Ingen skulle behöva stanna hemma

”Var och en har rätt till utbildning.” Så står det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det innebär att vi som jobbar med skola har mänskliga skyldigheter att ordna med utbildning för alla. Men lever vi egentligen upp till det? Ger vi varenda elev en riktigt god utbildning?

Nyss hemkommen från en studieresa till Indien och New Delhis slum är det lätt att tänka att vi har det ruskigt bra i svensk skola. För det har vi ju, även om vi inte alltid ser det. I Indien träffade jag barn som tiggde på gatorna. Jag träffade lärare med över 80 elever i klasserna. Jag mötte traffickingoffer, vuxna analfabeter och aidssjuka föräldralösa barn. Det låter sorgligt men så kändes det inte, för eleverna visade en sån tilltro och glädje över skolan. Både barn och vuxna uttryckte stort framtidshopp och tyckte att utbildning är vägen till en bättre framtid. Precis som vi också tycker, fast vi tappar bort det lite mellan stressen över provrättningar och arga föräldramejl.

Här i Sverige får ju alla barn gå i skolan. Men alla tillgodogör sig faktiskt inte skolutbildningen. Trots att det är skolplikt och varken krig eller svält har vi elever som mår så dåligt att de inte ens kommer till skolan. Och de elever som går i skolan men ändå inte når de mest elementära kunskapsmålen – har vi gett dem rätten till utbildning?

Det gör ont i lärarhjärtat när vi misslyckas. Men vems skyldighet är det att se till att eleverna lyckas? Är det elevens egen skyldighet? Föräldrarnas? Skolans? Jag tycker att det är vår skyldighet, vi som jobbar i skolan. För vårt arbete, vår inställning och vårt bemötande av elever och föräldrar är det enda vi själva råder över.

Om alla har rätt till utbildning borde vi faktiskt inte tappa så många elever på vägen. Inte en enda elev skulle behöva stanna hemma för att klasskamraterna mobbar och kränker. Ingen elev skulle behöva misslyckas på grund av våra brister i bemötande, resurser och pedagogik. Ingen elev skulle underprestera, skolka eller strunta i skolan. Det gör mig så upprörd att vi – trots våra goda förutsättningar – ändå inte lyckas bättre.

Många lärare jag träffat brottas med dilemmat hur man möter, stödjer och utmanar varenda elev på rätt nivå, men förvånansvärt lite kompetensutveckling handlar om att utveckla just den kompetensen. Ett kunskapsintensivt yrke som lärare borde kräva långt mer kvalificerad och kontinuerlig fortbildning inom både ämnesinnehåll och metoder. Forskning om vilket slags undervisning som faktiskt skapar bra inlärning borde stärkas. Menar vi allvar med att utbildning för alla är viktigt, behöver vi satsa mycket mer på lärares lärande. Då krävs både mer forskning, ambitiösa mål, adekvata resurser och smarta strategier.annika h f

Men varför är det så svårt då? Ska vi skylla på våra chefer? På politikerna? På föräldrarna, eleverna, tidsbristen, läroplansmålen eller vädret? Jag tror att vi har större möjlighet att förändra än vi ibland ser. Det är liksom vår mänskliga skyldighet, vi som jobbar med skola. Som Nobelpristagaren Malala Yousafzai säger: ”Let us remember: One book, one pen, one child and one teacher can change the world.”

 

 
Annika Hedås Falk
projektledare på utbildningsförvaltningen

Tack alla mina lärare – viktiga vuxna som gjort avtryck

”Jag måste börja med att be om ursäkt, men det är så här det ligger till. Jag minns er inte, alla ni som varit med och format mig till den jag är.

Ta upp frågan i valfritt fikarum och nästan alla kan nämna ett namn: Ann, Anders, Carl, Tom, Anna, Birgitta. Det blänker till i ett öga och fram kommer tråden om den där läraren som såg. Och när vi tar tag i tråden och drar försiktigt rullar berättelserna ut, en efter en. Det är lärare som förstod när det var dags att säga stopp, för att man själv och kompisarna ännu inte hade lärt sig rimligheternas gränser. Lärare som orkade lyssna på små, små fjädrar i hönskostym för att de visste att känslorna är äkta även om perspektivet ännu inte är riktigt kalibrerat. Lärare som gav särskilda utmaningar till den som höll på att tråka ihjäl sig. Lärare som var roliga. En lärare delade äpplen med händerna. En annan var omtyckt för att med stor precis hjärtlighet pricka sudd på den som inte höll sig vaken. Först nu när vi själva är vuxna – och kanske lärare – förstår vi vad de gjorde. Vi förstår inte alltid hur de lyckades, men vi ser på deras stordåd med aktning.

Jag kan också nämna namn. Jag kan ju det. Jag ska inte ljuga. Jag minns min högstadielärare i NO-ämnen – han som fick oss att elda upp jordnötter som vi höll spetsade på nålar och som med sitt stora hår och sin nyfikna blick såg ut som Albert Einstein. Det var det experimentet – att elda och på så vis mäta kraften i en liten nöt – som fick mig att förstå vad energi är. Och vad det betyder att vara passionerad. Jag minns min gymnasielärare i fysik. Hon som med formler och entusiasm oväntat öppnade en dörr till poesin och svaret på den där frågan om hur allting hänger ihop – 42?

Jag minns läraren i svenska – hon som gav oss i läxa att lära oss en dikt utantill och på vis fick mig att förstå den verkliga innebörden av att man alltid bär med sig de saker man kan. Orden blir en del av din fysiska kropp, ligger kvar i dig likt en konserverad pirog tjugo år senare, och är som en gåva ingen kan stjäla. Eller som ett gift du inte blir kvitt, utan måste börja förhålla dig till. Jag minns den trygga, varma handen på dagis (som det hette då!) som inte släppte min och inte darrade på rösten när klockan blev för mycket och ingen kom.

Alla ni som genom åren varit mina lärare och viktiga vuxna har gjort avtryck – men inte alltid genom namn och ansikten. Ni finns kvar i mig genom det jag nu tar för självklart och kan. Jag kan läsa och skriva, tänka kritiskt och i flera led. Ni har visat värdet i omtanke och relationer.

Ni har visat mig att andras liv inte är som mitt. Utan en skola för alla hade vi aldrig kunnat mötas, mina medmänniskor och jag. Ni har haft samma höga förväntningar på oss alla. Ni har tittat ner i våra ryggsäckar, noterat att de har haft olika innehåll och sett till att fylla på i det hörn där det varit lite för tomt för att matsäcken ska räcka hela resan.

Lena Pilo är förstelärare på Tensta gymnasium.Jag minns er inte. Jag kan inte minnas en tusenhövdad armé, men jag är varje dag glad för det jaget i mig som ni var med och byggde. Det krävs en by, i form av en likvärdig skola, för att fostra ett barn.”

 

Lena Pilo, förstelärare på Tensta gymnasium

Hållbara skolmåltider – mer än bara skolmat

I Sverige är maten i skola och förskola gratis för barn och elever. Det är en förmån vi ska värna om men vi ska också ta vara på möjligheten att se skolmåltiden som något mer än maten på tallriken. Skolmåltiden är en viktig del av den pedagogiska verksamheten och en förutsättning för att barn och elever ska orka med hela skoldagen.

Maten på tallriken är förstås jätteviktig. Den ska vara näringsriktig, vällagad och välkomponerad, men hållbara skolmåltider tar också sikte på det som sker runt maten. Måltiden är en stund av social samvaro och en möjlighet för förskolan och skolan att visa på goda matvanor och bra livsmedelsval.

Den hållbara skolmåltiden ger oss möjlighet att knyta ihop flera viktiga delar för skolan, förskolan och samhället. Det handlar om rätt råvaror och hälsosamma val. Hög kvalitet, rätt använda resurser och minskad klimatpåverkan. Det innebär att vi arbetar med bra upphandlingar och att vi utvecklar bemötandet mellan varandra i samband med måltiden. Det handlar om arbetsmiljö och att inte slänga mat i onödan. Det handlar om frågor som påverkar dagens elever och kommande generationer.

I centrum för skolmåltiderna står en yrkesgrupp som ofta för en undanskymd tillvaro i förskola och skola, måltidspersonalen. Det är en yrkesgrupp som varje dag arbetar för att hela tiden utveckla måltiderna, för elevernas bästa. Och intresset för fortsatt utveckling är stort. När kommunerna Botkyrka, Haninge, Huddinge och Stockholm bjuder in till en gemensam inspirationsdag för hållbarare måltider är de 415 tillgängliga platserna upptagna och över fyrtio personer står på väntelistan.

Vi hoppas att måltidspersonalen får inspiration att fortsätta utveckla hållbara måltider på skolan och förskolan och kan inspirera barnen, eleverna, skolans personal och föräldrar att utveckla alla de viktiga delar som möts i skolmåltiden.

Nathalie Noboa
Kostkonsulent
Huddinge kommun

Annika Wensing Stjerngren
Enhetschef för kostenheten
Huddinge kommun

Catarina Heilborn
Koststrateg
Haninge kommun

Kerstin Dahlbäck
Koststrateg
Botkyrka kommun

Linn- Linn Thun
Kostchef
Utbildningsförvaltningen Stockholm

Anneli Celinder
Bitr. kostchef
Utbildningsförvaltningen Stockholm

Statsministern och gymnasieministern besökte Midsommarkransens gymnasium

Statsminister Stefan Löfvén och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström besöker Midsommarkransens gymnasium.Statsminister Stefan Löfven och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström besökte igår barn- och fritidsprogrammet på Midsommarkransens gymnasium.

Under en lektion fick eleverna möjligheten att visa hur och med vilka pedagogiska verktyg de arbetar med i klassrummet och samtidigt också en pratstund med statsministern. Både Stefan Löfven och Anna Ekström hade sett fram emot att träffa eleverna och det blev ett mycket uppskattat besök, från båda parter.

Statsminister Stefan Löfvén pratar med elever på Midsommarkransens gymnasium.

I samband med besöket höll Stefan Löfven och Anna Ekström också en pressträff i skolans bibliotek. Budskapet var att yrkesprogrammen ska ge grundläggande behörighet till högre utbildning, med målet att fler elever ska välja gymnasiets yrkesutbildningar. Det ligger helt i linje med Midsommarkransens nya koncept Pedagogikcollege, som drar igång hösten 2018 och som ger eleverna möjligheten till ett arbete direkt efter studentexamen eller behörighet till högskolestudier.

Statsminister Stefan Löfvén pratar med elever på Midsommarkransens gymnasium.

Pressträffen direktsändes via regeringens hemsida och senare samma kväll visades inslag från besöket i både Aktuellt och TV4-nyheterna.

Anders Fajersson, rektor på Midsommarkransens gymnasium

Årets majblomma på Katarina Södra

majblommaNu har årets majblomma offentliggjorts!
Katarina Södra skola stod som värdar för majblomman i år igen. Årets blomma är i guldgult och svart med en pärlemor i mitten.majjblomman Det är Elina Hall, 13 år från Göteborg, som är vinnare av årets designtävling. I samband med avtäckningen av majblomman presenterades även årets majblommeaffisch, målad av talangen Maximilian Svensson, 13 år.

Louise Karlsson, rektor Katarina Södra skola

Klimatforskning norr om polcirkeln med Blackan-gänget

Abisko forskningsstation.Abisko forskningsstation. Foto: Philipp Theuring

Fem år i rad har några elever från Blackebergs Gymnasium fått äran att resa över polcirkeln upp till Abisko naturvetenskapliga station för att ta del av Sveriges natur samt utföra sitt fältarbete i sina gymnasiearbeten i samarbete med forskare på Stockholms universitet.

Vi som bloggar på denna resa heter Sara Björk och Gabriella Algotson och går linjen Natur med inriktning samhälle. Vi är sex personer från vår klass och två killar från linjen Natur-Natur.
Fältarbetet sker på Stordalsmyren där man kan mäta den globala uppvärmningens påverkan på vegetationen, permafrosten och utsläppen av växthusgaserna koldioxid och metangas.
De som ska guida oss igenom detta äventyr är Professor Patrick Crill, doktoranderna Joachim Jensen och Christoffer Hemmingsson samt våra lärare Camilla Bredberg, biologi- och naturkunskapslärare, och Sven Björkman, geografilärare. Vi ska dela denna upplevelse med elever och lärare från skolan “Skrapan” i Uppsala.

Fredagen den 29 september

Hela gänget från Blackebergs gymnasium på Kiruna station.Hela Blackan-gänget vid Kiruna station där vi tog ett snabbt stopp på väg till vår slutdestination.

Just nu sitter vi trötta men förväntansfulla på tåget. Efter 20h tågresa och många förseningar är vi snart framme i Abisko. Låt äventyret börja!

Lördagen den 30 september

På väg på Stordalsmyren.På väg mot första uppgiften på den vackra Stordalsmyren.

Dagen började tidigt och samtliga elever stod påklädda och redo klockan 8. Efter cirka tio minuters bilfärd och ytterligare tio minuters promenad var vi framme vid myren. På myren hade en doktorand tidigare markerat ut tre platser där hon hade placerat ut ”kragar” till metangas-kammare. Vi använde oss av dessa tre platser för att göra våra undersökningar. På varje plats mätte vi markens metangas-flux, koldioxid-flux och växtlighet. Vi spenderade dagen i tre grupper om fem respektive sex personer. Varje grupp fick göra en mätning på varje område.

Mätningar av växtlighet på myren.Här mäter vi växtlighet på myren med hjälp av ett rutnät.

Vår grupp började på den plats som kallas Avni C, där mätte vi växtligheten. Det gick till på det sätt att vi la ett kvadratiskt nät med arean en kvadratmeter på marken, nätet hade 100 lika stora rutor. Vårt jobb var att uppskatta ungefär hur många procent att nätet som täcktes av olika typer av växter, till exempel gräs, mossa eller lavar. Detta upprepade vi på tre olika platser, en plats med palsa, en med mossa samt en med kärr.

Nästa stopp var Avni B, där mätte vi metangas-flux i marken, alltså markens gasutbyte med luften. Vi använde oss av metangas kammare som fick stå i kragarna under 15 minuter, var femte minut tog vi ett gasprov ur kammaren med hjälp av en spruta. Detta upprepade vi på tre ställen igen, en med palsa, en med mossa och en med kärr.

Efter en lunchpaus fortsatte vi till sista uppgiften för dagen- att undersöka koldioxid-fluxen. Detta gjorde vi på Avni A. Vi använde oss av en maskin som har en kupol som fick stå på marken i 3 minuter. Under dessa 3 minuter mätte maskinen koldioxidkoncentrationen i kupolen. Så det var inte så mycket jobb för oss men vi fick lära oss hur man använde maskinen så att vi kunde ta proverna. Precis som tidigare tog vi prover på tre olika typer av mark.

Sara mäter koldioxidutsläpp i kärret.Sara mäter koldioxidutsläpp i kärret.

Vid klockan två på eftermiddagen var alla grupper klara med sina uppgifter då var de dags att åka tillbaka till forskningsstationen för att undersöka våra metangas-prover. Vi hade den stora lyckan att få den bästa tiden i labbet. Alla tre grupper skulle nämligen testa alla sina metangas-sprutor vilket tog ca 3 timmar per grupp. Vår grupp hade fått tiden efter middag så vi var klara vid klockan 21 på kvällen.

Den natten var det ett superfint norrsken, men vi sov, så vi missade det!

Söndagen 1 september

Nästa dag var vi uppe tidigt igen. Klockan 8 påbörjade vi en vandring uppför det 1 100 meter höga berget Njulla. Matsäcken var packad och humören var på topp! Det var en lång och svår vandring med allt mer frekventa vilopauser. Utsikten var fantastisk och vädret var på vår sida, några av oss gick till och med upp i bara t-shirt. När vattenflaskorna tömdes på vägen kunde vi fylla på dem i en rinnande bäck. Det tog tre timmar att gå upp för berget men bara en timme att springa ner.

En bit upp på berget Njulla med utsikt över Torneträsk.En bit upp på berget Njulla med utsikt över Torneträsk.
När vi kom ner hann vi precis duscha och fräscha till oss innan det var dags för dagens lektion. Eftermiddagen var uppbokad med en excel-lektion styrd av doktoranden Chris. Där fick vi lära oss att hantera den data vi hade samlat dagen innan. Detta var svårare än vad vi hade trott. Men lektionen blev lite lättare när vi fick en rast då våra lärare bjöd oss på äppelpaj. Lektionen började 14.30 och klockan 19 på kvällen var vi färdiga.

Denna kväll var det vår tur att laga middag. Vi hade delat upp oss i tre matlag så alla fick laga middag en dag. Så vi ställde oss direkt efter lektionen och stekte pannkakor – detta var början på en lång kväll. Denna kväll satt vi uppe med våra klasskompisar för att få uppleva det norrsken vi missat kvällen innan. Vi poppade popcorn och kokade te för vi visste redan nu att vi inte skulle gå och lägga oss innan klockan två den natten. För att fördriva tiden berättade vi spökhistorier samt roliga historier och vid klockan 24 gick vi ut för att kolla om något syntes på himlen. Precis då lyses hela himlen upp av ett rosa ljus, men de försvann snabbt. Under en timme var vi ute och tittade, ibland såg man bara ett svagt vitt ljus och ibland ser man jätte tydliga gröna vågor på himlen. När vi senare gick och la oss den kvällen kunde vi inte släppa det faktum att vi hade sett norrsken.

Det vackra norrskenet syntes mitt i natten och hänförde oss alla.

Det vackra norrskenet syntes mitt i natten och hänförde oss alla.

Christoffer gick från hav till fjäll

Doktoranden Christoffer Hemmingson på berget Njulla.Doktoranden Christoffer Hemmingson på berget Njulla.

Sista eftermiddagen i Abisko satte vi oss ned med doktoranden Christoffer Hemmingson för att få veta mer om hur livet kan se ut efter gymnasiet om man har gått natur-linjen. Christoffer gick naturvetenskapligt program med inriktning på marinbiologi i Lysekil.

– Det var helt fantastiskt, det var en fantastisk skola. Vi gjorde mycket sånt som ni har gjort här i Abisko, det vill säga besöka forskningsstationer, träffa forskare och utföra studier. Vi hade en undervisning på en ganska hög nivå i marinbiologi där vi bland annat gick igenom artlära, anatomi av marina djur och botanik där vi studerade alger. Utöver det gick vi även igenom klimatförändringar, havsströmmar, ekosystemen och fiskerier. Det var en mycket bred utbildning.

Vad var det som var intressant med havet?
– När jag växte upp bland fjällen i Åretrakten så kunde jag inte uppleva havet. Jag hade aldrig simmat i havet, jag hade ingen aning om vad havet riktigt innebar utan det var bara något okänt jag såg på TV. Havet har en viss mystik och det är mycket som vi fortfarande inte vet om haven på vår planet, vilket jag tycker lockar oerhört. Det kan vara lätt att tänka på biologi när man tänker hav, som hajar, valar och korallrev, vilket jag inte jobbar med idag även om jag fortfarande är intresserad av och jobbar med havet.

Hur kommer det sig att du gick från marinbiologi till det du gör nu?
– Även om marinbiologi är väldigt kul, så har jag försökt att välja en utbildning som är så kompletterande som möjligt. Då jag har varit intresserad av forskning under en ganska lång tid och vill arbeta med bland annat livets ursprung och tidiga utveckling, valde jag att inrikta mig på kurser som gav så bred kunskap som möjligt. Till slut råkade jag hamna på Stockholms Universitet. Det hela började efter ett sabbatsår när jag var bosatt i Stockholm, och kände att jag ville påbörja mina studier igen och satte mig ned med den tjocka utbildningskatalogen från Stockholms universitet.

Måndagen 2 september

Måndagen blev en tidig morgon precis som de andra. Klockan halv tio hade vi ätit frukost, städat våra rum och lämnat ifrån oss nyckeln. Förmiddagen spenderade vi i forskningsstationens huvudbyggnad och fördrev tiden med att plugga, kolla på Ice Age och spela pingis. Så småning om blev det dags att bege sig mot tågstationen och vi sa hejdå till Chris och Patrick. Det var åtta slitna men glada elever som satte sig på tåget tillbaka till Stockholm.

Hela gruppen är samlad för en sista bild innan vi åker tillbaka mot Uppsala och Stockholm.

Hela gruppen är samlad för en sista bild innan vi åker tillbaka mot Uppsala och Stockholm.

Blackebergs gymnasieelever forskar vid Askölaboratoriet

Camilla och andersBiologi- och naturkunskapslärarna Camilla Bredberg och Anders Nordlöf på väg ut mot Askölaboratoriet i Trosas skärgård tillsammans med elever från Blackebergs gymnasium.

Ett gymnasiearbete tar sin början – en klimatresa 12 000 år bakåt i tiden

Sedan fem år tillbaka har Blackebergs gymnasium ett samarbete med geologiska institutionen på Stockholms universitet. Via samarbetet får eleverna en unik möjlighet att besöka forskningsstationer och följa med forskare ut i fält som en del i sitt gymnasiearbete. Samarbetena har möjliggjort fältarbeten på spännande platser så som den vindpinande ön Islay i Skottland, på Gotlands vackra stränder och norr om polcirkeln på Abisko naturvetenskapliga station.

I denna blogg kommer vi två lärare från skolan, Anders Nordlöf och Camilla Bredberg, att skriva om elevernas arbete i fält i Trosas skärgård och på Stockholms universitets marina forskningsstation Askölaboratoriet samt om några av de olika personerna som de mötte under sitt arbete.

Anders och eleverStina Svensson, Wilma Sohlén och Michela Sandin från Blackebergs gymnasium har precis ankommit till Askö laboratoriet.

Eleverna som gör gymnasiearbetet

Namn: Stina Svensson, Wilma Sohlén och Michaela Sandin
Årskurs: tredje året på Natur-Natur och Natur–Sam på Blackebergs gymnasium
Vilka är era förväntningar på dagarna här ute på Askölaboratoriet?
– Det ska bli kul att åka båt och det känns som en unik möjlighet att få göra sitt arbete med en forskare från universitetet. Men jag tror att det kommer att bli svårt eftersom det är ett nytt ämne säger Wilma Sohlén.
– Ja, det tror jag också, fyller Stina i. Men det känns ändå skönt att få ett ämne från början som är intressant.
– Ja, och det ska bli coolt att kunna se så långt bak i tiden som 12000 år i en borrkärna från Östersjönshavsbotten, tycker Michala. Och det är häftigt att det är anknutet till riktig forskning och en fördel att kunna be om hjälp av en expert på plats.

Richard GMaringeologen Richard Gyllencreutz på forskningsfartyget Limanda.

Forskaren i fält

Namn: Richard Gyllencruetz, lektor
Forskningsområde: Studerar paleooceanografi och bland annat klimatförändringar i Arktis. Han försöker bland annat förstå sambandet mellan havsisarna och havsströmmarna med hjälp av bottensediment och geofysik.
Hur väcktes ditt intresse för geologi?
– Jag samlade på stenar redan som liten och fick en stenbok av min farmor som jag läste från pärm till pärm. Då tyckte jag främst att stenarna var vackra och samla på och visste inte att man kunde jobba med det.
När jag sen gått ut gymnasiet visste jag att jag ville hålla på med något inom naturvetenskap. Jag sökte till utbildningar som läkarlinjen, molekylärbiologlinjen och geologiutbildning. Av en slump startade geovetarlinjen först och jag gick dit fast jag egentligen hade bestämt mig för att gå molekylärbiologilinjen som startade en vecka senare. Men jag blev fast redan på första föreläsning.
Vad är det bästa med jobbet som forskare?
– Friheten att planera sin egen arbetstid och att undersöka och gå till botten med hur saker och ting hänger ihop.
Vad är det sämsta med jobbet som forskare?
– Friheten, det är lätt att jobba för mycket eftersom man aldrig är riktigt ledig. Det går inte att skylla på någon annan. Det är ditt eget ansvar att projektet rors iland.
Varför ska våra gymnasieelever satsa på att plugga geologi?
– Det finns en mycket stark arbetsmarknad och de flesta som går färdigt utbildningen får ett jobb som de trivs med. Arbetsuppgifterna omfattas ofta av båda praktiska som teoretiska moment.
Vilka typer av branscher kan man jobba inom?
– Framför allt olika typer av geologiska kartläggningsarbeten tex när nya bostadsområden ska byggas, väg, tunnel, prospektering i gruvindustrin, järnvägsprojekt och olika typer av mätningar inom miljöområdet.

Fältarbete och bearbetning av material

Tillsammans med maringeologen Richard Gyllencreutz testar eleverna olika typer av bottenprovtagning och får lära sig hur man kan beskriva Östersjöns historiska miljöförändringar med hjälp av en sedimentkärna. Kärnorna fungerar som ett arkiv där man exempelvis kan se vid vilka perioder det har varit syrefria bottenförhållanden eller stormhändelser.
Anders elever på brygga på båtenelever jobbarbåtenElever, lärare och forskare under provtagning och bearbetning av material.

Skeppare och tekniker på Askö

mattias mMattias Murphy skeppare och tekniker på Askölaboratoriet.

Namn: Mattias Murphy
Titel: Skeppare/tekniker (Laboratorieutrustning och etiska tillstånd)
Arbetsuppgifter: Skeppare på de båtar som är knutna till Askö forskningslaboratorium samt ansvarig för bräckvattenförsörjningen. Samt att sköta runtverksamheten på forskningstationen.
Erfarenhetsbakgrund: Mattias är uppvuxen i närheten av Askö och är sedan barnsben båt- och teknikintresserad. Han arbetade som pianist i olika band fram till 30-års åldern men tröttnade på villkoren och hoppade på en ettårig marinbiologiskkurs på folkhögskola och vidareutbildade sig senare till sjöbefäl. Mattias har arbetat som skeppare på Askö sedan 2002.
Fördelar med arbetet: Jag får arbeta i en miljö som jag trivs väldigt bra i och har ständigt möjlighet att lära mig nytt som såväl skeppare som tekniker. Eftersom att jag arbetar på en ö måste jag ständigt lösa olika praktiska problem med den utrustning som man har. Det är utmanande och kräver kreativitet. Jag uppskattar också kontakten med forskare och studenter som periodvis är här.
Nackdelar med arbetet: Det är framför allt allt pappersarbetet, att sköta all administration av olika tillstånd som krävs för verksamheten är tidkrävande. Det kan också bli rätt ensamt under vinterhalvåret då det är lite forskningsaktivitet.

Bearbetning av data och skrivande av rapport

elever till sjössNu återstår bearbetning av materialet.

Nu återstår bearbetning av materialet, labarbete och skrivande av rapport. Kanske kommer Michala, Wilma och Stina delta med sin rappport på Unga forskares utställning i vår.

Vi önskar lycka till!

Anders Nordlöf och Camilla Bredberg, Blackebergs gymnasium

Att lära vuxna knäcka läskoden på SFI

Mer utbildning. Längre utbildning. Snabbare utbildning. Kraven på utbildningsnivån är hög idag. Krav som kan te sig oöverstigliga ibland men som jag är övertygad om går att nå med rätt pedagogiskt tänk, smarta metoder och kreativitet.

I migrationens spår kommer många människor till Sverige och till Stockholm i behov av skydd, trygghet och med drömmar om en bättre framtid, långt från krig, fattigdom och osäkerhet. Dessa människor möter vi i skolan. Barn och unga, vuxna och äldre, alla behöver de utbildning i någon form och det är nu vi börjar snacka utmaningar. För nu gäller det att skapa en utbildning som gynnar språkutveckling, som ger sammanhang och begriplighet till allt i det nya samhället. Att arbeta med nyanlända är många lärares nya fokus och antalet artiklar, böcker och Facebook-inlägg i ämnet är enormt! Det finns så mycket kompetens och klokhet i lärarkåren för att möta utmaningen på allra bästa sätt.

Inom arbetsmarknadsförvaltningen i Stockholms stad arbetar vi med de utbildningsfrågor som rör vuxenutbildningen. Där möts vi av samma utmaningar men med skillnaden att våra elever är just vuxna. Det är föräldrarna till grund- och gymnasieskolans elever. Och många av dem kommer till skolan för första gången. Någonsin.

Att lära sig läsa och skriva som vuxen är något som åtminstone jag inte kan föreställa mig. Jag lärde mig läsa i 5-årsåldern och kan naturligtvis inte riktigt komma ihåg hur det gick till. En dag fanns det bara där. Lika självklart och automatiskt som att andas. Att möta elever som i vuxen ålder gör den där resan, helt oförstående inför bokstäver och läsning till fullt funktionellt litterat, det är stort. Att se glädjen i någons ögon som knäcker koden är häftigt, oavsett om ögonen är 5, 17 eller 59 år gamla. Det tror jag alla håller med om.

Men det som ofta är avgörande för att resan överhuvudtaget ska bli av är att någon leder den. Någon som visar vägen, förser med verktyg, tipsar om knepen, peppar och motiverar. Väldigt ofta är den personen en lärare.

Jag arbetar nu i ett uppdrag som går under benämningen Ledande SFI. Inte illa, tänker du och jag kan inte annat än att hålla med. Det är inget blygsamt mål, men klart är att vi ska bli bäst på att utbilda kortutbildade i Stockholms stad. Och det är professionen som ska göra jobbet, lärarna. Därför är det där vi börjar.

Det vi ska göra först är att utmana lärarna att bli intra-entreprenörer, börja reflektera över sin praktik och våga pröva nya saker för att driva utveckling på sin enhet. Vårt första steg är att utbilda lärarna som undervisar på studieväg 1 i grundläggande litteracitet. Under ett år kommer lärarna att få läsa, snacka om, testa och utvärdera sin undervisning. Utgångspunkten är det stödmaterial som sedan december förra året finns på Skolverkets webbplats om grundläggande litteracitet för vuxna men också moduler för nyanlända elever i andra skolformer. Till stödmaterialet kommer det i höst finnas en studiehandledning så att den som vill kan gå igenom materialet och själv pröva de tankar och metoder som beskrivs. Du hittar materialet på www.skolverket.se/alfabetisering. Läs det gärna!

Vi ska hitta arbetsformer, metoder, skapa nätverk, arbeta kollegialt, läsa på universitetet och testa nya grejer så att vi verkligen förändrar och utvecklar i grunden. Vi ska arbeta med grundläggande litteracitet, fortbilda lärare och digitalisera SFI. Vi ska läsa forskning och teori, arbeta praktiskt och konkret och hitta nya samarbeten där människor får utvecklas, hitta meningsfullhet och bli självständiga och demokratiska medborgare i Stockholm. Nu kör vi!
Har du tankar eller frågor kring vuxnas lärande eller litteracitet så bollar jag gärna! Ju mer vi kan dela och driva tillsammans, desto bättre!

Camilla Berner undervisar nyanlända vuxna på SFI. Camilla Berner undervisar nyanlända vuxna på SFI.

Camilla Berner, utvecklingsledare i uppdraget Ledande sfi på studieväg 1,  Arbetsmarknadsförvaltningen
camilla.berner@stockholm.se

Twitter @BernerCamilla

Boxning och mindfulness ökar studielusten på Smedshagsskolan

Jag gör många skolbesök i det område jag arbetar i – Hässelby, Vällingby och Kungsholmen. Tillsammans med min kollega, grundskolechef Gunnar Wohlin, tittar vi på lokaler, träffar skolledning, blandade personalgrupper och elever. Oftast är det samtal och rundvandring som gäller vid besöken – att delta aktivt hinns liksom inte med. Jag funderar på ibland på hur det känns när vi kommer från utbildningsförvaltningen och ”tittar” på verksamheten….

På Smedshagsskolan finns det elever som har kämpigt i skolan – ibland är orsaken svårigheter med koncentration och överaktivitet, ibland blir påverkan på skolarbetet negativ på grund av elevernas tid utanför skolan är jobbig på olika sätt. Nu har skolan ordnat så att de elever som vill och behöver, får gå och ”rasa av sig” två morgnar i veckan mellan klockan 7 och 8.30. Efter det blir de bjudna på frukost. Resultatet är lugnare och mer studiemotiverade elever.

Dulle och Jonas tränar boxning och basket med eleverna. Till sin hjälp har de också en boxare som kör stenhårt med eleverna.

”Mindfulness lär oss hantera ilskan”

Jag gillar träning och tänkte att det här kunde vara ett ypperligt tillfälle att få delta istället för att ”betitta” en verksamhet i skolan. Jag börjar närma mig sextioårsstrecket och gillar träning. Jag kanske i någon mån kunde få bli en liten förebild för någon – att orka och berätta vad träning betytt i mitt liv.

Jag frågade killarna om det var svårt att hålla tillbaka när man hamnar i situationer i sin vardag där näven hänger i luften. Svaret jag fick var ”nej, vi tränar ju mindfulness också – vi lär oss att hantera ilskan.”

Kul var det! Tack för att jag fick delta!

Ingela Brimberg
grundskolesamordnare för Hässelby, Vällingby och Kungsholmen 

”Min resa till Sverige” integrerar nyanlända på ESS-gymnasiet

klassenESS-gymnasiet deltar sedan i höstas i ett Erasmus+ projekt som heter MIGRATION. I projektet samarbetar åtta skolor från Tyskland, Rumänien, Kroatien, Italien, Spanien, Österrike och Turkiet tillsammans. I projektet arbetar skolorna med frågeställningar som: Hur kan vi integrera våra nyanlända än bättre på våra skolor och i våra länder? Hur kan vi kollegialt lära av varandra?

Nu har en grupp lärare från ESS-gymnasiet precis kommit tillbaka från ett projektmöte i östra Kroatien. Under veckan i Kroatien blev de påminda om kriget där 1991-1995. Gruppen fick göra flera studiebesök och ta del av kroaternas arbete med återuppbyggnaden av landet. Flyktingvågen hösten 2015 berättade både Röda korset och polisen om, då passerade drygt 600 000 människor Kroatien.
Lärargruppen har också deltagit i flera workshops som handlat om hur man undervisar om migrationsfrågor på bästa sätt vilket varit mycket lärorikt.

På ESS-gymnasiet arbetade elever på Språkintroduktion med olika aktiviteter i projektet tidigare under terminen. Uppgifterna eleverna fick arbeta med handlade om elevernas resor till Sverige och deras hem i sina hemländer. Elevernas arbeten resulterade i en uppskattad utställningsvecka, migration week.

”För många av våra elever på Språkintroduktion har inte resan hit alltid varit spikrak från punkt A till punkt B. Det har snarare varit en resa som handlat om liv och död, utan givna tidsangivelser för mellanlandningar och slutdestination.
Uppgiften ”Min resa till Sverige” har varit en fortsättning på temat ”Mitt hus”, där eleverna beskrivit varifrån de kommer. Denna gång skulle eleverna skriva en återberättande text om deras resa till Sverige för därefter presentera sin berättelse muntligt för varandra.
Syftet med uppgiften har varit att öka elevernas kunskaper och förståelse om varför människor flyr eller flyttar. Den har också syftat till att synliggöra orsaker till varför människor flyttar och vilka konsekvenser det leder till när människor flyttar frivilligt eller ofrivilligt. Arbetet har också bidragit till att öka elevernas förståelse för varandras situation samt öka integrationen mellan eleverna i klassen och på skolan.

Elevernas berättelser om sin resa till Sverige har visat på stora likheter mellan orsakerna till varför eleverna reste, men också själva resan och konsekvenserna av resan till Sverige. Många av eleverna har tvingats lämna sin familj och sina anhöriga för att på egen hand ta sig till ett land utan krig, konflikt, fattigdom och vardaglig rädsla. En lång och ensam resa som ibland inneburit risker för livet. De har erfarit timslånga nattliga vandringar genom bergen mellan Afghanistan och Pakistan, suttit inträngda i en personbil tillsammans med femton under flera dygn genom Saharas öken utan mat och vatten, rest över Medelhavet i överfulla fiskebåtar, suttit på bussar genom Europas länder utan vetskap om vilket land de befinner sig i och hur långt det är kvar.

Erfarenheterna av att komma som ensamkommande flyktingar till Sverige delas också mellan eleverna. Många bor tillsammans på boenden för ensamkommande flyktingar som alla väntar på besked om att få stanna i Sverige. En väntan på ett besked som kan innebära ett nytt liv med nya möjligheter i Europa eller en ny resa tillbaka till ett land som innebär osäkerhet och rädsla för sitt liv.
”Min resa till Sverige” kommer härnäst att handla om livet i Stockholm och Sverige. Om livet i ett mångkulturellt land där integration och segregation skapar nya livsvillkor och förhoppningsvis möjligheter.”

Läs mer på vår blogg.

Kristina Strand
lärare, EU-skolambassadör och internationaliseringsansvarig på ESS-gymnasiet