Visar alla blogginlägg med kategorin:
Debatt och skolpolitik

Ingen skulle behöva stanna hemma

”Var och en har rätt till utbildning.” Så står det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det innebär att vi som jobbar med skola har mänskliga skyldigheter att ordna med utbildning för alla. Men lever vi egentligen upp till det? Ger vi varenda elev en riktigt god utbildning?

Nyss hemkommen från en studieresa till Indien och New Delhis slum är det lätt att tänka att vi har det ruskigt bra i svensk skola. För det har vi ju, även om vi inte alltid ser det. I Indien träffade jag barn som tiggde på gatorna. Jag träffade lärare med över 80 elever i klasserna. Jag mötte traffickingoffer, vuxna analfabeter och aidssjuka föräldralösa barn. Det låter sorgligt men så kändes det inte, för eleverna visade en sån tilltro och glädje över skolan. Både barn och vuxna uttryckte stort framtidshopp och tyckte att utbildning är vägen till en bättre framtid. Precis som vi också tycker, fast vi tappar bort det lite mellan stressen över provrättningar och arga föräldramejl.

Här i Sverige får ju alla barn gå i skolan. Men alla tillgodogör sig faktiskt inte skolutbildningen. Trots att det är skolplikt och varken krig eller svält har vi elever som mår så dåligt att de inte ens kommer till skolan. Och de elever som går i skolan men ändå inte når de mest elementära kunskapsmålen – har vi gett dem rätten till utbildning?

Det gör ont i lärarhjärtat när vi misslyckas. Men vems skyldighet är det att se till att eleverna lyckas? Är det elevens egen skyldighet? Föräldrarnas? Skolans? Jag tycker att det är vår skyldighet, vi som jobbar i skolan. För vårt arbete, vår inställning och vårt bemötande av elever och föräldrar är det enda vi själva råder över.

Om alla har rätt till utbildning borde vi faktiskt inte tappa så många elever på vägen. Inte en enda elev skulle behöva stanna hemma för att klasskamraterna mobbar och kränker. Ingen elev skulle behöva misslyckas på grund av våra brister i bemötande, resurser och pedagogik. Ingen elev skulle underprestera, skolka eller strunta i skolan. Det gör mig så upprörd att vi – trots våra goda förutsättningar – ändå inte lyckas bättre.

Många lärare jag träffat brottas med dilemmat hur man möter, stödjer och utmanar varenda elev på rätt nivå, men förvånansvärt lite kompetensutveckling handlar om att utveckla just den kompetensen. Ett kunskapsintensivt yrke som lärare borde kräva långt mer kvalificerad och kontinuerlig fortbildning inom både ämnesinnehåll och metoder. Forskning om vilket slags undervisning som faktiskt skapar bra inlärning borde stärkas. Menar vi allvar med att utbildning för alla är viktigt, behöver vi satsa mycket mer på lärares lärande. Då krävs både mer forskning, ambitiösa mål, adekvata resurser och smarta strategier.annika h f

Men varför är det så svårt då? Ska vi skylla på våra chefer? På politikerna? På föräldrarna, eleverna, tidsbristen, läroplansmålen eller vädret? Jag tror att vi har större möjlighet att förändra än vi ibland ser. Det är liksom vår mänskliga skyldighet, vi som jobbar med skola. Som Nobelpristagaren Malala Yousafzai säger: ”Let us remember: One book, one pen, one child and one teacher can change the world.”

 

 
Annika Hedås Falk
projektledare på utbildningsförvaltningen

Tack alla mina lärare – viktiga vuxna som gjort avtryck

”Jag måste börja med att be om ursäkt, men det är så här det ligger till. Jag minns er inte, alla ni som varit med och format mig till den jag är.

Ta upp frågan i valfritt fikarum och nästan alla kan nämna ett namn: Ann, Anders, Carl, Tom, Anna, Birgitta. Det blänker till i ett öga och fram kommer tråden om den där läraren som såg. Och när vi tar tag i tråden och drar försiktigt rullar berättelserna ut, en efter en. Det är lärare som förstod när det var dags att säga stopp, för att man själv och kompisarna ännu inte hade lärt sig rimligheternas gränser. Lärare som orkade lyssna på små, små fjädrar i hönskostym för att de visste att känslorna är äkta även om perspektivet ännu inte är riktigt kalibrerat. Lärare som gav särskilda utmaningar till den som höll på att tråka ihjäl sig. Lärare som var roliga. En lärare delade äpplen med händerna. En annan var omtyckt för att med stor precis hjärtlighet pricka sudd på den som inte höll sig vaken. Först nu när vi själva är vuxna – och kanske lärare – förstår vi vad de gjorde. Vi förstår inte alltid hur de lyckades, men vi ser på deras stordåd med aktning.

Jag kan också nämna namn. Jag kan ju det. Jag ska inte ljuga. Jag minns min högstadielärare i NO-ämnen – han som fick oss att elda upp jordnötter som vi höll spetsade på nålar och som med sitt stora hår och sin nyfikna blick såg ut som Albert Einstein. Det var det experimentet – att elda och på så vis mäta kraften i en liten nöt – som fick mig att förstå vad energi är. Och vad det betyder att vara passionerad. Jag minns min gymnasielärare i fysik. Hon som med formler och entusiasm oväntat öppnade en dörr till poesin och svaret på den där frågan om hur allting hänger ihop – 42?

Jag minns läraren i svenska – hon som gav oss i läxa att lära oss en dikt utantill och på vis fick mig att förstå den verkliga innebörden av att man alltid bär med sig de saker man kan. Orden blir en del av din fysiska kropp, ligger kvar i dig likt en konserverad pirog tjugo år senare, och är som en gåva ingen kan stjäla. Eller som ett gift du inte blir kvitt, utan måste börja förhålla dig till. Jag minns den trygga, varma handen på dagis (som det hette då!) som inte släppte min och inte darrade på rösten när klockan blev för mycket och ingen kom.

Alla ni som genom åren varit mina lärare och viktiga vuxna har gjort avtryck – men inte alltid genom namn och ansikten. Ni finns kvar i mig genom det jag nu tar för självklart och kan. Jag kan läsa och skriva, tänka kritiskt och i flera led. Ni har visat värdet i omtanke och relationer.

Ni har visat mig att andras liv inte är som mitt. Utan en skola för alla hade vi aldrig kunnat mötas, mina medmänniskor och jag. Ni har haft samma höga förväntningar på oss alla. Ni har tittat ner i våra ryggsäckar, noterat att de har haft olika innehåll och sett till att fylla på i det hörn där det varit lite för tomt för att matsäcken ska räcka hela resan.

Lena Pilo är förstelärare på Tensta gymnasium.Jag minns er inte. Jag kan inte minnas en tusenhövdad armé, men jag är varje dag glad för det jaget i mig som ni var med och byggde. Det krävs en by, i form av en likvärdig skola, för att fostra ett barn.”

 

Lena Pilo, förstelärare på Tensta gymnasium

Statsministern och gymnasieministern besökte Midsommarkransens gymnasium

Statsminister Stefan Löfvén och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström besöker Midsommarkransens gymnasium.Statsminister Stefan Löfven och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström besökte igår barn- och fritidsprogrammet på Midsommarkransens gymnasium.

Under en lektion fick eleverna möjligheten att visa hur och med vilka pedagogiska verktyg de arbetar med i klassrummet och samtidigt också en pratstund med statsministern. Både Stefan Löfven och Anna Ekström hade sett fram emot att träffa eleverna och det blev ett mycket uppskattat besök, från båda parter.

Statsminister Stefan Löfvén pratar med elever på Midsommarkransens gymnasium.

I samband med besöket höll Stefan Löfven och Anna Ekström också en pressträff i skolans bibliotek. Budskapet var att yrkesprogrammen ska ge grundläggande behörighet till högre utbildning, med målet att fler elever ska välja gymnasiets yrkesutbildningar. Det ligger helt i linje med Midsommarkransens nya koncept Pedagogikcollege, som drar igång hösten 2018 och som ger eleverna möjligheten till ett arbete direkt efter studentexamen eller behörighet till högskolestudier.

Statsminister Stefan Löfvén pratar med elever på Midsommarkransens gymnasium.

Pressträffen direktsändes via regeringens hemsida och senare samma kväll visades inslag från besöket i både Aktuellt och TV4-nyheterna.

Anders Fajersson, rektor på Midsommarkransens gymnasium

Har du tid en stund?

Hurra! Ett till byråkratdokument! Ännu en hyllvärmare som ingen läser! Och det är jag som ska skriva den.

När man går genom ett köpcentrum blir man ständigt påhoppad av försäljare som säljer allt ifrån medlemskap i Amnesty till mobilabonnemang. Stannar man hela tiden, glömmer man lätt vad det var man gick dit för att göra. Jag har varit lärare och rektor i Stockholms skolor i över tjugo år, men nu har jag lämnat det dagliga livet i skolan och blivit projektledare, alltså den där påflugna typen man inte riktigt orkar med. Har du tid en stund?

Vi ska nämligen ta fram ett nytt övergripande skolprogram för Stockholms alla skolor och förskolor som ska peka ut färdriktningen på lite längre sikt. ”Vad kul!” ropar du säkert. ”Vi har nämligen ganska mycket dötid på våra konferenser som behöver fyllas av implementering av något nytt spännande styrdokument!” Eller känns det kanske inte så?

Skolprogrammet är det som tidigare kallades kommunal skolplan. Lagkravet att ha en skolplan togs bort för några år sen och nu används den mer som ett sätt för kommunen att formulera vad skola och förskola ska sikta mot på längre sikt, mer strategiskt. Det kommer att ta två år att ta fram Stockholms nya skolprogram och under den här tiden kommer alla som jobbar i Stockholms skolor och förskolor att bjudas in att medverka på olika sätt.

Att jobba på en skola kan vara lite som att stå i en hagelstorm av policyer, lagar, program och planer. Direktiven kommer ofta uppifrån och då blir det lätt att man fäller upp ett mentalt paraply och låter saker studsa förbi. Det är så extremt mycket information, och springer man på alla bollar tappar man lätt riktningen framåt.

Vi kämpar med att hitta bra arbetsformer när det gäller nyanlända, programmering, hedersvåld, matsvinn, formativ bedömning, näthat, specialpedagogiska anpassningar, lärarbrist, hbtq-frågor och så mycket mer. Det är idrottslyft, mattelyft, läslyft, digitalt lyft och lärarlönelyft. Allt med goda föresatser men ibland så splittrande.

Varför ska man då hitta på ännu ett program som de allra flesta inte efterfrågar? Målträngseln i skolan är ju stor redan som den är nu.

Jag tackade ja till det här uppdraget för jag tror att vi alla då och då behöver träna på att själva formulera de grundläggande värderingar som vår verksamhet vilar på, för att sedan i handling visa att vi förmår omsätta värderingarna i praktiken.

annika h fI sämsta fall blir det nya skolprogrammet ännu ett dåligt samvete som ställs in i rektorshyllan intill dammiga, bortglömda kompisar som telefonkatalogen, Lgr 80 och faxmanualen. I bästa fall blir skolprogrammet något som binder samman de olika uppdrag som vi faktiskt har att hålla oss till. Något som innebär att vi tänker till, pratar om grundläggande värderingar och funderar över vad vi kan göra för att våra elever ska få optimala utvecklingsmöjligheter.

Så kan det här ha någon positiv effekt för våra elever och deras lärande? Jag tror det. Att stanna upp och verkligen tänka efter vad som är viktigt på riktigt kan ge ny energi till vardagsarbetet.

Så har du tid en stund?

Annika Hedås Falk är projektledare vid utbildningsförvaltningen

Vi måste våga prata om det svåraste

Både jag och min tonårsson jobbar extra som telefonförsäljare på kvällarna. Han säljer postkodlotter, jag säljer livet.

Att sälja livet låter kanske pretentiöst, religiöst och lite oroande – är den där rektorn med i en sekt? Nej då, ingen fara. Jag är volontär på Självmordslinjen. Några kvällar i månaden sitter jag och chattar eller pratar i telefon med människor som av olika anledningar funderar på att ta sitt liv. Mitt jobb är att lyssna och stötta men också att tillsammans med den hjälpsökande försöka hitta ingångar till att livet faktiskt är värt att leva och att självmord inte är någon bra utväg.

På Självmordslinjen finns inget tabu runt självmord. Vi är inte rädda för att trigga hemska tankar genom att använda ordet självmord. De som kontaktar oss vill prata om just det. För mig är det befriande att skippa kallpratet och efter tre minuter kunna fråga en okänd människa: Har du självmordstankar just nu?

”Blir du slagen hemma?”

Det kan ju vara så svårt att prata om känsliga saker. Även när man vet att man måste. Det är svårt att fråga en elev om den blir slagen hemma när man får känslan att det är just det eleven försöker våga berätta. Det är obehagligt för mig som rektor att återkoppla till en lärare efter lektionsbesök där jag sett att läraren inte är snäll mot eleverna. Det är tungt att behöva säga till föräldrar att skolan vill utreda deras barns svårigheter när föräldrarna menar att där inte finns några sådana. Det är läskigt att säga ifrån när ett skränigt tonårsgäng säger rasistiska saker till busschauffören.

Men det är ännu hemskare att komma hem och ha backat ur situationer där man kunde ha agerat utifrån sin övertygelse men inte vågade. Vi måste våga prata om psykisk ohälsa, rasism, begränsande normer, sexuella övergrepp, näthat, flyktingkrisen, extremism och mobbning.

Det duger inte att arbetet stannar vid skolteaterföreställningar, hashtags, projekt och kampanjer, eller vid studiedagar med post-it-lappar med ord som värdegrund och respekt. Det är i vardagen vi måste våga närma oss de svåra och viktiga frågorna. Både som ett planerat och strukturerat arbete men också för att kunna smasha på volley direkt när situationen uppstår.

Många myter måste bort

Varje år tar ungefär 1 500 människor livet av sig i Sverige och självmorden bland unga ökar igen. Man brukar säga att på ett självmord går det tio självmordsförsök, 100 självmordsplaner och 1 000 självmordstankar. Så oerhört många människor har alltså någon gång självmordstankar. Felaktiga myter florerar fortfarande – som att den som bestämt sig för att ta livet av sig inte går att stoppa eller att man framkallar självmordstankar om man pratar öppet om självmord. Sådana myter måste vi hjälpas åt att få bort genom kloka och förtroendefulla samtal med våra elever.

Det är så lätt att hitta anledningar till att inte prata om svåra och viktiga saker när det faktiskt är läge. Betygsstress, stora elevgrupper, rädsla för att sätta i gång känslor man inte riktigt kan hantera – allt det är fullt begripligt. Men vi har en unik möjlighet, vi som jobbar i skolan. Vi kan faktiskt rädda liv.

Annika Hedås Falk, rektor på Södra Latins gymnasium

Tomas Dalström: Eleverna ska inte ha mobiler på lektionerna

Detta är ett svar på huvudinlägget i debatten ”Barns mobilanvändande” i DN Åsikt där Michael Ländin skriver att det är självklart att ”ungarna ska ha mobiler i skolan”.

Här svarar författaren och föreläsaren Tomas Dalström på inlägget. Han menar att forskning visar att Ländin tänker fel. ”Vi måste givetvis utgå från hur hjärnan fungerar. Mobiler ska enbart användas i skolarbetet – annars ska de parkeras”.

  1. tomas dalströmInlärning, läs- och skrivprocesserna etc fungerar på ett förutbestämt sätt. De är otroligt lättstörda.
  2. Hjärnan reagerar också på ett förutbestämt sätt på störningar. Den är utvecklad för att upptäcka faror i omgivningen; ett ljud eller en rörelse och blicken dras dit. Det är ett nedärvt beteende som har haft avgörande betydelse för vår överlevnad som art. Det är med andra ord inte något vi kan göra oss av med hux flux. Det gäller gammal som ung.
  3. Ditt arbetsminne har plats för 7 ± 2 enheter. Det rymmer ett telefonnummer – men inte riktnum­ret. Det raderas efter några sekunder för att ge plats för ny information.

Ett exempel: Det är här det medvetna skrivandet har sitt centrum. Kunskap om ditt ämne hämtas från långtidsminnet, mixas med fakta du har läst, bra idéer, kritiska tankar, oanvändbara återvändsgränder, input från andra och så vidare. Och det du skriver just nu, ska passa in i det du har skrivit och ska skriva. Du ska välja ord, bygga meningar, hålla rätt ton – och här någonstans går gränsen för vad arbetsminnet klarar av.

Att kasta in en liten handgranat i den här processen får givetvis följder. Varje gång tar det upp till 25 minuter att komma tillbaka mentalt till den ursprungliga arbetsuppgiften. Det är inte som att knäppa på eller av en lampa; det tar alltid tid.

      4. Pannloben kallas för hjärnans smartaste del. Här finns bland annat de högsta tankefunktionerna.

Du kan bara använda den effektivt några timmar per dag och den är fullt utvecklad först i 25-årsåldern. Och nu till något helt avgörande. Du måste använda din pannlobskraft för att mentalt trycka bort det som stör en bit bort eller din mobil som vibrerar och försöker locka dig att titta – samtidigt som du försöker fortsätta arbeta.

      Du använder med andra ord hjärnans smartaste del till skräp, när du låter dig störas. Och du stör andra.

5. Prefrontala cortex – hjärnans kontroll- och beslutscenter – riktar din uppmärksamhet på viktiga saker i din omgivning – och väljer en relevant respons.När du växlar ofta mellan din uppgift och olika störningar så kallad multitasking, minskar aktiviteten. Det resulterar i att du blir sämre på att sortera bort det som inte är relevant, för att lösa den uppgift du har framför dig.

    • Din uppmärksamhet minskar
    • Du får sämre minne
    • Effektiviteten upp till halveras om du försöker göra flera saker samtidigt
    • Du kommer inte in mentalt i en ny uppgift lika snabbt – som den som gör färdigt en sak i taget

6. Belöningssystemet riktar ditt beteende mot det du vill ha – inte nödvändigtvis det som är bra för dig. Och du väljer alltid det alternativ som är lönsammast för stunden. I digitala miljöer har du större behov av snabba belöningar. Om du blir belönad under en längre tid – med till exempel likes – förstärks beteendet. Det handlar om starka krafter. När jag föreläste för en grupp lärare, fick jag höra att en lärare som tröttnat på alla mobiler, ställde in den planerade lektionen och de räknade hur många gånger var och en blev störd under lektionen av sin mobil. Den som ”vann” fick 22 pushar. Det påverkar förstås hela klassen.Mobiler eller inte i klassrummet ska inte avgöras av eleverna – det är skolans ansvar.

Tomas Dalström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Envis kamp gav resultat

EDBOSKOLAN 6A O 6B

I mars skrev vi om 6A och 6B på Edboskolan i Trångsund och deras kamp för UR:s nedläggningshotade program Geografens testamente. Nu fick vi ett nytt mail från skolan och nu har deras envisa kamp gett resultat.

Kampen har pågått i nästan ett år. Vi har varit med i ett tiotal tidningar, vi har varit med på tv många gånger, vi har fått insändare publicerade, vi har skrivit flera debattartiklar i bland annat Aftonbladet, vi har fått med oss en rad kändisar (däribland Stefan Löfvén och Maria Montazami) i kampen, vi har debatterat mot Filip och Fredrik i direktsänd tv, vi har engagerat över 700 andra skolor i kampen och vi har träffat UR:s chefer i tung debatt i tv-huset. Vi fick ett helt uppslag i tidningen Södra sidan där vi fick skriva om demokrati. Vi har också vunnit Huddinge demokratipris på 25 000 kronor. I motiveringen till priset stod det att vi har varit innovativa, bångstyriga och målmedvetna.

I slutet på november blev vi inbjudna till Gomorron Sverige. I direktsänd tv fick vi då träffa UR:s programchef Ami Malmros som berättade för oss att vår kamp lyckades. UR har bestämt att det blir en till säsong av vårt bästa geografiprogram. Vi klarade det!

Nu känner vi oss väldigt stolta. Vi gav aldrig upp utan fortsatte bara att kämpa. Vi har nu visat att man kan göra skillnad och att barn kan göra skillnad. Nu kanske vi kan inspirera andra barn till att skapa egna kamper! Vi vet också nu att det faktiskt går att göra skillnad på riktigt. Det känns bra att visa att bara för att man får ett nej så är det inte över. Man måste bara bestämma sig och sedan fortsätta att kämpa.

Nu vet vi att vi kan förändra. Vi vet också att vi lever i en värld som på många sätt behöver förändras. Därför har vi nu startat nya projekt, nya viktiga saker att kämpa för. Just nu har 6B skrivit en tidning om barnsoldater som ska säljas. Alla pengar går till Röda korset. 6A spelar in filmer för att sprida kunskapen om vattenbrist i världen. De kommer att samla in pengar till Unicef. Vill ni följa vårt fortsatta påverkansarbete så finns vi på denna hemsida:  https://tillsammansovergranser.webbstjarnan.nu/

Tack för ordet!

/ 6A och 6B, Edboskolan

Sluta med -handuppräckning!

Denna krönika av Alice Härdin är tidigare publicerad i tidningen LÄRA Stockholm. Alice råder att sluta med handuppräckning. Vi på Pedagog Stockholm har också gjort en film om metoden No hands up.

Det sägs att fysikern Max Planck blev avrådd från att studera fysik av sin lärare. Han tyckte nämligen att det mesta redan var upptäckt. Planck bestämde sig detta till trots för att vända upp och ned på de etablerade teorierna om fysik och gick sedan till historien som en av upphovspersonerna bakom kvantteorin.

Jag funderar på hur jag ska locka fram fler Plancks i min klass. Hur får jag dem att tro på idéer som ingen annan tror på? Hur får jag dem att fundera över sådant som står utanför min egen fantasi?

Kanske handlar det om inställningen till att inte veta. I skolan är detta nästan alltid något dåligt, kan man inte svaret så går frågan vidare till någon annan. Vi ska självklart förmedla vedertagen kunskap, men att inte veta behöver inte vara ett misslyckande. Det kan också vara något som väcker nyfikenhet och ger nya idéer, som att se en karta med vita fläckar eller höra om en outforskad planet.

Ett bra exempel på hur man kan väcka elevernas nyfikenhet på resonemang snarare än rätt svar är att sluta med handuppräckning. Skaffa en burk med namnlappar för dragning eller använd en slumpgenerator på datorn. På det sättet får alla vara med i diskussionen, inte bara de som vet svaret.

Det kan verka hjärtlöst att elever som inte vet ska behöva svara på frågan, men det är bara hjärtlöst om det är det som är poängen. Om vi i stället lägger fokus på resonemang kommer även elever som inte vet Rätt Svar att kunna vara stolta över sina svar. Lyckas man med detta så ger det spännande diskussioner där eleverna resonerar sig fram och kommenterar varandras idéer samtidigt som det inte blir lika obehagligt att ha fel.

Ett annat sätt är att ta med eleverna i sin egen process. Allting behöver inte vara elevnära eller ens relevant. Dina elever kanske vill lära sig om något helt annat, kanske något som inte ens du har en aning om! Så låt dem. Gör en utflykt till ett ämne som varken du eller dina elever känner till. Hur ska ni gå till väga? Var ska ni börja? Vilka ord och begrepp behöver ni lära er innan? Förhoppningsvis kommer dina elever med egna sätt att hitta lösningen. Om vi ska ge oss i kast med att undersöka Sverige på 1930-talet vill vi lärare oftast slå upp det på nätet, men en elev kanske snarare frågar sin farmor.

I matematiken är det naturligt att lära eleverna att resonera sig fram och öva genom till exempel problemlösning. Ett liknande arbetssätt kan användas i fler ämnen och är möjligen det närmaste vi kommer verkligheten. Det är ytterst sällan vi i vardagslivet ställs inför så konkreta och oflexibla frågor som i skolan.

Om vi på allvar vill att eleverna ska utvecklas så mycket som möjligt räcker inte det som vi lärare vet, och mycket kommer antagligen inte ens att vara sant om tio år. Därför måste vi lära ut hur man inte vet – fast på rätt sätt.

Max Planck belönades 1918 med Nobel-priset i fysik för sina banbrytande idéer. Hans lärare blir framför allt ihågkommen genom anekdoter som denna.

 

Alice Härdin är nybliven politices kandidat och lågstadielärare

 

Het diskussion om nyanländas rätt till utbildning

Annnika Hedås Falk_1

Annika Hedås Falk, rektor på Sofia skola, reagerade starkt på DN:s ledare som resonerade om ”tiggarklasser”. DN framförde åsikten att barnen till de EU-migranter som tigger på gatorna inte ska erbjudas skolgång i Sverige, trots att de vistas här längre tidsperioder.

Alla barn ska ha rätt till utbildning, menar Annika Hedås Falk i en debattartikel som publicerades hos Dagens Samhälle.

Bättre låta barnen gå i skolan än att tigga

I DN:s ledare med rubriken ”Plågsam dissonans” i går onsdag den 22 oktober förs ett resonemang runt barnen till de EU-migranter som tigger på gatorna. Ska de barnen erbjudas skolgång i Sverige? Här avslöjas en pinsam okunskap om hur svensk skola i dag tar emot nyanlända elever. Och en riktigt obehaglig ton genomsyrar artikeln – nu blåser man liv i den gamla välfärdsturismdebatten igen.

För mig som rektor är det helt självklart att barn ska gå i skolan. Barns utbildning är i min mening något mer än det DN kallar ”en meningsfull sysselsättning den tid de är här”. Att vår utbildningsminister är tydlig i frågan är en stor tröst men snälla DN, vad menar ni egentligen?

I skollagens kapitel 7 och 29 klargörs att barn som är bosatta eller vistas i Sverige har rätt att gå i skola. För de flesta av oss som jobbar i skolan är detta så självklart att det inte borde behöva sägas. Mottagandet av nyanlända elever i skolan fungerar inte alltid optimalt och visst har vi rektorer organisatoriska svårigheter att ordna det. Skolor i vissa områden blir enormt hårt belastade och eleverna flyttar in och ut när som helst under skolåret eftersom familjernas livssituation ser ut på det viset.

I ledartexten i DN står ”Ska barnen placeras i vanliga klasser utifrån sin ålder, trots att de inte kan språket, trots att deras kunskapsnivå sannolikt är mycket lägre än jämnåriga svenska barns? Eller ska 12-åringar sättas i årskurs ett?”

De elever vi tar emot från jordens alla hörn har väldigt skiftande skolbakgrund. Några av våra nyanlända trettonåringar har varit barnsoldater, andra har mattekunskaper på gymnasienivå. Självklart sätter vi inte en tolvåring i årskurs ett. Vi lär dem svenska genom att arbeta med skolämnena och vi lär analfabeter att läsa, oavsett ålder.

Jag har själv sett apatiska flyktingbarn återvända till livet genom att få delta i undervisningen. Därför är jag är stolt över svensk skolas förmåga, även om det finns betydande svårigheter. Men betyder svårigheterna att man ska låta vissa nioåringar tigga på trottoaren med sina föräldrar?

DN frågar, förhoppningsvis som en ren provokation: ”Ska det rentav inrättas särskilda tiggarklasser, specialanpassade för elever som plötsligt försvinner och kanske, kanske inte, kommer tillbaka några veckor eller månader senare?” Vi som jobbar med nyanlända elever är vana vid att eleverna flyttar in och ut ur skolan vid helt obekväma tidpunkter på året. För mig är det självklart att de alltid är välkomna till skolan, oavsett när de kommer. Att ens introducera begreppet ”tiggarklasser” om än som en provokation, gör mig rädd. Vilken människosyn företräder DN här egentligen?

Jag tror fortfarande på alla barns rätt till utbildning. Gör ni?

Annika Hedås Falk, rektor på Sofia skola i Stockholm

Så jobbar Stockholm med nyanlända

Annika skriver i sin artikel på Dagens Samhälle att artikelförfattaren på DN saknar kunskap om hur Stockholms stad arbetar med mottagandet och undervisning av nyanlända. Nedan finns information om vårt arbete.

Pedagog Stockholms samlingssida om nyanlända.

Reportage från Sofia skola där Annika är rektor. Sofia skola föregår med välkomnande exempel.

Våra bloggar som skriver om nyanlända

Miss Åsa är förstelärare och arbetar i en förberedelsegrupp på Grimstaskolan i Vällingby. Hon skriver om vardagsnära pedagogik och konkreta tips och exempel gällande undervisning av nyanlända.

Ett språkhus för nyanlända. Susanne Stenlund är förstelärare i svenska som andraspråk på enheten Björnbodaskolan/
Sörgårdsskolan och skriver om det dagliga arbetet med nyanlända elever.

Språkforskningsinstitutet består av en grupp utvecklingslärare och doktorander som arbetar på Utbildningsförvaltningen i Stockholm. Uppdraget är att i samarbete med skolorna i Stockholms stad sprida kunskap och forskningen kring språk och lärande ur ett flerspråkighetsperspektiv.

Reportage från SPRINT-gymnasiet

SPRINT-gymnasiet i Stockholm tar emot elever från hela världen.

Stora skillnader mellan Stockholms stads och Skolverkets satsningar på coachning

I går skrev flera bloggare en replik på en artikel i SvD om coachningen i skolan. Vi sammanställde inläggen här: Debatt om coachning i skolan. I dag har Ann Öhman Sandberg som forskar på lärarcoachprojektet i Stockholm tillfört mer information.

Som det framgår av SvDs artikel, Coachning av lärare får hård kritik, är coachning av lärare ett relativt svagt beforskat område. Jag har hittat ett fåtal vetenskapliga studier som visar att coachning av lärare ger positiva effekter, men jag har inte hittat någon forskning som visar att coachning av lärare inte skulle ge effekt. Att det saknas mer omfattande vetenskaplig kunskap på området är alltså inte detsamma som att coachning av lärare inte ger positiva effekter.

Jag genomför tillsammans med professor Per-Erik Ellström (Linköpings universitet) en studie av Stockholms stads satsning på lärarcoacher. Jag har gjort intervjuer med rektorer och lärare på åtta skolor som har fått coachning av Stockholms lärarcoacher. Under hösten kommer jag att göra intervjuer på ytterligare några skolor. Vårt forskningsuppdrag avslutas först i vår men det vi har sett hittills indikerar att coachningen av lärarna fokuserar det som sker i klassrummet och att den har gett positiva effekter. Det finns också rektorer som redan har sett effekter på elevresultat.

Skillnad på coachning och coachning

Coachning kan genomföras på olika sätt i olika sammanhang och jag tycker att det är olyckligt som man gör i SvDs artikel, jämför coachning av lärare med jobbcoacher. Jag tycker också att det är viktigt att inte blanda ihop Stockholms stads satsning på Lärarcoacher med Skolverkets satsning på handledning för lärande. Skolverkets satsning syftar i första hand till att ge lärarna handledning. SvDs kritiska artikel blir lite märklig med tanke på att coachningen har haft ett ganska litet utrymme i den satsningen.

Ann Öhman Sandberg
Doktorand i pedagogik på Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping