Arbetsrotation kan utveckla både individ och organisation

 

 

Thomas Perssons Krönika – oktober/november 2011

Det är en förmån att vara anställd i en stor organisation, som Stockholm stad och utbildningsförvaltningen. Här finns en variation av organisation och profiler, och därmed många olika skolor att välja på för både elever och medarbetare. Det finns därför alltid en positiv möjlighet för medarbetarna att byta arbetsplats när man vill söka nya utmaningar eller utforska olika skolors kulturer och metoder.

För mig är det viktigt som arbetsgivare och arbetsmiljöansvarig att kunna erbjuda en arbetsmiljö av hög kvalitet för alla medarbetare. Jag tycker även att det är väsentligt att skapa ännu bättre möjligheter för de som är anställda i förvaltningen till rörlighet mellan skolor. Detta oavsett om man som anställd söker utmaningar, vill arbeta inom en speciell inriktning eller tycker att utvecklingen på den egna arbetsplatsen är på väg år fel håll.

I min förra krönika reflekterade jag över uppföljning och utvärdering; en viktig del i skolornas och övriga förvaltningens arbete. Den reflektion jag gör denna gång är av en helt annan art, delvis på grund av av en medial uppmärksamhet runt Ross Tensta gymnasium. Några lärare från Ross Tensta gymnasium, som nu är pensionärer, har nyligen kritiserat stadens beslut från 2002 att investera i en nystart av skolan genom att införa en specifik profil. De menar bland annat att omstarten har medfört stora och onödiga kostnader. Att framföra kritik har de naturligtvis all rätt att göra och de har definitivt en sakkunskap som få. Men det är inte frågan om det var rätt med en nystart av Ross Tensta gymnasium med den valda profilen och dess kostnader eller inte som fått mig att reflektera.

Det är mer generella frågor som väckts hos mig och som handlar om vad som händer om det inte finns samsyn om verksamhetsidé, förhållningssätt, arbetssätt med mera på en skola. Får eleverna bästa möjliga undervisning och studiemiljö – det de har rätt till – om lärare inte tror på skolans organisation och profil?

Hur kan vi öka personalrörligheten mellan våra skolor i en positiv avsikt för att till exempel öka kompetensspridning, men också för att personal ska trivas bättre på sin arbetsplats genom att arbeta i en miljö och kultur som man känner sig ”hemma i” och accepterar? Vad händer annars med de medarbetare som arbetar kvar i en skola man inte tror på? Kan man som medarbetare i det dagliga arbetet bidra till skolans ständiga förbättringsarbete, trots att man inte tror på inriktningen på förändringen? Kan man under dessa omständigheter bidra till skolans attraktivitet i kontakter med ungdomar och andra vuxna? Hur hanterar kollegor inbördes de konflikter som kan uppstå? Hur ser relationerna mellan medarbetarna ut – vilken arbetsmiljö ger man varandra? Hur mycket merarbete skapas för de skolledare som försöker samla medarbetarna och få dem att arbeta mot gemensamma mål?

Ja, det är många frågor som mynnar ut i en övergripande frågeställning: Är det rimligt och klokt att man som anställd väljer att arbeta kvar i en organisation vars profil och arbetskultur man inte tror på? Den reflektion jag gör utifrån detta är följande; Skulle inte en större rotation och därmed rörlighet av medarbetare mellan våra skolor kunna råda bot på detta?

Jag blir i vart fall väldigt glad över att både aktiva och före detta lärare engagerar sig i diskussioner. Lärare behövs i skoldebatten!

Thomas Persson

Utbildningsdirektör

2 kommentarer

  1. Arne Rubensson, 23 november 2011

    Arbetsrotation kan visst vara bra, men, som lärare är det dessvärre så (och kanske också inom andra yrken) att när man kommer som ”ny” lärare till en skola, hamnar man automatiskt längst ned i den outtalade hierarkin: Man får det svåraste klasserna, det besvärligaste schemat, den arbetsplats som ingen annan vill ha, man har förväntningar på sig att lyssna och känna in och inte komma med egna idéer. Om man har haft en stark och respekterad ställning på den tidigare skolan, om man har haft förtroendeuppdrag som ämnesföreträdare, som kulturombud, eller vad det nu kan tänkas vara, är man nu längst ned och vid löneförhandlingen ” du är ju så ny här och vi har andra som har jobbat så mycket längre” har man inte mycket att sätta emot.
    Jag har tjänstgjort vid två skolor som staden har lagt ned, S:T Jacobi och Fogelströmska och har alltså ”roterat”. Som lärare måste lojaliteten framför allt handla om de elever man har anförtrotts och det uppdrag man har fått av Sveriges folk.
    Det är inte skolans ”profil” vi är satta att förvalta, den svenska skolan är inte McDonalds. Vårt uppdrag är viktigare än så.
    Dessvärre, och rätta mig för Guds skull om jag har fel – låter undertexten hos Thomas Persson – Den som inte är med oss är mot oss och antydningar till kritik är illojalt, då är du emot oss och då ska du bort. Men förföriska konsulter och retoriska råttfångare kommer och går, en skola med duktiga lärare består (om inte staden beslutar annorlunda)

  2. Thomas Persson, 30 november 2011

    Jag tror att flera av de negativa saker du fått uppleva som sist in är en effekt av det är för lite rörelse mellan skolorna. Normen i arbetsfördelningen är att de som finns på plats och har längst tid får fördelar, dvs det är någon form av traditionsprincip. Det är ingen professionell utgångspunkt i en planering; den är istället att man försöker matcha kompetens med behov.

    Jag måste rätta dig, för så tänker jag inte.

    MVH
    Thomas P

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.