Visar alla blogginlägg från: augusti 2018

Tillbaka till Blue-Bot

Höstterminen är i gång och de flesta av oss har fått en ny barngrupp eller några nya barn i alla fall. Då dyker frågorna upp……

Hur tar vi oss vidare i digitaliseringen?

Ska man fortsätta där man slutade?

Eller ska man börja om?

Vad kan de här barnen? Vad har de fått prova på? Hur har deras lärande förändrats?

Vi fick halva avdelningen utbytt, nya yngre kompisar:)

De kom nyfiket intrippande på avdelningen med stora ögon. De har ju varit och lekt hos oss många gånger tidigare men nu skulle de ju äntligen få börja på riktigt!

De tittade nyfiket på vår bygghörna och konstaterade att;

– Såna där klossar har vi inte på vår gamla avdelning!

Byggandet kom igång. Först en borg sen ett sjukhus och sist en Blue-Bot bana. Att just de nya transparanta klossarna skulle inspirera till robot banbygge var en överraskning.IMG_1262

När barnen sedan på samlingen och under lunchen ivrigt berättade vad de gjort på semestern och var de hade varit någonstans kom vi på att vi kunde låta Blue-Bot besöka dessa ställen. Sagt och gjort vi tog fram världskartan och lät barnen programmera Blue-Bot på en semesterresa! Alla ställen var inte lika lätta att hitta. Spanien och Kroatien är ju lätta….landet och mormor och morfar var lite svårare att hitta:)

IMG_1254

Vi fortsätter alltså där barnen och vi slutade innan sommaren, jobbar vidare på deras kunskaper och tar tillvara på deras nyfikenhet.

Senare samma dag:

– Jenny, vad är det där för robot? Frågar ett av barnen och pekar på KUBO….fortsättning följer.

#blue-bot #digitaliseringiförskolan

Jenny och Oona

Takaisin Blue-Bottiin

 

Syyslukukausi on käynnissä ja suurin osa meistä on saanut uuden lapsiryhmän tai ainakin muutaman uuden lapsen. Silloin nousee esiin kysymyksiä..

Kuinka jatkamme työskentelyä digitalisoinnin parissa?

Jatkammeko siitä mihin jäimme keväällä?

Vai aloitammeko alusta?

Mitä uudet lapset osaavat? Mitä he ovat saaneet kokeilla? Kuinka heidän oppiminen on muuttunut?

Meidän ryhmäämme lapsista puolet ovat uusia :)

He hiipivät uteliaina ja silmät suurina osastollemme. He ovat olleet leikkimässä meidän luona useita kertoja, mutta vihdoin he aloittaisivat ihan oikeasti! He katsoivat uteliaina meidän rakentelunurkkausta ja totesivat:

-  Tuollaisia palikoita ei ole meidän vanhalla osastollamme!

He aloittivat rakentelun. Ensin linna, sitten sairaala ja lopuksi Blue-Bot-rata. Oli yllättävää, että juuri nämä uudet läpinäkyvät palikat inspiroivat rakentamaan robotille radan. Kun lapset sitten kertoivat innokkaina päiväpiirin ja lounaan yhteydessä siitä, mitä he olivat tehneet lomallaan ja missä kaikkialla he olivat olleet, keksimme, että voisimme antaa Blue-Botin vierailla näissä paikoissa. Tuumasta toimeen: otimme esille maailmankartan ja annoimme lasten ohjelmoida Blue-Botin lomamatkalle! Kaikkia paikkoja ei ollut yhtä helppoa löytää. Espanja ja Kroatia olivat helppoja, mutta mummin ja vaarin mökki oli vaikeampi löytää :)

Me jatkamme siis siitä, mihin me lopetimme ennen kesää ja hyödynnämme sekä heidän uteliaisuuttaan että heidän jo olemassa olevia taitojaan.

Myöhemmin samana päivänä:

- Jenny, mikä robotti tuo on? kysyy yksi lapsista ja osoittaa   KUBOa.. Jatkoa seuraa!

 

#bluebot  #esikoulundigitalisointi 

 

Jenny ja Oona

Projiceringskub

Bild1

Så var höstterminen igång. Många är tillbaka på förskolorna, utvilade efter semestern, redo för nya utmaningar. Ny läroplan på g och bloggen kommer som vanligt ut på fredagar! Nu KÖÖÖÖÖÖR vi!

Innan sommaren gjorde jag och min kollega färdigt vår projiceringskub på förskolan. Själva snickeriarbetet hade vi lejt bort till en snickare så vi skulle bara sätta fast tyget. Vi hade ett par lakan och ”myggnätstyg” att jobba med. Vi vände och vred på kuben, projicerade undervattensbilder för att se hur det skulle bli om vi satte tyg där eller om det blev bättre där…osv… ni fattar?

IMG_1239

Vi bestämde oss för att två sidor skulle få vitt bomullstyg på sig och taket och en tredje sida skulle få ”myggnät”. Vi hade sett att man på ett ”myggnät” kunde projicera igenom nätet och ändå fastnade bilden på ”myggnätet”. Vi använde oss av en häftpistol för att få fast tygerna.

Vi tömde projektorrummet på alla möbler och lät endast en stor grön matta ligga kvar. Sedan klädde in väggar och fönster med vitt tyg och papper. Detta för att vi ska kunna projicera överallt.

Vi har köpt en liten projektor som vi tänker är enkel att flytta runt på så att man kan projicera bilder/filmer från olika vinklar.

Rummet som kuben står i är i minsta laget, alla önskar vi oss större lokaler men vem gör inte det! :)

Jag började med att projicera en undervattensfilm på kuben med olika fiskar och hajar, jag hörde på barnen att de blev imponerade.

– Wow, va coolt!

– Häftigt ju!

– Åh, vad fint vattnet är.

– Titta där är Nemo! Och en sköldpadda!

Efter det spelade jag upp en film med dykare och delfiner.

DSCN2506

Det tog exakt 30 sekunder för de två barnen som var där inne att börja leka att även de var dykare. De blåste upp sina munnar som om de höll andan allt medan de simmade med delfinerna. Den leken höll på fram till mellis och sen tyckte några andra barn att det minsann var deras tur att simma!

Dagen efter ville jag prova något annat och det var min tur att ha läsvilan så jag la in lite mysiga kuddar och filtar i kuben och satte igång en undervattensfilm med meditationsmusik på. Barnen kom in och satte sig eller la sig ner och tittade på filmen, stämningen var lugn, samtalen var lågmälda och jag undrade bara varför jag inte satt ihop kuben tidigare! :)

Vi läste säkert 3 kapitel ur ”Stora boken om Sandvargen” innan något av barnen ens frågade;

– När är vilan slut?

Jag hade älskat att få leka i kuben som barn. Jag älskade nämligen att titta på naturprogrammet ”Ett med naturen” med programledaren Arne Weise. Jag kan fortfarande fastna för naturdokumentärer men då på Netflix! :)

#digitaliseringiförskolan #naturvetenskap  # älskarmitt80tal

Jenny och Oona

Heijastuskuutio

Syyslukukausi on taas käynnissä. Monet ovat palanneet takaisin esikouluun, levänneinä loman jälkeen, valmiina uusiin haasteisiin. Uusi opettussuunnitelma on tuloillaan ja blogi tulee taas ulos perjantaisin kuten aiemminkin!

Ennen kesää teimme kolleganin kanssa haijastuskuution. Puuseppä kasasi kuution ja meille jäi vain kankaan kiinnitys. Meillä oli sitä varten muutama lakana ja ”hyttysverkkoa”. Me kääntelimme kuutiota ja heijastimme vedenalaista maisemaa nähdäksemme miten kankaiden eri sijoittelu vaikuttaa heijastamiseen. Me päätimme, että kahdelle sivulle tulee valkoista puuvillakangasta ja kattoon sekä kolmannelle sivulle tulee ”hyttysverkkoa”. Käytimme kankaiden kiinnittämiseen niittipistoolia. Tyhjensimme koko projektorihuoneen kaikista huonekaluista, vain vihreä matto sai jäädä paikoilleen lattialle. Sen jälkeen peitimme seinät ja ikkunat valkoisella kankaalla ja paperilla, jotta voisimme heijastaa kaikkialle. Olemme ostaneet pienen projektorin, jota on helppo siirtää niin, että kuvia tai videoita voi heijastaa eri kulmista. Huone, jossa kuutio on, on erittäin pieni ja toivoisimmekin isompia huoneita, kuten varmasti kaikki muutkin! :)

Aloitin heijastamalla kuutioon vedenalaista maailmaa, jossa eri kalat ja hait uiskentelivat. Kuulin lasten olevan erittäin vaikuttuneita.

– Vau, miten coolia!

– Mahtavaa!

– Oi, onpa vesi kaunista.

– Katso, tuolla on Nemo! Ja kilpikonna!

Sen jälkeen näytin videon, jossa oli sukeltajia ja delfiinejä. Kesti tasan 30 sekunttia enen kuin kuution sisällä olevat kaksi lasta alkoivat leikkiä olevansa sukeltajia. He puhalsivat suunsa täyteen kuin olisivat pidätelleet hengitystä samalla kun he uivat delfiinien kanssa. Leikki jatkui välipalaan asti ja välipalan jälkeen oli muutaman muun lapsen mielestä jo vihdoin heidän vuoronsa päästä uimaan!

Seuraavana päivänä halusin kokeilla jotain muuta ja oli minun vuoroni pitää lepohetken lukutuokio. Laitoin tyynyjä ja vilttejä kuution lattialle ja käynnistin vedenalaisen videon, jonka taustalla soi meditointimusiikkia. Lapset tulivat sisään ja istuutuivat tai menivät makuulle lattialle ja katsoivat videota. Tunnelma oli rauhallinen, keskustelut hiljaisia ja minä mietin vain sitä, miksen ollut rakentanut kuutiota aiemmin! :)

Me luimme varmasti kolme kappaletta kirjasta ”Stora boken om Sandvargen” ennen kuin kukaan lapsista edes kysyi koska lepohetki loppuu! Minä olisin rakastanut leikkiä lapsena kuutiossa. Rakastin nimittäin katsoa luonto-ohjelmaa ”Ett med naturen”. Voin vieläkin juuttua luontodokumentteihin, mutta nykyyään Netflixissä! :)

Jenny ja Oona