Tack alla mina lärare – viktiga vuxna som gjort avtryck

”Jag måste börja med att be om ursäkt, men det är så här det ligger till. Jag minns er inte, alla ni som varit med och format mig till den jag är.

Ta upp frågan i valfritt fikarum och nästan alla kan nämna ett namn: Ann, Anders, Carl, Tom, Anna, Birgitta. Det blänker till i ett öga och fram kommer tråden om den där läraren som såg. Och när vi tar tag i tråden och drar försiktigt rullar berättelserna ut, en efter en. Det är lärare som förstod när det var dags att säga stopp, för att man själv och kompisarna ännu inte hade lärt sig rimligheternas gränser. Lärare som orkade lyssna på små, små fjädrar i hönskostym för att de visste att känslorna är äkta även om perspektivet ännu inte är riktigt kalibrerat. Lärare som gav särskilda utmaningar till den som höll på att tråka ihjäl sig. Lärare som var roliga. En lärare delade äpplen med händerna. En annan var omtyckt för att med stor precis hjärtlighet pricka sudd på den som inte höll sig vaken. Först nu när vi själva är vuxna – och kanske lärare – förstår vi vad de gjorde. Vi förstår inte alltid hur de lyckades, men vi ser på deras stordåd med aktning.

Jag kan också nämna namn. Jag kan ju det. Jag ska inte ljuga. Jag minns min högstadielärare i NO-ämnen – han som fick oss att elda upp jordnötter som vi höll spetsade på nålar och som med sitt stora hår och sin nyfikna blick såg ut som Albert Einstein. Det var det experimentet – att elda och på så vis mäta kraften i en liten nöt – som fick mig att förstå vad energi är. Och vad det betyder att vara passionerad. Jag minns min gymnasielärare i fysik. Hon som med formler och entusiasm oväntat öppnade en dörr till poesin och svaret på den där frågan om hur allting hänger ihop – 42?

Jag minns läraren i svenska – hon som gav oss i läxa att lära oss en dikt utantill och på vis fick mig att förstå den verkliga innebörden av att man alltid bär med sig de saker man kan. Orden blir en del av din fysiska kropp, ligger kvar i dig likt en konserverad pirog tjugo år senare, och är som en gåva ingen kan stjäla. Eller som ett gift du inte blir kvitt, utan måste börja förhålla dig till. Jag minns den trygga, varma handen på dagis (som det hette då!) som inte släppte min och inte darrade på rösten när klockan blev för mycket och ingen kom.

Alla ni som genom åren varit mina lärare och viktiga vuxna har gjort avtryck – men inte alltid genom namn och ansikten. Ni finns kvar i mig genom det jag nu tar för självklart och kan. Jag kan läsa och skriva, tänka kritiskt och i flera led. Ni har visat värdet i omtanke och relationer.

Ni har visat mig att andras liv inte är som mitt. Utan en skola för alla hade vi aldrig kunnat mötas, mina medmänniskor och jag. Ni har haft samma höga förväntningar på oss alla. Ni har tittat ner i våra ryggsäckar, noterat att de har haft olika innehåll och sett till att fylla på i det hörn där det varit lite för tomt för att matsäcken ska räcka hela resan.

Lena Pilo är förstelärare på Tensta gymnasium.Jag minns er inte. Jag kan inte minnas en tusenhövdad armé, men jag är varje dag glad för det jaget i mig som ni var med och byggde. Det krävs en by, i form av en likvärdig skola, för att fostra ett barn.”

 

Lena Pilo, förstelärare på Tensta gymnasium

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.