Visar alla blogginlägg från: juni 2018

Barnens egna bilder

Bild19

Jag har länge tänkt på det här med barnens egna bilder och då menar jag när barnen tar egna bilder med kameran.  Vad intresserar dem? Vad är det de ser? Vad försöker de förstå?

Jag lät två barn, 4 resp 5 år gamla fotografera på förskolans gård helt själva en eftermiddag. Jag assisterade bara när något gick fel typ att barnen glömde bort vilken knapp de skulle trycka på! Hur tog de bilderna, vad var roligast att ta bilder på? Tar vi likadana bilder, jag och barnen? Många frågor som kom upp….

Det som slog mig först var nog att de var så entusiastiska i sitt fotograferande. De sprang hit och dit, klättrade, kröp, hoppade, sträckte på sig, bara för att kunna knäppa just den speciella bilden.

Att fotografera ett flygplan krävde tydligen att man skulle klättra upp på lekstugetaket, att fotografera en insekt krävde att man kröp in under bordet, att fotografera kompisens öga i närbild krävde att man var alldeles blixtstilla osv…….

IMG_1208

Det som fotograferades allra mest var nog förskolans nya griffeltavlor i form att djur som hängts upp på staketet.

När sedan en 3-åring fick kameran tog hen bilder på sina kompisar som poserade vant och även innehållet i en hink med sand var spännande:)

DSCN2500

Så vad lärde jag mig?

Att jag som vuxen har en idé, en tanke när jag fotograferar typ barnens lärande, -skapande, -görande, att dokumentera medan när barnen får en kamera i handen tar deras iver över att få fotografera så att de bara springer runt och fotograferar det som de ser för ögonblicket, för stunden.

Och medan barnen fotograferade allt de såg fotograferade jag barnen som fotograferade:) alltså deras görande!Bild17

#digitaltskapande

Trevlig midsommar / Jenny och Oona

Lasten omat valokuvat

 

Olen kauan miettinyt lasten omia kuvia, ja tarkoitan tällä sitä, kun lapset ottavat kuvia kameralla. Mikä heitä kiinnostaa? Mitä he näkevät? Mitä he yrittävät ymmärtää? Annoin kahden lapsen, neljä ja viisivuotiaan, valokuvata itse esikoulun pihalla eräänä iltapäivänä. Minä autoin vain silloin kun jokin meni pieleen, esimerkiksi kun lapset unohtivat mitä nappia heidän pitäisi painaa! Miten he ottivat kuvat, mitä oli hauskinta kuvata? Otammeko samanlaisia kuvia, minä ja lapset? Paljon kysymyksiä tuli ilmoille…

Ensimmäinen ajatukseni oli varmasti, että lapset olivat hyvin innostuneita valokuvauksesta. He juoksivat sinne tänne, kiipesivät, ryömivät, hyppivät ja kurottivat saadakseen napattua juuri tietyn kuvan.

Lentokoneen kuvaaminen vaati näemmä leikkimökin katolle kiipeämistä, hyönteisen kuvaaminen vaati pöydän alle ryömimistä, kaverin silmän kuvaaminen lähikuvaan taas vaati, että kumpikin oli aivan paikallaan jne.

Esikoulun uusia eläimen muotoisia aidassa roikkuvia liitutauluja kuvattiin kaikkein eniten. Kun sitten 3-vuotias sai kameran, otti hän kuvia tottuneesti poseeraavista kavereistaan ja myös ympärin sisältö oli jännittävää.

Joten mitä minä opin?

Että minulla aikuisena on idea, ajatus kun valokuvaan lasten oppimista, luomista, tekemistä, dokumentoin sillä aikaa kun lapsi saa kameran käteen ja hedän innostus valokuvaamisesta saa heidät juoksemaan ympäri ja kuvaamaan sen mitä he näkevät hetkessä.

Ja samalla kun lapset kuvasivat kaikkea mitä he näkivät, minä kuvasin lapsia, jotka kuvasivat, eli heidän tekemistään.

 

Hyvää juhannusta / Jenny ja Oona

Robotdans

Bild1

Jag står ute på förskolegården, jag tittar mig omkring, räknar om alla barn är på plats, jag går runt för att titta efter att alla har något att göra osv….. ni vet!:)

Jag går runt hörnet av huset, där ser jag två barn som står och pratar. Jag observerar dem en stund innan jag går fram av ren nyfikenhet och frågar dem;

– Vad leker ni?

– Att jag är en robot! Svarar ett av barnen.

– Alltså hen säger till vad jag ska göra, förklarar hen som är roboten och pekar på sin kompis.

Sen tar kompisen en nyckelring i form av en blomma och lägger i bröstfickan på roboten.

– Vad gör du nu? Frågar jag då.

– Jag programmerar, svarar då barnet!

Okej, detta är alltså nyss fyllda 4-åringar som programmerar varandra med hjälp av en blomma och en massa fantasi.

Jag sätter mig på bänken bredvid barnen och lyssnar….

– Pippi Långstrump och Björnen sover ska du dansa nu, programmerar kompisen.

– Men jag är trasig nu, slut på motorn, förklarar roboten.

Ingen fara visade det sig för kompisen är en hejare på att laga robotar också. Hen trycker och vrider på osynliga knappar och skruvar och sedan sätter roboten igång med en robotdans ala 80talet. Ryckigt och stelt. Helt ljuvligt. Det är härligt när man ser att digitaliseringen i förskolan berikar barnens lek på ett positivt sätt. Jag tänker osökt på San Marinos Eurovision Song Contest bidrag i år där vi såg fyra stycken dansande robotar på scen, det måste ha inspirerat barnen och att de så klart har programmerat roboten Blue-bot på förskolan. När jag var liten så dansade de coola kidsen robotdans på skoldiscot, jag tittade bara avundsjukt på.

Att kunna dansa som en robot var inne när jag var liten och tänk det är inne nu igen!

#älskarmitt80tal #digitaliseringiförskolan #robot #programmering

Jenny och Oona

Robottitanssi

Seison ulkona esikoulun pihalla, katselen ympärilleni, lasken, että kaikki lapset ovat paikalla, kävelen ympäriinsä ja katson, että kaikilla on jotain tekemistä jne. Te tiedätte :)

Kävelen kulman taakse ja näen kaksi lasta, jotka seisovat ja juttelevat. Tarkkailen heitä hetken aikaa ennen kun menen puhtaasta mielenkiinnosta heidän luokse ja kysyn:

– Mitä te leikitte?

– Että olen robotti! vastaa toinen lapsista.

– Hän sanoo mitä minun pitää tehdä, selittää lapsi, joka on robotti, ja osoittaa kaveriaan.

Kaveri ottaa kukan muotoisen avaimenperän ja laittaa sen robotin rintataskuun.

– Mitä te teette nyt? kysyn heiltä.

– Minä ohjelmoin, vastaa lapsi!

Okei, nämä lapset ovat siis täyttäneet juuri neljä vuotta, ja ohjelmoivat toisiaan kukan ja fantasian avulla. Istun penkille lasten viereen ja kuuntelen.

– Nyt tanssit Peppi Pitkätossun ja Karhu nukkuu, ohjelmoi kaveri.

– Mutta olen rikki, moottori on loppu, selittää robotti.

Ei hätää, sillä kaveri olikin hyvä korjaamaan robotteja. Hän painaa ja vääntää näkymättömiä nappeja, ruuvaa ja käynnistää robotin 80-luvun robottitanssilla. Nykivästi ja jäykästi. Aivan ihanaa. On upea nähdä kuinka digitalisointi rikastaa lasten leikkiä positiivisella tavalla. Ajattelen San Marinon Euroviisu-esitystä, jossa neljä robottia tanssi lavalla, se on varmasti inspiroinut lapsia ja tietysti he ovat myös ohjelmoineet Blue-bot-robottia esikoulussa. Kun olin pieni, tanssivat coolit lapset robottitanssia koulun diskossa ja minä katsoin heitä kateellisena. Robotin lailla tanssiminen oli suosiossa kun olin pieni, ajatella, että se on suosittua vielä nykyäänkin!

 

Jenny ja Oona

Projektorläsning

9789163893179

Nu är det allt bra länge sedan jag skrev att jag skulle prova läsa bok med hjälp av projektorn, men nu är det gjort. Verktyg som berikar som sagt var.

Jag kopplar ihop min iPhone med projektorn, jag väljer telefonen för att den är så mycket smidigare att föra över bilderna när jag vill zooma in något i boken.

Alla kan se, ingen sitter i vägen, de som vill kan ligga ner.

Tror jag hade 16 barn i gruppen då, 4-5 åringar.

Vi släcker ner i lekrummet och drar ner rullgardinerna så att vi nästan får biomörker.

Alla sitter knäpptysta och förväntansfulla.

”Lillebror Kanin tycker inte om att bada. Särskilt inte i Djupsjön för den ser så läskig ut.” Så börjar Sagan om den underbara familjen kanin och Djupsjöns hemlighet.

En fantastisk saga som är sagolik, spännande, skrämmande, fantastisk, snillrika och skojiga, kort sagt oemotståndliga och tar upp så många känslor. Den är fantasifullt illustrerad med livfulla och detaljrika bilder. Varje sida har så många detaljer som du kan dramatisera genom att zooma in och använda din teaterröst för att skapa stämning. Barnen är en tacksam publik som lever sig in i sagan och nästan hoppar till när bilden med sjöodjuret dyker upp.

Bild15

Så, om du har många barn som ska lyssna, titta på en saga så rekommenderar jag projektorläsning….. så att alla kan se!

Ibland måste man dyka ner i djupet, trots att man inte vågar …

                             Ur ”Djupsjöns hemlighet”, den fjärde boken om familjen Kanin

 

#lovemyjob #teaterapanimig #

Jenny och Oona

Projektorilukemista

Jokin aika sitten kirjoitin, että aion kokeilla kirjan lukemista projektorin avulla. Nyt se on tehty. Työväline, joka rikastaa, kuten sanottu.

Yhdistän minun iPhonen projektoriin, koska sen kautta on helpompi tuoda kuvia, kun haluan zoomata jotain. Kaikki näkevät, kukaan ei ole tiellä, ne jotka haluavat voivat maata lattialla. Minulla oli ryhmässä 16 lasta, jotka ovat 4-5-vuotiaita.

Me sammutamme leikkihuoneen valot ja vedämme rullaverhot alas niin että huoneeseen tulee melkein yhtä pimeää kuin elokuvissa. Kaikki istuvat aivan hiljaa ja odottavaisina. ”Pikkuveli Kaniini ei pidä uimisesta. Varsinkaan Djupsjössä, koska se näyttää niin pelottavalta.”Näin alkaa satu Den underbara familjen Kanin och Djupsjöns hemlighet. Fantastinen satu joka on sadunomainen, jännittävä, fantastinen ja hauska, lyhyesti sanottuna vastustamaton ja se ottaa esille niin paljon eri tunteita. Se on kuvitettu mielikuvituksellisesti eloisilla ja yksityiskohtaisilla kuvilla. Jokaisella sivulla on niin paljon yksityiskohtia, joita voi dramatisoida zoomaamalla ja käyttämällä teatteriääntä luodaksesi tunnelman. Lapset ovat kiitollinen yleisö, joka eläytyy satuun ja melkein hyppäävät ilmaan kun kuva merihirviöstä ilmestyy.

Joten jos sinulla on monta lasta kuuntelemassa ja katsomassa satua, suosittelen projektorilukemista, jotta kaikki voivat nähdä!

”Väillä täytyy sukeltaa syvyyksiin, vaikka ei uskaltaisikaan…”

Kirjasta Djupsjöns hemlighet

Jenny ja Oona

Filmmusik

Bild2

– Hur vill du att musiken i din scen ska vara? frågar jag ett av barnen.

– Synd musik, så att man får tårar i ögonen. Mörk och långsam ska den vara.

I hens scen blir koltrasten Pipis skjuten av en jägare och dör. Hen lever sig in i hur det känns att se detta i filmen. Vi tittar på scenen ett par gånger och sen frågar jag hen om hen vill göra en egen låt, egen musik till scenen.

– Eh, ja det vill jag, svarar hen.

Jag tar fram iPaden och letar reda på appen garageband som används för att skapa egen musik.

Jag visar lite snabbt vad man kan välja mellan, färdiga slingor eller spela själv tex piano eller guitarr.

Hen väljer att spela piano själv. Hen provklinkar ett par gånger och säger sen att hen är klar.

Vi spelar in hennes mörka-långsamma-tårar i ögonen musik och när vi sedan visar kompisarna resultatet sitter de alldeles tysta och känner av den allvarliga stämningen.

Bild14

Alla valde ju dock inte sorgliga stycken att spela in, vi hade även en rocklåt och en hip hop låt…. men i de scenerna blev ju Pipis dödad av ett fallande bananskal resp en fallande strumpa:)

Ibland sorgligt och ibland komiskt, så är vår film….

Att arbeta med multimodalt skapande!

#multimodaltskapande #filmskapande #musikskapande #digitaltskapande

Jenny och Oona

Elokuvamusiikki

– Minkälaisen musiikin haluat sinun kohtaukseesi? kysyn yhdeltä lapsista.

– Surullista musiikkia, sellaista että silmiin tulee kyyneliä. Sen tulee olla tumma ja hidas.

Hänen kohtauksessaan mustarastas Pipis kuolee metsästäjän luotiin. Hän eläytyy siihen, miltä elokuvan katsominen tuntuu. Me katsomme kohtauksen muutaman kerran ja sitten kysyn häneltä haluaako hän tehdä oman kappaleen, oman musiikin kohtasta varten.

– Öö, kyllä haluan, hän vastaa.

Otan esille iPadin ja etsin apin nimeltä Garageband, jolla voi tehdä omaa musiikkia. Näytän nopeasti mitä voi valita: valmiita musiikkipätkiä tai voi soittaa itse esimerkiksi pianoa tai kitaraa. Hän päättää soittaa pianoa itse. Hän kokeilee ensin muutaman kerran ja sitten hän kertoo olevansa valmis. Me äänitämme hänen tumma-hidas-kyyneleet silmissä –musiikkinsa, ja kun näytämme kavereille lopputuloksen, istuvat he aivan hiljaa ja tunnelma on vakava. Kaikki eivät valinneet surullisia kappaleita, meillä oli myös rockia ja hip hopia.. Mutta niissä kohtauksissa Pipis kuolikin putoavaan banaaninkuoreen tai sukkaan :) Välillä surullista ja välillä koomista, sellainen on meidän elokuva…

Työskentelyä multimodaalisen luomisen parissa!

Jenny ja Oona