-didaktiskt spår (förstelärare, lektor) och ett ledar- eller chefsspår (arbetslagsledare, biträdande rektor och rektor).

En god arbetsmiljö med medarbetare som trivs och känner hög motivation är avgörande för att verksamheten för våra elever ska vara bra. I samverkan med de fackliga organisationerna bedriver vi ett aktivt arbetsmiljöarbete där målet bland annat är att minska lärarnas administrativa uppgifter så att de ska kunna ägna sig åt kärnuppdraget, att undervisa eleverna. Vi verkar för en kultur av kollegialt lärande och samarbete.

I Stockholms skolor ska de skickligaste lärarna med de svåraste uppdragen ha de högsta lönerna. I dag är genomsnittslönen för grundskollärare 34 000 kronor och för gymnasielärare 35 500. Fler än 400 lärare tjänar i dag 40 000 kronor eller mer per månad. Arbetet för att höja lärares löner fortsätter.

Stockholms stad som arbetsgivare stödjer skickliga lärare i att göra skillnad på riktigt.
Astrid Norderfeldt

Utbildningsförvaltningens personalchef.

Walk and Talk ger nya insikter

_DSC5395

I somras fick utbildningsförvaltningen en ny organisation och en ny avdelning, Utveckling och samordning, som har omkring hundratalet medarbetare. Nya och gamla enheter samsas i den nya avdelningen.
För mig som chef är det viktigt att de jag arbetar med känner att de har ett gemensamt ansvar för avdelningens arbete och att vi tillsammans arbetar för att ta till vara varandras kompetenser. I managementlitteraturen brukar man tala om management by walking around, jag skulle istället vilja se mer av management by walking together, där vi tillsammans kan åstadkomma nytt och bryta upp gamla strukturer.

Under min tid som enhetschef för IKT-enheten fick jag med mig goda erfarenheter av att bygga nya strukturer och arbetsmiljöer genom nya arbetssätt. I arbetet med att åstadkomma ett digitalt lyft i skolan arbetar idag pedagoger och it-tekniker sida vid sida. Tidigare arbetade man på varsitt håll och hade ofta helt olika bilder av vilka behov som fanns.  I dag vågar jag påstå att förståelsen för varandras kompetenser ökat, men också effektiviserat arbetet i och med att missförstånd har kunnat undvikas.

För att bokstavligen illustrera mitt sätt att leda den nya avdelningens arbetssätt har jag bjudit in alla medarbetare till en ”Walk & Talk”. Det går till så att jag träffar medarbetare i grupper om 3-5 personer. Vi går en promenad tillsammans och diskuterar tre i förväg bestämda frågeställningar om hur vi vill arbeta som avdelning.

Walk and Talk är möten som ger nya insikter, men också namn på nya ansikten. När samtalet blir mer informellt blir hierarkier mindre viktiga. Förutom att vi får bättre kondition får vi ett tillfälle att lära känna varandra. Men det viktigaste är att vi nu har påbörjat en dialog om hur vi vill arbeta tillsammans.

Det är en bra början på ett gemensamt arbetssätt.

/Ann Hellenius

Chef för avdelningen Utveckling och samordning

Målet är ett digitalt lyft

_DSC5343Inom Stockholms stad pågår sedan ett par år ett intensivt arbete med att integrera IT i skolarbetet, förskolan inkluderad. Målet är att åstadkomma ett digitalt lyft, där ni som lärare har tillgång till rätt verktyg och kan utveckla er kompetens att rusta elever för framtida studier och arbete i ett alltmer digitaliserat samhälle.

En viktig del i det arbetet har varit att successivt utveckla och fördjupa utbildningsförvaltningens IT-strategi för ett bättre lärande. IT-strategin är ett bra stöd när vi på central förvaltning tillsammans med skolorna planerar insatser för att åstadkomma ett digitalt lyft. Många av er har varit eller är involverade i detta förnyelsearbete. Under förra året hade vi på avdelningen för utveckling och samordning ett nära samarbete med ett hundratal rektorer, lärare, elever och föräldrar för att tillsammans kartlägga de behov och krav som verksamheten har på en ny gemensam skolplattform. I höst genomför lärare i flera skolor en självskattning av sina förutsättningar och sin förmåga att använda IT i skolarbetet. Samtidigt fortsätter utbildningsförvaltningens satsning på att varje gymnasieelev ska få en egen dator.

Alla dessa exempel på digitala satsningar som just nu görs inom skolan bygger på att alla, oavsett om vi har vår arbetsplats i skolan eller central förvaltning, samverkar för att utveckla ett lärande, lyssnande och inkluderande arbetssätt. En viktig lärdom från arbetet hittills är att behövs fler som delar med sig av sin kunskap och erfarenhet om vilka utmaningar och möjligheter som finns för IT i undervisningen, bland både pedagoger och verksamhetsutvecklare. Jag tror att vi nu är framme vid en tidpunkt där dessa kompetenser behövs föras samman.

Min ambition är att vi på central förvaltning ska bli bättre på att ta till vara alla goda tankar som finns i skolorna och att vi lär oss utnyttja de möjligheter som finns till att sprida olika kunskaper och erfarenheter, både mellan central förvaltning och skolor och mellan skolor och pedagoger. Alla goda exempel som finns på skolorna gör mig övertygad om att vi är på rätt väg. Genom att utveckla en gemensam skolplattform och samtidigt höja IT-kompetensen inom de pedagogiska verksamheterna har vi goda förutsättningar för att uppnå målet med ett digitalt lyft för bättre lärande i våra skolor. Jag hoppas att du som lärare vill vara en del av detta samarbete.

/Ann Hellenius

Ann Hellenius är chef för avdelningen för utveckling och samordning. Hon ansvarar för ett antal projekt som ska göra IT till ett bättre stöd i det pedagogiska arbetet och underlätta administrationen för lärarna.

Du hittar ”IT-strategi — för ett bättre lärande” och mer information om IT i undervisningen här: http://www.pedagogstockholm.se/it-i-undervisningen/.

Vi vill bli bättre på att lyssna

Anders-CarstorpJag vill se en lärande organisation där alla jobbar för elevernas bästa. För att lyckas med det måste vi ha en gemensam bild av vårt uppdrag och vi måste samarbeta mer med varandra.

Som lärare är du viktigast för att våra elever ska nå sina kunskapsmål. Du har erfarenhet, kunskap och åsikter om hur vi kan bygga den bästa skolan för varje elev. Därför vill jag veta vad just du tycker i olika skolfrågor.

Det är roligt att redan nu ha fått så bra respons på mitt mejl som gick ut den 28 mars till alla lärare om hur vi formar vår gemensamma lärardialog. Konstruktiva och positiva förslag har kommit in, bland annat om var och hur vi kan mötas och diskutera. Några exempel:

”Besök skolorna och diskutera med oss på plats!”

”Olika forum beroende på vilka åldrar man undervisar.”

”Det bästa förslag jag läst i allt som skrivs om skolan just nu. Bra att ni skapar ett diskussionsforum.”

”Gör som i Täby – gemensamma fysiska träffar med alla lärare, gemensamma uppstartsmöten, introduktion för anställda genom bussfärd och lunch.”

”Tid för planering och pedagogiskt utbyte behövs.”

Det är några exempel på förslag som bidrar till vår gemensamma dialog. Ett mål med lärardialogen är att skapa fler arenor där vi kan mötas, både digitala och fysiska, för att vi ska bli ännu bättre på att lyssna, diskutera och föra en dialog mellan olika delar av vår stora organisation.

Jag vet att du som lärare har ett stort engagemang och är medveten om din betydelse för eleverna. För att du ska ha möjligheter att göra ett bra jobb varje dag behöver vi tillsammans hjälpas åt att utveckla såväl pedagogik som arbetsmiljö. Jag ser fram emot att ta del av dina synpunkter i den fortsatta dialogen. Du kommer att kunna följa arbetet med att bygga vår gemensamma dialog och Lärarpanelen genom Pedagog Stockholm, LÄRA Stockholm och intranätet.

Vi hörs!

/Anders Carstorp

Anders Carstorp är utbildningsdirektör i Stockholms stad. Tillsammans med skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) tog han i mars 2014 fram en avsiktsförklaring för utökad dialog med stadens lärare. Dialogen kommer bland annat att ske via chattar, öppna forum och i fokusgrupper. Du kan bidra genom att skicka ett mejl till larardialog@stockholm.se.

Alla elever ska lyckas

I slutet av 1970-talet arbetade jag på en skola i Stockholm där ungefär en tredjedel av eleverna skolkade ibland eller hade inlärningssvårigheter. Det var kämpigt men mina kollegor och jag gav inte upp.

Vi hade intensiva, ofta dagliga kontakter med föräldrar och samarbetade med socialtjänst och fritidssektor. Men det räckte inte. Då påbörjade vi ett arbete där alla på skolan deltog. Vi enades om ett förhållningssätt där trivsel, bemötande, tilltro och respekt för varandra var honnörsord. Vi arbetade i mindre grupper kring olika frågor och pratade mycket om vad en bra lektion är. Eleverna var också med och diskuterade alltifrån den fysiska miljön till skolmåltider och hur vi skulle kunna anpassa undervisningen till olika sätt att lära sig. Det var inget konstigt men vi glömmer ibland bort det som borde vara självklart. Vi lyckades och alla elever gick ut årskurs 9 med fullständiga betyg.

Det är erfarenheter som denna, och många fler genom åren, som gör att jag är säker på att alla som arbetar i skolan är betydelsefulla och viktiga förebilder för eleverna. Även i läroplanen framgår att ”alla som arbetar i skolan ska samverka för att göra skolan till en god miljö för utveckling och lärande.” Men den allra viktigaste personen för elevernas lärande är till syvende och sist läraren.

I våra skolor arbetar kunniga och engagerade lärare. För att du som är lärare ska klara av alla delar av ditt uppdrag är det viktigt att andra yrkesgrupper finns där när det behövs. I min roll som chef för avdelningen för uppdrag kring lärande och elevhälsa arbetar jag tillsammans med skolläkare, arbetsterapeuter, psykiatriker, psykologer, kuratorer, speciallärare och modersmålslärare. Jag ser dagligen hur deras arbete bidrar till att främja elevernas hälsa och kunskapsutveckling. Det stärker mig i min tro på att alla elever kan och har rätt att lyckas i skolan. Elever som mår bra har bättre förutsättningar att utvecklas efter sina förutsättningar och stimuleras att använda hela sin förmåga tillsammans med sina lärare.

Elisabeth Barö Dérantz

Elisabeth Barö Dérantz är avdelningschef på avdelningen för uppdrag kring lärande och elevhälsa och ingår i förvaltningsledningen. Hon började arbeta som lärare 1975 och har därefter varit skolledare, chef för barn-, ungdoms- och skolavdelningen i Hässelby/Vällingby stadsdelsförvaltning och grundskolechef i Stockholms stad.  Detta brev publicerades ursprungligen i LÄRA Stockholm nummer 2 2014. Läs hela tidningen här.

Intryck från Skolledarkongressen

Sitter på tåget och ska sammanfatta mina intryck från två dagar som en av 1400 deltagare på Nordiska skolledarkongressen i Göteborg, ett evenemang som infaller vartannat år och som startade 1997. Av programmet framgår att ett syfte med kongressen är att ge deltagarna en möjlighet att växa genom mötet med andra som arbetar med att leda och utveckla skolan.

 

Handen på hjärtat, hur många gånger har du åkt från en tvådagarskonferens och känt att alla programpunkter du deltagit i har varit inspirerande och givit ett mervärde? Det höll nästan på att hända mig. Det föll på den sista programpunkten. Så den upplevelsen kvarstår.

 

En skolkonferens i dessa dagar kan knappast genomföras utan att Pisaresultaten på något sätt kommer på agendan. Denna konferens var inget undantag, men jag upplevde att approachen inte var lika nattsvart som den framställs i massmedia. Flera inspel handlade snarare om hur vi ska göra för att vända trenden och vad vi kan lära av andra för att Sverige åter ska hamna på tio-i-topp-listan. Tue Halgreen, dansk med uppdrag att analysera de svenska resultaten gjorde det utifrån delvis andra utgångspunkter än vad jag tidigare fått presenterat för mig, bland annat ur ett socioekonomiskt perspektiv.

 

En kongress för skolans ledare kan knappast genomföras utan att ledarskapet på något sätt hamnar i fokus. Att vi är Sveriges viktigaste chefer och har Sveriges viktigaste jobb har Skolledarförbundet proklamerat rätt länge och de flesta, inklusive vår utbildningsminister, tycks hålla med. Det som många förvånades över efter Jan Björklunds anförande var att han i så liten grad berörde detta i sin analys av vad vi behöver göra för att vända skutan. Det är väl ändå den som håller i rodret som kan påverka riktningen?

 

Avsevärt mer konkret kring vad en ledare behöver vidta för handlingar för att nå resultat var Percy Barnevik, tidigare koncernchef för ABB, ordförande i Investor mm. Utifrån sin bok ”200 råd”, gav han oss handfasta råd om hur vi bör uppträda för att uppfattas som handlingskraftiga och beslutspotenta ledare. Mycket handlade om execution, effektivitet i genomförandet, och han menade att denna förmåga skiljer framgångsrika företag från mindre framgångsrika. Percy är ingen vän av långa utredningar (eller långa möten). Han gav till och med exempel på att han använt lottens hjälp för att avgöra vilken av två fabriker som ska läggas ner när objektiva parametrar från djuplodande utredningar inte kunnat ge klara besked. För att nyansera bilden från anförandet betonade han också vikten av att bygga starka team, att erkänna sin egen otillräcklighet och att alltid föregå med gott exempel. Grundbultar i hans företagsfilosofi har också varit decentralisering och ett tydligt delegerat ansvar.

 

Jesper Strömbäck, professor och huvudsekreterare för Framtidskommissionen talade om framtidens utmaningar för Sverige och världen i ljuset av kommissionens slutsatser. I vissa stycken ett skrämmande framtidsscenario vad gäller den globala uppvärmningen och dess konsekvenser men också de konsekvenser som kommer att bli en följd av den demografiska utvecklingen och dess sociala effekter. Sverige är världens mest globaliserade land och det är viktigt och nödvändigt att vi går i bräschen och tar fram lösningar för framtidens utmaningar. I ett kortare perspektiv kanske detta inte är lönsamt, men Jesper menade att det i ett längre perspektiv kan vara en god affärsidé.

 

Idag har 27 % av Sveriges befolkning en utländsk bakgrund (första och andra generationen). Ska vi klara av att upprätthålla vår levnadsstandard, ta fortsatt ansvar för barn, ungdomar och gamla, måste invandringen öka. Runt 2030 behöver hela nettoökningen komma genom invandring för att ekvationen ska gå ihop. Problemet är bara att det ser ut på samma sätt i övriga västländer och konkurrensen om invandrarna kommer att bli tuff. Min fundering under Jespers anförande var: Hur kan vi nå ut med detta budskap till våra medborgare som lever med andra bilder på näthinnan. Varför talar inte politikerna klartext i sin kommunikation med väljarna i stället för att räddhågset ducka för okunskapens budbärare? Att integrationen idag är behäftad med problem är inget skäl att förtiga framtidens utmaningar och vårt behov av att människor från andra länder ska känna sig välkomna att komma hit och bidra till vårt välfärdsbygge.

 

Lars Nilsson, tidigare produktionsingenjör på ett Cloetta, berättade inspirerat om sina erfarenheter kring förändring och utveckling av ett företags kvalitetsarbete. Kärnan i hans budskap var ständiga förbättringar, men det handlade lika mycket om tekniker och förhållningssätt för att övervinna förändringsmotstånd. Metoderna är enkla, att mäta och att synliggöra resultat, att ställa frågor, att göra alla delaktiga, att ta små steg och att inget problem är för litet för att vara värt att uppmärksamma. Och givetvis uthållighet, fundamentet i allt framgångsrikt förändringsarbete.

 

Lars menade att lösningarna till problem i de allra flesta fall är kända. Inte i direktörsrummet, men på verkstadsgolvet. Den viktigaste orsaken till medarbetares förmenta förändringsmotstånd handlar oftast inte om ett reellt motstånd utan att de blivit tillvanda att inte bli lyssnade på. Något att tänka på också i vår verksamhet måhända. Lars gav dråpliga exempel på hur han fick ”kämpa” för att få medarbetarna med på tåget och han berättade att han brukar ställa en fråga som han själv upplever är en bra temperaturtagare på tillståndet i företaget och frågan lyder: Har du mer energi före eller efter ditt medarbetarsamtal med chefen? Vågar vi ställa den frågan?

Jan Holmquist

Vem älskar chefen?

På alla arbetsplatser är chefen ett vanligt samtalsämne. De flesta har synpunkter på hur han/hon är, hur arbetet utförs och framför allt hur det ska utföras. Som chef ska man vara medveten om att man hela tiden värderas.

Alla är överens om att chefer är viktiga. I skolans värld är rektor den vanligaste chefen. Samtidigt som jag säger att läraren är den enskilt viktigaste faktorn för hur det går för våra elever, brukar jag säga att rektorn är den enskilt viktigaste faktorn för hur det går för våra skolor.

Vi chefer borde fundera över och prata mer om vårt ansvar. Jag tycker att vi alltför ofta förklarar framgångar och motgångar med saker och ting som ligger utanför oss själva. Jag tror att vi mycket oftare ska tänka: det beror på mig och ingen annan. Detta förpliktar och kan kännas skrämmande. Samtidigt ger det mig som grundskoledirektör förutsättningar att påverka organisationens resultat och måluppfyllelse. På samma sätt kan rektorerna påverka skolans resultat och elevernas måluppfyllelse.

Idag behöver våra rektorer lägga en stor del av sitt arbete på andra frågor än att driva och utveckla det pedagogiska arbetet. Det är en utveckling som har pågått de senaste 20 åren. Jag ser det som en av mina viktigaste uppgifter att vrida utvecklingen åt motsatt håll, att ge rektorerna större möjlighet att lägga tid och kraft på det pedagogiska arbetet. För mig är det också väsentligt att utveckla stödet till våra rektorer för att de ska kunna säkerställa att lärare har möjligheter att skapa goda lärmiljöer i våra skolor.

När vi ska utveckla vårt arbete är det viktigt att vi förmår lyfta och ha fokus på allt det goda som görs. Men vi måste också våga ta itu med det som fungerar mindre bra. I vår organisation finns fortfarande en kultur som försvårar arbetet med att kritisk diskutera vår insats. Om vi inte självkritiskt kan titta oss i spegeln blir det svårt att komma framåt och skapa den bästa skolan för varje elev.

Så vem älskar chefen? Det är inte lätt att vara chef och förväntningarna och kraven ökar ständigt. Och alla kan vi inte vara på topp hela tiden. Jag har många gånger fått frågan om vilka egenskaper jag ser som viktigast hos en chef. Det finns självklart många som är viktiga, men saknar man driv är det väldigt svårt att komma någon vart. Jag brukar sammanfatta det hela så här:

• Var modig.

• Lär dig välja och välja bort.

• Skapa en positiv självbild.

• Var alltid på väg.

• Bli aldrig färdig.

Vilka egenskaper tycker du är viktiga hos en chef?

/Håkan Edman

Håkan Edman är grundskoledirektör i Stockholms stad sedan 2007. Han blev skolledare vid 29 års ålder och arbetade därefter som områdeschef och verksamhetschef i Göteborg. Dessutom har han varit förvaltningschef i Botkyrka i nio år.
Detta brev publicerades ursprungligen i LÄRA Stockholm nummer 1 2014. Läs hela tidningen här.

Vi arbetar alla för att stödja varje elevs lärande


Under mitt första halvår som utbildningsdirektör har jag haft förmånen att tillsammans med skickliga medarbetare arbeta med ett av samhällets allra viktigaste områden. Det har varit en intensiv, spännande och för mig mycket lärorik tid. Jag har träffat många och olika medarbetare inom vår organisation som mycket kunnigt och initierat beskrivit våra styrkor, svagheter och utmaningar. De har gett mig rekommendationer till förändringsinitiativ och vi har diskuterat stort och smått utan att någonsin tappat skälet till varför vi finns; alla barns och ungdomars lärande, kunskapsutveckling och resultat.

Jag har lärt mig hur det snabbt ökande antalet elever i skolan hänger ihop med både babyboom och inflyttning i ett växande Stockholm. Jag har förstått att detta i sin tur sätter extra press på en redan öm punkt hos oss; hur ska vi få fler och rätt personer att vilja bli lärare?

Vi måste visa fortsatt stor uppmärksamhet kring lärares arbetsmiljö. Vi vill att duktiga lärare i utsatta områden ska ha en snabbare löneutveckling liksom lärare med karriärtjänst. Vi måste också prata väl om läraryrket och om skolan så att fler vill arbeta här i framtiden.

Jag har insett hur resursrika vi är inte minst utifrån det både breda och djupa kunnande om lärande som finns i vår organisation. Resurserna omfattar också de näst intill ofattbara drygt 14,5 miljarder kronor som kommunfullmäktige har ställt till utbildningsnämndens förfogande. Drygt 41 procent av hela Stockholms stads budget är öronmärkta för skolan. Ett ansvar som förpliktigar.

Alla jag har träffat har också sagt att vi kan bli ännu bättre. Jag har fått många goda och några dåliga exempel på hur samarbetet mellan skolor och olika avdelningar kan se ut liksom hur relationen mellan skolorna och den centrala utbildningsförvaltningen funkar.

Alla dessa frågor kommer vara fortsatt viktiga även 2014. Vi arbetar alla för att direkt eller indirekt stödja varje elevs lärande. Under året som kommer ska vi vara än mer samlade i detta uppdrag.

Nu stundar helgen och jag vill passa på att tacka alla för era insatser under året och önska er en skön ledighet.

God jul och Gott nytt år!

Anders Carstorp

Utbildningsdirektör

 

När vårt bemötande gör skillnad

Jag kan villigt erkänna att jag hissnade vid tanken på vad målet att vara en skola i världsklass skulle innebära för utmaningar, när jag erbjöds jobbet som gymnasiedirektör i början av sommaren. Våra kommunala gymnasieskolor ska vara den bästa skolan för varje elev. Jag har funderat en hel del på vad nycklarna är till att våra elever ska känna att de har valt rätt skola.

Att de får en bra utbildning under ledning av kunniga och engagerade lärare tror jag är huvudnyckeln. Det finns också andra väsentliga nycklar. Bemötande är en av dem. Att bli sedd, lyssnad till och bekräftad är grundläggande för att vi människor ska trivas.

För att belysa vad det handlar om i praktiken, vill jag dela med mig av en historia jag fick höra av Jennie Rosengren, rektor på Enskede gårds gymnasium. Hon berättade om Vicky, en elev som tack vare två lärare hamnade på rätt spår efter en jobbig start på gymnasiet. Läraren Mårten Runnäs arbetade med att lyfta Vickys styrkor. Samtidigt hade Stina Bauer, lärare i snickeri, pratat med Vicky i korridorerna och känt på sig att hon borde pröva snickeri. Det visade sig vara helt rätt för Vicky, som själv skriver: ”Varje gång jag kommer in i snickeriverkstan vill jag inte gå därifrån. Jag passar tider, gör klart arbetsuppgifter, har mycket bättre närvaro och detta har jag aldrig lyckats med förr.”

Berättelsen om Vicky visar att vårt arbete kan vara avgörande i unga människors liv och att det många gånger handlar om bemötande. Två nya rapporter visar samma sak.

En rapport som utbildningsförvaltningen har tagit fram visar att skolans rykte är allra viktigast när eleverna söker till gymnasiet. Vad lägger då eleverna i begreppet rykte? Rapportens svar är att det handlar om bra lärare och hur man blir mottagen. Våra ungdomar vill känna att de är välkomna till den nya skolan. Vi vet också att de första dagarna och veckorna är kritiska. Många elever byter skola och en del av dessa byten handlar om dåligt bemötande.

Den andra rapporten analyserar de främsta skälen till avhopp från gymnasieskolan och kommer från temagruppen Unga i arbetslivet. Högst på listan hamnar mobbning och socialt utanförskap. På tredje plats kommer vuxna som inte bryr sig och på fjärde plats dåligt bemötande i skolan.

Rapporterna visar att bemötandet är en viktig faktor både vid rekrytering av elever och för att minimera avhopp. Men det gäller lika mycket för alla de elever som vistas i våra skolor dagligdags. För att de ska uppleva att de går på den bästa skolan för dem ska vi erbjuda en välkomnande och inkluderande miljö i alla våra skolor. Vad det betyder i praktiken formulerar Vicky bra: ”Nu när jag har hamnat rätt så förstår jag vad alla pratar om, jag känner lycka och glädje och är aldrig negativ. Min framtidsdröm är att komma in på Carl Malmstens snickeriutbildning. Nu har jag gått snickeri i sex månader och jag får jättemycket beröm från mina lärare. Jag är en riktig träskalle numera!”

Som ny gymnasiedirektör vill jag gärna ta del av fler solskenshistorier från Stockholms stads gymnasieskolor. Gå gärna in på Pedagog Stockholm och dela med dig!

Jan Holmquist

Jan Holmquist är gymnasiedirektör i Stockholm. Han hoppade själv av gymnasiet i tvåan och kunde tack vare fackskolan komma in på lärarutbildningen. Sitt nya arbete som gymnasiedirektör stortrivs han med. Detta brev publicerades ursprungligen i LÄRA Stockholm nummer 6. Läs hela tidningen här.

Resedagbok från USA: Att välja rätt väg

Vaknar fortfarande väldigt tidigt på morgnarna och passar då på att följa det stundtals intensiva mejlflödet inom UTBF. Den här morgonen har bland annat SvD:s Skolvalet kommenterats och möjligen med fokus på artikeln ”Eleverna tvingas välja väg för tidigt”. Det finns mycket att säga och kommentera i den frågan och hur vi som kommunal huvudman ska förhålla oss, men det kan jag återkomma till när jag återbördats till svensk jord.

Med några dagars erfarenhet som deltagare på UCEA-konferensen i Indianapolis känner jag ungefär samma villrådighet som en elev i årskurs nio kan tänkas känna det just nu (och ännu mer osäkerhet förmodligen i januari). Det som skapar denna osäkerhet hos mig är det stora utbudet. Programkatalogen omfattar 266 programpunkter med olika teman och upplägg. En övervägande del av programmen är s.k. Paper Sessions vilket innebär att en tre, fyra uppsatser inom samma tema kortfattat redovisas av skribenterna. Varje session, som pågår ca 80 minuter, har en ordförande, oftast en professor, som dels ger skribenterna återkoppling på uppsatsen, men också diskuterar förslag på hur arbetet ska kunna drivas vidare för att ge mervärde för verksamhetens utveckling.

Utöver dessa Paper Sessions förekommer General Sessions, Symposium, Special Sessions, Critical Conversation/Dialogues, Innovative Sessions/Mini-Workshops m.m. På söndag avslutas UCEA-konferensen med International Summit där skolforskare som är involverade i gränsöverskridande internationell forskning och skolutveckling möts och diskuterar pågående och framtida projekt.

Efter denna korta orientering om hur konferensen är organiserad vill jag gå över till det verkligt intressanta frågorna och som är min främsta bevekelsegrund för att delta. Dessa frågor är: Vad diskuteras? Vilka frågor är på agendan? Vilka problem står skolan inför i olika delar av världen? Vilka lösningar presenteras? Vilka likheter och skillnader finns mellan olika stater och länder?

Det finns ingen garanti för att alla dessa frågor blir nöjaktigt besvarade under konferensen, men det är min strävan att få dem belysta så att jag kan vara bättre rustad att hantera mitt uppdrag på hemmaplan. Ytterligare en reservation kan behöva lämnas. En person kan inte ensam omfatta utbudet och få en samlad bild, av den anledningen har den svenska gruppen ambitionen att träffas varje kväll för att dela och summera våra erfarenheter.

Det är framför allt det amerikanska skolsystemet och dess funktionalitet som står i fokus och det är inte så konstigt. De flesta forskare som redovisar sina Papers här har den amerikanska kontexten som grund för sin forskning. Ändå är en av mina reflektioner så här långt att de politiska prioriteringarna, utmaningarna i skolan och skolutvecklingssträvandena är närmast universella. Jag var nyss på en Paper Session som beskrev situationen i Chile och mycket känns igen från vår egen världsdel och från Amerika.

I USA finns en förkärlek för att upprätta olika former av federala program när måluppfyllelsen sviktar. Skillnaden mot Sverige är att man här är lite duktigare på att få till slagkraftiga namn på dessa satsningar. Jag har redan nämnt No Child Left Behind (NCLB), en satsning initierad av George W Bushs administration 2001 med den överväldigande höga målsättningen ”To close the achievement gap with accountability, flexibility and choice, so that no child is left behind”. Denna satsning är fortfarande i högsta grad levande som lag och i ännu högre grad som metafor – och bör så vara – eftersom skillnaderna i måluppfyllelse med avseende på likvärdighet inte har förbättrats. The gap is not even reduced skulle många med insikt i skolan här i USA svara på frågan hur resultatet av 12 år med NCLB utfallit.

Den 24 juli 2009 tillkännagav Barack Obama programmet Race To The Top, RTTT (R2T eller RTT), en jättesatsning på 4350 miljarder dollar som administreras av USDE (utbildningsdepartementet). Programmet innebär att staterna tilldelas olika poäng beroende på hur väl man lyckas tillfredsställa vissa utbildningspolitiska mål. Poängen renderar i sin tur ett ekonomiskt bidrag från den federala budgeten. Dessa prestandabaserade standarder gäller sex olika områden och en bra bild över vad RTTT innebär kan du få på Wikipedia. Systemet liknar i mångt och mycket det system den svenska regeringen initierat för att styra sjukvårdens måluppfyllelse. Landsting med högst måluppfyllelse i tillgänglighet, d.v.s. med kortaste vårdköer, får en rejäl slant som tack för följsamheten, medan landsting som inte lyckats lika bra får klara sig utan.

Att det här systemet tillämpas i USA är inte så konstigt. Ni som läst mitt förra brev har förstått att den federala styrningen över skolan är svag. Någon nationell läroplan finns inte och de enskilda staterna är högst ovilliga att släppa ifrån sig makten över skolan. Ett prestandabaserat system är ett smart sätt för regeringen att utöva inflytande och styra utan formell maktbefogenhet. Money talks!

Nästa fråga är då om Obama lyckats bättre än Bush. Den frågan måste förtydligas eftersom ordet lyckats kan ges olika innebörd. Lyckats med att uppnå ökad styrning eller att uppnå högre måluppfyllelse. Jag börjar med det senare. Satsningar av dessa gigantiska format och med så många intressenter inblandade kan inte förväntas ge några snabba resultat. I den meningen är det fortfarande upp till bevis för Obama. Vår svenska grupp har under konferensen här i Indianapolis ändå fått en rätt entydig bild av hur skolforskare, skoladministratörer och skolledare ser på satsningen. Den upplevs för instrumentell, har för stort fokus på yttre ramverk och standarder, men hanterar inte de verkliga ödesfrågorna kring social ojämlikhet och dess konsekvenser för undervisningssituationen i klassrummet. Min sammanfattande slutsats kring reformarbetet i USA är därför: Mätning och jämförelse av resultat, kravspecifikationer på skolchefer och skolledare löser inte skolans problem om man inte är bredd att ta konsekvenserna av den bristande likvärdigheten genom strukturella förändringar som skapar nya förutsättningar för lärares och rektorers vardagsarbete.

I frågan om Obama lyckats med att uppnå ökad styrning är svaret NJA. Det finns ett antal stater som med hull och hår försöker anpassa sig till RTTT genom att upprätta de olika handlingsprogram, utveckling av standarder m.m. som efterfrågas. Men det finns också en rad stater som knappt har börjat. Ett sådant exempel är Kalifornien (känns konstigt att stava med K). Effekten blir att de som är snabbt på banan får en hel del pengar, medan de senfärdiga blir utan. Risken är att de redan välfungerande och stater med relativt god eller mycket god måluppfyllelse kan fortsätta att utveckla sin skola, medan de med största behoven blir ”Left Behind” för att travestera ett känt och nämnt program.

Den här utvecklingen kan vi också se i Sverige på nationell nivå när Skolverket ska fördela statliga utvecklingsmedel. De redan gynnade huvudmännen har kompetens och resurser att söka medel och bedriva utvecklingsarbeten. Vi ser också på kommunal nivå hur svårt det är att hitta system som på ett tillfredsställande sätt ”träffar rätt”, att fördelningssystemen faktisk leder till att likvärdigheten ökar.

Som ni märker blir min redovisning av intrycken från UCEA-konferensen inte en detaljredovisning av enskilda seminarier utan ett försök till en samlad bedömning av, och temperaturtagning på, framför allt USAs nuvarande tillstånd inom skolområdet. Även om USA är extremt i många avseenden så tycker jag ändå att mycket av det som skett i USA de senaste dryga tio åren har sin motsvarighet åtminstone i vår del av världen. Men frustrationen bland skolfolket över den bristande likvärdigheten i landets skolor är påtagligt hög. Några bra lösningar som man kan enas kring verkar inte heller finnas, vilket naturligtvis bidrar till frustrationen. En iakttagelse jag gjort är att man nu blickar tillbaka till 60-talet och det reformarbete som då skedde inte minst inom de ”svarta” skolorna. Man försöker hämta inspiration från de förgrundsgestalter som då lyfte de underprivilegierade till ett värdigt liv och där utbildning sågs som nyckeln till individuell och kollektiv utveckling, jämlikhet och frihet.

Hälsningar från Indianapolis
Jan Holmquist