Visar alla blogginlägg från: november 2013

Lägerveckan med nyanlända ungdomar satte fart på språkutvecklingen

Det var redan tre veckor in på höstterminen. Jag hade börjat på en ny arbetsplats i augusti. Mitt uppdrag på nya skolan är att starta upp ett nytt program, nämligen språkintroduktionsprogrammet, SI. Jag kan det väl efter några år på ett annat gymnasium men att starta upp på en ny skola kändes som en spännande utmaning.
Att den nya skolan dessutom har en något annorlunda inriktning och samarbetspartners än övriga gymnasieskolor i staden, spädde på utmaningen.

Litade på magkänslan

Skolans tradition är att avsluta de fyra första veckorna på terminen med en friluftsvecka i Stockholms skärgård. Hela skolan flyttar ut på en skärgårdsö under sju dagar. Frågan var nu om eleverna på skolans nya program skulle följa med på hela veckan, på del av veckan eller inte alls? Till slut gick jag på magkänslan som sa mig att en vecka i den svenska naturen tillsammans med skolkamrater med svenska som sitt modersmål är bättre än att sitta själva i en öde skola i innerstan. Min närmaste kollega P och
jag bestämde oss för att det rätta var att eleverna skulle med och sammanlagt 14 av 17 SI-elever följde med.

På bussresan var jag ändå nervös. Hur skulle elever från Afghanistan och andra krigshärjade områden klara av att bära försvarets kläder? Att se skolans personal iklädd försvarets uniform? Hur skulle det gå för dessa nyanlända elever att samarbeta med eleverna på samhällsprogrammet när flera av dem inte pratade många ord svenska. Hur skulle de klara att vara ute i skärgårdsnaturen oavsett väder? Ett helt dygn i skogen förväntades de klara i slutet av veckan! Hur skulle jag själv klara av att få på mig och bära M90-uniformen? Jag som aldrig varit i kontakt med försvarsmakten tidigare. Förväntningarna, frågorna och farhågorna var många.

Den häftigaste resan någonsin

Nu med facit i hand och lite distans till veckan måste jag säga att det är en av de häftigaste resor jag någonsin har gjort. Dels att få vara på en av mina absoluta favoritplatser i världen, Stockholms skärgård, och dels den absolut största behållningen som det blev att tillsammans med eleverna kämpa genom deras svårigheter under veckan. Dessa svårigheter innebar bland annat att klara samarbetet med jämnåriga elever som talar svenska som sitt modersmål, att vakna halv sex på morgonen för att äta frukost och fysträna. Och efter det ha dagen fullspikad med både teoretiska och praktiska övningar så som att orientera och lära sig karttecken, tillverka vindskydd, delta i
samarbetsövningar. Att tillaga och äta lunch och middag utomhus i ösregn, att bli riktigt ordentligt trött av alla intryck och aktiviteter och att sedan sova i ett logement med många främmande människor.

Språket utvecklades avsevärt snabbt

Väl tillbaka i skolan har vi nu många gemensamma minnen. Både vi lärare och eleverna själva, liksom familj och personal på de olika boendena de bor på, märker att svenska språket utvecklats avsevärt. Jag har under mina snart 25 år som lärare i svenska och engelska aldrig sett en sådan häftig språkutveckling under så kort tid. Jag har hunnit pröva flera olika metoder och arbetat på skolor och i områden som satsat särskilt på språkutvecklande arbetssätt men aldrig sett likande resultat under så kort tid.

En annan upptäckt är att flera av mina elever blivit intresserade av att röra på sig och äta ordentlig frukost. En elev som tidigare inte ätit någon frukost frågar hur man lagar den där konstiga rätten de åt på morgonen. Hon upptäckte under veckan hur mycket mer hon orkade om hon hade laddat med en ordentlig frukost.  Jag lämnar ut receptet på havregrynsgröt. Många elever i klassen är ensamkommande och är på väg ut till egna boenden så småningom.

En helt annan motivation

Några av mina klaraste minnen från veckan är när klockan börjar närma sig 22 och eleverna står upp kring ett runt bord och skriver i sina loggböcker. Stolarna står tomma bakom dem. De frågar varandra hur ord stavas och de hjälps åt med översättningar av ord. Det liknar vanligt klassrumsarbete men med en helt annan intensitet och motivation. De vill inte sluta skriva fast de varit igång sedan klockan 05.30! Till slut avbryter P och jag. När jag läser en av pojkarnas böcker står där längst ned på
sidan följande ”Idag jättebra för mig. Jag är glad och pigg. Jag har en kompis. Han heter Isak. Han är jättesnäll. Vi sover tillsammans i ett rum.” Skrivet av en kille som varit i Sverige två år. Som aldrig har gått i skolan i sitt hemland och var analfabet då han kom till Sverige. Tre veckor innan skrev han efter mycket möda sammanlagt två meningar i samma loggbok och de flesta orden var avskrivna från tavlan.

Ett annat minne är när en annan av pojkarna vill åka hem efter tre dagar. Han är trött och har fått nog av exercis, mat från konservburkar och svensk natur. Rektor kommer fram, sätter sig på knä framför honom och pratar. Frågar om han ätit och druckit ordentligt, hur han sovit osv. Ber honom sedan sätta sig uppe på berget med mig och titta på utsikten. Dricka mycket och njuta av naturen. Vi sitter där och tar bilder av varandra med våra telefoner. Pratar om livet. Äter några havtornsbär. Det är ca 20 grader varmt och himlen är klarblå en söndag eftermiddag i september. Han bestämmer sig för att stanna en dag till och åker sedan tillbaka, nöjd med att han ändå följde med och fått minnen att dela med sina skolkamrater.

Kamouflagefärgad hijab

Fyra flickor har vi med oss från Språkintroduktionsprogrammet. De flesta täcker sitt hår med sjal. Första dagarna var de färgglada eller diskret enfärgade. Efter några dagar har en av flickorna plockat fram en grön, kamouflagefärgad. Jag hör flera av eleverna på samhällsprogrammet tycka det är häftigt.

Tack vare min magkänsla och min närmaste kollegas iver och ambition att det efter introduktionsperioden inte skulle märkas vilka elever som går på vilket program, övervann jag min tvekan om en veckas samvaro med elever och lärare på samhällsprogrammet skulle vara bra för dessa nyanlända ungdomar. Resultaten i både deras personliga utveckling och framförallt deras språk är häpnadsväckande och tack vare den här veckan är min klass inte en språkintroduktionsklass på Bernadottegymnasiet. De är Bernadotte-elever som alla andra.

 

Anneli Blomberg, speciallärare och lärare i Svenska som andra språk och undervisar nyanlända ungdomar.

Det geniala är ofta skenbart enkelt


Kommer inte dina elever tycka att du förminskar dem om du läser en pekbok för dem? Kvinnan i sätet framför tilltalar mig med stark skepsis i tonen när jag, uppfylld av den argentinska barnbokskonstnären Isols bok, visar den för några bibliotekarier jag träffat på tåget hem från Göteborg. Jag förstår först inte frågan. Sen tänker jag överseende ”hon är inte lärare”, ler mitt vänligaste och säger att gymnasister är tillräckligt stora för att kunna befria sig från tanken att ett litet format inte kan erbjuda stora insikter. Fast det tror den skeptiska kvinnan inte alls. Hon är nämligen också gymnasielärare, och hennes elever skulle aldrig kunna intressera sig för en pekbok.

Jag är helt såld på böcker. Som svensklärare blir man lätt det – eller i alla fall förväntas man vara det. Bäst tycker jag om berättartekniskt avancerad litteratur där författaren medvetet arbetar med fiktionens kraft att skapa synvändor och ge nya perspektiv. I år fick jag alltså åka till bokmässan och fröjda runt bland seminarierna, lyssna på lärda utläggningar om realismens fokus på detaljer och höra bekymrade paneldebatter om läsning på fallrepet. Jag njöt helhjärtat. Och så letade jag böcker. Vad kan mina gymnasister månne gripas av?

Det mesta gick jag förbi, blädderprovade här och var men fann inget riktigt omtumlande – förrän jag såg den: Isols magiska ”En anka är bra att ha”. Eller om den nu heter ”En pojke är bra att ha”. Det beror lite på hur man ser på det hela. Eller på boken. Och det är just det som är så magiskt med den, att den på ett enkelt och genialt – det geniala är ofta skenbart enkelt – sätt visar vad ett perspektivbyte för med sig. Från och med nu är den boken mitt bästa arbetsredskap i klassrumsdiskussioner kring begreppen berättarperspektiv och intrig. En pekbok.

Min medpassagerare trodde inte på den boken för sina elever. Det gör jag. Jag tror att hennes elever, och alla andras också, absolut kan intressera sig för ett koncept som visuellt förtydligar något så abstrakt som berättarperspektiv i pekbokens form. Jag tror att de skulle kunna uppskatta Isols humor och egensinniga tecknarstil. Jag tror att de skulle kunna förstå något om berättandets villkor och de fällor en försåtlig författare gillrar; att valet av perspektiv är högst medvetet och att en nyfiken och engagerad läsare kan komma långt med att ifrågasätta och vända på det som skrivs för att utvinna ny förståelse av ett skeende. Och jag tror att de, i bästa fall, ännu är så pass oförstörda av en litterär kanons bestämmande tyngd att de inte värderar en litterär upplevelse utifrån vare sig antalet ord eller tjockleken på pärmarna. I bästa fall.

Jag tycker att vi ska sätta riktigt svåra böcker i händerna på våra gymnasister. Vi ska läsa och tala om läsningen med dem. Vi ska utmana med Shaun Tans bilderböcker, eller Isols, eller Pija Lindenbaums. Sen kan vi blanda upp med lite Dostojevskij, Munro och andra favoriter – bara vi utmanar och öppnar för nya perspektiv. Och aldrig, aldrig ska vi förminska dem så att vi tror att de inte kan se det stora i det lilla.

/Katarina Lycken Rüter, förstelärare i svenska på Östra Real

Stora skillnader mellan Stockholms stads och Skolverkets satsningar på coachning

I går skrev flera bloggare en replik på en artikel i SvD om coachningen i skolan. Vi sammanställde inläggen här: Debatt om coachning i skolan. I dag har Ann Öhman Sandberg som forskar på lärarcoachprojektet i Stockholm tillfört mer information.

Som det framgår av SvDs artikel, Coachning av lärare får hård kritik, är coachning av lärare ett relativt svagt beforskat område. Jag har hittat ett fåtal vetenskapliga studier som visar att coachning av lärare ger positiva effekter, men jag har inte hittat någon forskning som visar att coachning av lärare inte skulle ge effekt. Att det saknas mer omfattande vetenskaplig kunskap på området är alltså inte detsamma som att coachning av lärare inte ger positiva effekter.

Jag genomför tillsammans med professor Per-Erik Ellström (Linköpings universitet) en studie av Stockholms stads satsning på lärarcoacher. Jag har gjort intervjuer med rektorer och lärare på åtta skolor som har fått coachning av Stockholms lärarcoacher. Under hösten kommer jag att göra intervjuer på ytterligare några skolor. Vårt forskningsuppdrag avslutas först i vår men det vi har sett hittills indikerar att coachningen av lärarna fokuserar det som sker i klassrummet och att den har gett positiva effekter. Det finns också rektorer som redan har sett effekter på elevresultat.

Skillnad på coachning och coachning

Coachning kan genomföras på olika sätt i olika sammanhang och jag tycker att det är olyckligt som man gör i SvDs artikel, jämför coachning av lärare med jobbcoacher. Jag tycker också att det är viktigt att inte blanda ihop Stockholms stads satsning på Lärarcoacher med Skolverkets satsning på handledning för lärande. Skolverkets satsning syftar i första hand till att ge lärarna handledning. SvDs kritiska artikel blir lite märklig med tanke på att coachningen har haft ett ganska litet utrymme i den satsningen.

Ann Öhman Sandberg
Doktorand i pedagogik på Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping

KLiS – hur gör man för att handleda kollegialt lärande?

I tisdags samlades knappt fyrtio av Stockholms lärare på Piperska muren för att samtala om att handleda kollegialt lärande. Detta var det andra tillfället i seminarieserien KLiS, Kollegialt Lärande i Stockholm. KLiS är ett FoU-nätverk som riktar sig till förstelärare och lektorer i  Stockholms stad.

Malin Åkerblom från Essingeskolan inledde med att redogöra för sina erfarenheter av att leda sina egna kolleger. Hon utgick från Helen Timperley och beskrev bland
annat hur viktigt det är att låta själva problemformuleringen ta tid. Malin påminde också om att handledaren själv inte bör ta för mycket talutrymme och hon gav ett par tips på hur man kan få de närvarande lärarna att bli mer delaktiga.

Därefter höll en av Stockholms lärarcoacher, Annica Gärdin, en kort presentation om lärdomar hon dragit av att ha coachat olika lärargrupper. Annica betonade bland
annat att handledarens roll ofta kan vara att sortera bort det som man inte kan förändra. Utvecklande samtal bör handla om det som lärare har makt att påverka.
Annica gav också konkreta exempel på frågor som kan användas för att driva samtalet vidare och framhöll att det kan vara handledarens roll att våga nämna elefanten som ibland står i rummet.

 Vi utgick under eftermiddagen bland annat från duFours och Fullans Cultures Built to Last: Systemic Plcs at Work (2013) som betonar att kollegialt lärande varken bör ledas för hårt eller för löst. Du Four och Fullan kallar detta för the loose-tight dilemma.

”If we know anything about change, it is that ordering people to change doesn’t work, nor does leaving them alone. ”(duFour & Fullan, s. 33)

Hur gör man då? Hur hittar man balansen? Efter fikapausen satt lärarna gruppvis och diskuterade egna erfarenheter av goda samtal om undervisning och lärande. De
sökte tillsammans efter framgångsfaktorer: Vad krävs egentligen för att man som lärare ska få uppleva en riktig tankevända? Vilka frågor och verktyg kan användas för att fördjupa samtalen och se till att de inte bara handlar om ”allmänna skolfrågor” utan verkligen blir analytiska, kritiska och utmanande diskussioner om elevers lärande?

Ett par lärare påpekade att man genom att titta på videoinspelningar av sig själv kan få syn på intressanta detaljer om sin egen undervisning men också om elevers lärande. I en Voto-undersökning där seminariedeltagarna fick svara på frågor bland annat om vilka sorters samtal som förs på deras skolor, visade det sig emellertid att videoinspelningar är ett relativt ovanligt redskap att utgå från när man samtalar om elevers lärande.

På onsdag nästa vecka hålls seminariet om att handleda kollegialt lärande en gång till, för en annan grupp med förstelärare och lektorer. Vi hoppas och tror på lika intressanta diskussioner då!

Tove Mejer och Pernilla Lundgren

Annan, B., Lai, M. K., & Robinson, V. M. J. (2001). Teacher talk to improve teacher practices. SET, 1, 31–35.

DuFour, R. & Fullan, M. (2013). Cultures Built to Last: Systemic Plcs at Work.

Timperley, H. (2011). Realizing the power of professional learning. Maiden head: Open University Press

Kollegialt lärande utvecklar och stärker matematikundervisningen

Den 29-30 oktober anordnade Microsoft, Utbildningsförvaltningen i Stockholms stad, KTH, Investor och Nasdaq OMX utbildning för matematiklärare på Stockholmsbörsen. Vi träffade Attila Szabo och Mait Adegård från Utbildningsförvaltningen för att prata om hur Stockholms stad satsar på matematik.

Stockholms stad arbetar kontinuerligt med att öka matematikkunskaperna hos stadens skolungdomar, bland annat genom projektet Stockholmslyftet i Matematik. Syftet med projektet är att via kollegialt lärande utveckla och stärka dagens matematikundervisning. Målet är att uppnå en undervisning som leder till att elever blir bättre på problemlösning och begreppsförståelse.   Metoden bygger på att matematiklärare på varje skola återkommande träffas i grupp och tillsammans diskuterar och problematiserar sin egen undervisning samt ger återkoppling till varandra, säger Mait.

I projektet utgår man från det didaktiska material som Skolverket har tagit fram inom ramen för den nationella satsningen Mattelyftet. Matematikhandledare har även utbildats för att stödja matematiklärarna i sitt kollegiala lärande.


På bilden syns, Mait Adegård och Attila Szabo samordnare, Mattelyftet Stockholms stad, Darren Rackemann från Varsity College i Australien, Richard Koh från Crescents Girls’ School i Singapore och Eva Pethrus från Microsoft.

Varför väljer Stockholm stad att satsa på matematik?

Nationella och internationella studier visar att matematikkunskaperna hos svenska ungdomar är oroväckande låga och har dessutom försämrats under senare år. Samtidigt som näringslivet skriker efter mer kompetens inom matematik och naturvetenskapliga ämnen, så väljer allt färre studenter högskoleutbildningar inom matematik och naturvetenskap. Det är viktigt att vi bryter den negativa trenden och ökar intresset och kompetensen inom dessa ämnen, menar Mait och Attila.

Hur kan Mattekommissionen bidra till debatten och öka kunskaperna inom matematik?

Näringslivet kan bland annat lyfta fram de kvalitéer och kunskaper som den framtida arbetskraften behöver ha. Behovet av goda matematikkunskaper är stort och vi måste höja kompetensen för att säkerställa att näringslivet får tillgång den kompetensförsörjning som behövs, säger Mait.

Hur kan Stockholm lära sig av andra länder som till exempel Australien och Singapore?

Genom att snegla på andra länder kan vi lyfta fram goda exempel för att inspirera våra lärare. De metoder som till exempel Richard Koh och Darren Rackemann använder sig av i sina respektive skolor bygger på modellen för kollegialt lärandet, säger Attila.

/Cecilia Lindqvist, Mattekommisionen

Läs mer om Mattekommisionen här

Läs mer om Stockholmslyftet i matematik här

Här finns de inspelade seminarierna samt en av de workshops som hölls av Richards Koh och Darren Rackemann på Mattekommissonens seminariedag för mattelärare vecka 44, 2013.

Här är en länk till Jerker Porats blogg (Jerker föreläste på Mattekommissonens seminariedag för mattelärare vecka 44, 2013)