We say Yes! Första gången med En bok i världen

_20170504_150438 (2) Meriel Meriel Followell är modersmålslärare i engelska och deltog för första  gången i tävlingen En bok i världen med en av sina grupper denna vår.
-Det har jag velat i flera år, säger Meriel. Men i år när jag gick förbi en av affischerna med årets tema Längtan – då blev det av. Jag fick ok från mina chefer och barngruppen svarade unisont ”We say YES” när jag frågade dem.
Vi träffas på Medioteket en tisdag några veckor efter att tävlingsbidragen ställts ut på biblioteken runt om i staden. Jag är nyfiken på hur hon, som förstagångsdeltagare, lagt upp arbetet i sin modersmålsgrupp.
Det är en liten grupp med 9-10 åringar som jobbat med tävlingen och motivationen och engagemanget har varit på topp berättar Meriel.
-Jag valde ut fyra olika böcker som barnen fick välja mellan och efter genomgången valde de enhälligt att läsa boken Sadako and the thousand paper-cranes.
Det är en bok om flickan Sadako som blev strålningsskadad av atombomben över Hiroshima under andra världskriget, om hennes kamp mot sjukdomen och hennes tro på livet och hoppet. En riktig klassiker från 1977, översatt till svenska 1980. Sadako, som var en verklig person, står staty i Fredsparken i Hiroshima med en papperstrana i händerna och papperstranor är en symbol för fredsrörelsen sedan dess. Tusentals barn har vikt papperstranor under årens lopp och många av dem hängs upp runt Sadakos staty.
Meriel berättar hur hon valde att jobba med boken och tävlingsbidraget tillsammans med eleverna.
-Boken lästes både hemma och i gruppen, de fick läsläxor och vid tre olika tillfällen diskuterade vi den. Det svåraste var att vi började med arbetet så sent. För det kräver tid. Det är ju många moment innan man har ett tävlingsbidrag, säger Meriel.
-Först samtalade vi om alternativa ord till ” longing” på engelska, och antecknade alla vi kom på. Sen arbetade vi kring bildens utformning under 2-3 lektioner. För då måste man ju konkretisera det man pratat om. Först ville alla egentligen göra sin egen ide, men med en gemensam A3 plansch på bordet fick de börja titta på varandras ideér och bestämma vad man ville ha med från var och en. Det blev en riktig verkstad och ett bra samarbete i gruppen och engagemang till 150 %. Så skulle jag kunna ha det varje dag!
-Barnen var väldigt nöjda när bidraget var klart och tyckte att det hade varit ”very fun!” Och den av eleverna som hade svårast med läsningen var faktiskt den mest engagerade av alla.
Så det här gör vi om nästa år – men vi börjar tidigare!

Kia K-N

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.