Synd och skam att vi inte lärt oss mer

Annnika Hedås Falk_1Skolans verksamhet ska enligt lag vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Hur hade skolan sett ut i dag om vi hade tillämpat det i större utsträckning de senaste hundra åren?

Om du tittar in i ett klassrum 2015 och jämför med ett klassrum 1915 så finns det några uppenbara skillnader. Rottingen är borta och datorn är här. Någon liten skillnad finns det även i pedagogiken, människosynen och förutsättningarna – men i stort är allt sig likt.

Man behöver inte ha snöat in på science fiction för att fundera över hur vi kunde ha haft framtidens skola redan nu om vi hade satsat mer på forskning om lärande, skolmiljö, ledarskap i klassrummet, IT, specialpedagogiska verktyg och ämnesdidaktik. Och tänk om vi förmått omsätta forskningsrönen i skolans vardag. Hur hade skolan sett ut då?

Utbildningen kanske hade varit designad för att möta, motivera, inkludera och stimulera varenda elev oavsett bakgrund, diagnos, arbetstempo eller hemförhållanden. Redan i dag ska samtliga elever enligt skollagen ges ”den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling”, men den skrivningen är svensk skola så långt ifrån att uppnå att det faktiskt är synd och skam.

En jämförelse med läkaryrket ger lite perspektiv. Vad har skett på hundra år inom medicinsk forskning och hur har det påverkat läkarnas yrkespraktik? Är det samma metoder, samma utrustning och samma resultat som 1915? Knappast. Men i skolan plockar vi fortfarande fram sågen och amputerar benen på eleverna.

Eller okej, inte riktigt. Men nog borde vi kunna kompensera för elevers svårigheter i större utsträckning än vad som sker i dag. Med bättre tillämpning av forskning, en inkluderande pedagogik, riktade och välgrundade metoder, adekvata resurser och moderna verktyg borde vi faktiskt kunna lyfta varenda elev.

Tiden är ett ständigt dilemma. Hur ska jag som rektor balansera lärarnas uppdrag så att det blir rimligt? Jag lyckas inget vidare med det just nu. Ambitionerna är alldeles för höga för verkligheten och många blir stressade. Den situationen tror jag inte är unik för min skola; skolpersonalens arbetsmiljö, villkor och arbetsbelastning är en nationell angelägenhet som måste lösas. Framför allt om man på allvar vill höja skolresultaten och få fler att vilja bli lärare, förskollärare och fritidspedagoger.

Om forskningsresultat ska få fäste i skolans vardag måste pedagogerna ha tid, lust och möjlighet att läsa in sig mer, ta till sig resultaten och förmå omsätta dem i praktiken. I dag är kompetensutvecklingstiden intecknad av många måsten. Visst har vi peppande föreläsningar om formativ bedömning, läslyft, mattelyft och utbildningar om digitala verktyg. Men räknas verkligen uppackning av nya läroböcker eller schemaläggning ihop med fritidshemmet som kompetensutveckling?

Vi måste komma på bättre sätt att verkligen få forskningsrönen att landa i skolans vardag. Annars kommer vi att stå och amputera benen på några av eleverna i hundra år till.

Annika Hedås Falk är rektor på Sofia skola

1 kommentar

  1. Malin Holm, 31 januari 2015

    Bra skrivet!

    Hittade f ö en betraktelse från 1941 häromdagen om en pedagog som startat en klass för de ”motoriskt oroliga” barnen, så fylld av humor, värme och insikter att det är anmärkningsvärt att vi inte hittat mer framkomliga sätt att bygga vidare på detta på 75 år!

    det är viktigt att poängtera att forskningen skolan bygger på är inte bara pedagogisk, utan inte minst handlar om utvecklingspsykologi (det är skillnad på åk1 och gymnasium om vi talar flippade klassrum t ex), socialpsykologi (grupper, ledarskap) och forskning om osynliga funktionsnedsättningar som ju gått framåt så mycket bara de senaste 10 åren och som tyvärr sällan på ett trovärdigt sätt kommer med i tankar om inkludering.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.