Visar alla blogginlägg med kategorin:
Jobba i Stockholm

Våga lyssna på den som slutar

Häromveckan hände det igen: en av mina elever bytte skola. Hen hade varit frånvarande en del – vilket vi från skolan förstås haft allvarliga samtal om med både eleven och hens oroliga föräldrar – så beskedet kom kanske inte som en blixt från klar himmel.

Läraren Katarina Lycken RüterNågonting var nog inte riktigt som det skulle, och något behövde göras. Samtidigt kändes det helt överraskande: jag fick aldrig möjlighet att tala med hen om beslutet, om förväntningar som släckts, om det som inte fungerat, eller om det som faktiskt fungerat ganska bra. Och det hade jag gärna velat göra.

När jag tänker på elever som slutat i klasser där jag undervisat kan jag oftast deducera förklaringar till varför den klass de gick i inte var det bästa valet för dem, just nu. Saker som att resvägen blev för dryg, att intresset för samhällsvetenskap var så mycket större än för naturvetenskap, att studietempot blev för högt. Jag kan oftast se att det finns goda skäl för eleven att byta, och känna mig glad över att hen hittar något som förefaller vara bättre någon annanstans. Men de tydliga och ”enkla” svaren är sällan hela sanningen. De är mer som toppen på isberget. Under ytan finns nästan alltid också andra skäl. En elev slutar för att det är för lång resväg, medan andra fortsätter trots timmar på buss och tunnelbana. En elev slutar för att naturvetenskap ändå inte var så intressant, medan andra som säger ”det här ska jag verkligen inte fortsätta med efter gymnasiet” stannar. Under de tydliga och enkla svaren på frågan varför en elev slutar, finns många gånger viktigare svar på frågor om varför det inte är tillräckligt utvecklande eller intressant här. Men till de frågorna kommer vi sällan.

Även om besluten har vuxit fram under lång tid går skolbyten ofta väldigt fort – och det är bra. Man ska inte tappa värdefull undervisningstid och omställningstid. Jag skulle ändå önska att det fanns ett ”uppsägningssamtal” inlagt i rutinerna kring elevers byte av skola, så att vi såg mer av isbergets dolda massa och kunde lära oss mer. Att föra ett sådant samtal är inte alldeles enkelt. Jag har haft många elever genom åren som sökt upp mig snabbt och sagt ”det är inte ditt fel, du får inte tro det”, och som sedan rusat iväg. De har inte litat på min förmåga att härbärgera deras ställningstagande utan att ta det som personlig kritik. Jag har säkert också haft elever som borde ha sökt upp mig för att säga ”i din undervisning kommer inte jag till min rätt”. De har inte kommit alls, troligen för att de inte litat på min förmåga att ta in berättigad kritik. Jag är naturligtvis väl medveten om hur svårt det är att lyssna på kritiska röster och synpunkter utan att genast gå i försvarsställning. Men för att lära måste man lyssna, och våga lyssna också på det som är kritik och bilder av misslyckanden. Jag försöker våga det.

När någon byter skola måste frågan ”varför” ställas utifrån ett undersökande perspektiv. Elever som slutar kan lära oss mycket om det som vi kan bli bättre på.

Själv sa jag upp mig från Stockholms stad i början av mars. Jag har ett nytt jobb, ett viktigt, roligt och utmanande jobb, och det är toppen på isberget. Den stora kolossen under ytan har ännu ingen frågat mig om.

Katarina Lycken Rüter

Katarina Lycken Rüter är förstelärare i svenska på Östra Real. Från och med juni är hon undervisningsråd på Skolverket. Krönikan är ursprungligen publicerad i LÄRA Stockholm nummer 3/2014.

”Change agent” – med rätt att utveckla

På engelska används titeln ”Change agent” inom en del branscher för människor som arbetar som förändringsledare. Tänk att efter 14 år som lärare äntligen få vara agent. I januari 2012 axlade jag uppdraget som förändringsledare i Stockholms grundskolor. Den bästa beskrivningen jag hittills har hittat, som stämmer bäst överens med min roll som förändringsledare, är nog beskrivningen av en katalysator: ”Ett ämne som tillsätts, utan att själv förbrukas, ändrar och öppnar en alternativ reaktionsväg så att fler partiklar har tillräckligt hög energi för att kunna reagera”.

 ”Med lätta steg till jobbet”

Ingen dag är den andra lik i mitt förändringsledaruppdrag, men jag går oftast med lätta steg till jobbet. Att vara med och forma utvecklingsarbete tillsammans med andra är alltid spännande, utmanande och intressant. Jag har förmånen att knyta många nya kontakter inom Stockholms skolvärld. Tillsammans skapar vi utveckling av gemensamma möten och konferenser, som leder till mer kvalitativ tid för kollegialt samarbete, samplanering och sambedömning samt analys och konkret arbete framåt.

Allt utifrån det som såväl nationellt som internationellt visat sig vara framgångsfaktorer i skolor och skolsystem som höjt sina elevers resultat.

Jag möter många lärare och skolledare som är glada och tacksamma för att vi förändringsledare är med och hjälper till samt sprider goda exempel på utveckling från andra skolor och skolsystem. Mitt månadskort används flitigt på bussar, pendeltåg och t-banor, i de fall det inte är cykelavstånd till de skolor jag arbetar på som förändringsledare för tillfället. Vissa terminer kan det vara långt hemifrån till jobbet, vissa terminer närmare.

 Tid för reflektion och analys

Trots att jag är född och uppvuxen i Stockholm finns det fortfarande många nya platser och sammanhang jag hamnar i som förändringsledare. Ibland inträffar dock en ”social trötthet” då man som förändringsledare just behöver knyta många kontakter. Det är därför viktigt att se till att lägga in pass av analys och reflektion i sitt arbete. Det behövde jag göra som lärare och det behöver även en förändringsledare göra.

Den svåraste tiden för alla i en förändringsprocess är när teori ska omvandlas till praktik, när alla vackra nya tankar faktiskt ska ersätta gamla beprövade arbetssätt och metoder, som visat sig behöva utvecklas. Inte alltför sällan möter jag en rädsla och skepsis för nya arbetssätt och hur man som lärare själv ska klara av att navigera i de nya öppnare arbetsformerna tillsammans. Även om jag som person finner det kittlande och spännande att som lärare ifrågasätta min egen undervisning och lära av min egen och andras praktik inser och förstår jag så klart att det för andra personer istället kan kännas skrämmande. Här gäller det att som förändringsledare följa med och vägleda alla.

Förändringsarbete är inte lätt

Det är inte alltid lätt, men med en viss portion envishet och något lite hårdare skinn på näsan går det att hantera uppdraget som förändringsledare även då det blåser hårt. Som förändringsledare är jag den som behöver sätta ambitionsnivån för en skola och även vara den som får ta många av de svåra samtal som ibland uppkommer från personal som tycker att förändring i sig är svår. Det är inte alltid lätt, men tricket är att ändå i första hand ha fokus på de många goda och positiva krafter som finns inom en skola.

Ann Goliath Pillola”Om alla lärare inser att de måste förbättra sin metodik för att de ständigt kan bli ännu bättre, och inte för att de inte är bra nog, och fokusera på de saker som enligt forskningen innebär störst skillnad för eleverna, då kan vi förbereda våra unga att utvecklas framgångsrikt i 2000-talets oerhört komplexa och oförutsägbara värld”.
Dylan William

Jag är stolt och glad att vara en del i den utveckling Stockholms och Sveriges skolor står inför och jag bär med mig ett hopp och en tro på att de där skolresultaten för våra elever snart vänder uppåt genom utökat kollegialt lärande såväl i globalt som lokalt perspektiv.

 

Ann Goliath-Pillóla,  förändringsledare i Stockholms grundskolor inom PRIO Stockholm sedan januari 2012.

Läs mer här hur PRIO blev på Mälarhöjdens skola.

KLiS – hur gör man för att handleda kollegialt lärande?

I tisdags samlades knappt fyrtio av Stockholms lärare på Piperska muren för att samtala om att handleda kollegialt lärande. Detta var det andra tillfället i seminarieserien KLiS, Kollegialt Lärande i Stockholm. KLiS är ett FoU-nätverk som riktar sig till förstelärare och lektorer i  Stockholms stad.

Malin Åkerblom från Essingeskolan inledde med att redogöra för sina erfarenheter av att leda sina egna kolleger. Hon utgick från Helen Timperley och beskrev bland
annat hur viktigt det är att låta själva problemformuleringen ta tid. Malin påminde också om att handledaren själv inte bör ta för mycket talutrymme och hon gav ett par tips på hur man kan få de närvarande lärarna att bli mer delaktiga.

Därefter höll en av Stockholms lärarcoacher, Annica Gärdin, en kort presentation om lärdomar hon dragit av att ha coachat olika lärargrupper. Annica betonade bland
annat att handledarens roll ofta kan vara att sortera bort det som man inte kan förändra. Utvecklande samtal bör handla om det som lärare har makt att påverka.
Annica gav också konkreta exempel på frågor som kan användas för att driva samtalet vidare och framhöll att det kan vara handledarens roll att våga nämna elefanten som ibland står i rummet.

 Vi utgick under eftermiddagen bland annat från duFours och Fullans Cultures Built to Last: Systemic Plcs at Work (2013) som betonar att kollegialt lärande varken bör ledas för hårt eller för löst. Du Four och Fullan kallar detta för the loose-tight dilemma.

”If we know anything about change, it is that ordering people to change doesn’t work, nor does leaving them alone. ”(duFour & Fullan, s. 33)

Hur gör man då? Hur hittar man balansen? Efter fikapausen satt lärarna gruppvis och diskuterade egna erfarenheter av goda samtal om undervisning och lärande. De
sökte tillsammans efter framgångsfaktorer: Vad krävs egentligen för att man som lärare ska få uppleva en riktig tankevända? Vilka frågor och verktyg kan användas för att fördjupa samtalen och se till att de inte bara handlar om ”allmänna skolfrågor” utan verkligen blir analytiska, kritiska och utmanande diskussioner om elevers lärande?

Ett par lärare påpekade att man genom att titta på videoinspelningar av sig själv kan få syn på intressanta detaljer om sin egen undervisning men också om elevers lärande. I en Voto-undersökning där seminariedeltagarna fick svara på frågor bland annat om vilka sorters samtal som förs på deras skolor, visade det sig emellertid att videoinspelningar är ett relativt ovanligt redskap att utgå från när man samtalar om elevers lärande.

På onsdag nästa vecka hålls seminariet om att handleda kollegialt lärande en gång till, för en annan grupp med förstelärare och lektorer. Vi hoppas och tror på lika intressanta diskussioner då!

Tove Mejer och Pernilla Lundgren

Annan, B., Lai, M. K., & Robinson, V. M. J. (2001). Teacher talk to improve teacher practices. SET, 1, 31–35.

DuFour, R. & Fullan, M. (2013). Cultures Built to Last: Systemic Plcs at Work.

Timperley, H. (2011). Realizing the power of professional learning. Maiden head: Open University Press

Det pedagogiska superhjälteuppdraget


Jag är rektor. Det är lite som en blandning mellan att vara revisor, borgmästare, kurator och kravallpolis. Ett av världens bästa jobb!

Jag hade planer på att bli en riktig pedagogisk ledare med vidlyftiga visioner som höll brandtal och transformerade trötta lärare till fantastiska inspiratörer. Jag skulle inte kompromissa med det! Redan från början insåg jag att skolledarjobbet handlade ganska mycket om budgetarbete, brandlarm och mögelevakuering men jag tänkte minsann ändå fokusera på de pedagogiska frågorna och låta någon annan sköta de där tråkiga sakerna. Jag skulle vara ute i klassrummen och föra initierade didaktiska samtal med pedagogerna. I min fantasi skapade vi en totalt nydanande skola som var så glimrande kreativ att folk vallfärdade dit. Men här sitter jag med glasögonen på framför en flimrande datorskärm och trycker ”spara” på den senaste lönerevisionen medan polisen ringer angående ett misshandelsfall och kalendariet snart måste spikas. Ett pedagogiskt ledarskap? Jodå, för tusan!

Mitt fokus är alltid elevernas rätt till världens bästa skola. Men vägen dit handlar ibland om mycket annat än pedagogik och det kan vara frustrerande och se ut som villospår.

Som rektor har man galet mycket makt. För mig innebär den makten att jag kan bestämma att vi kan bestämma tillsammans – jag, personalen, eleverna och föräldrarna. Nästan alla viktiga frågor kan vi snacka om. Vi kommer inte alltid fram till samma slutsats och då måste jag ibland bestämma så att några blir jättearga. Det känns fint att få vara en person som folk kan bli arga på. Jag är en levande människa som man kan prata med och som kan ta emot ilskan och lyssna och förklara. Så klart känns det också fint när folk blir glada av de förändringar man genomför, för att det blir bra på längre sikt är liksom själva idén.

Att vara en person som tar obekväma beslut och säger nej till en massa bra saker – hur kan det vara ett av världens bästa jobb? Ibland känns det trångt inom de ramar som styr vad vi kan och inte kan göra. Men att vara en myndighetsperson som förkroppsligar demokratiskt framtagna uppdrag är en ynnest och ett hedersuppdrag.

De flesta av oss har ibland jättekonstiga, svåra eller tråkiga arbetsuppgifter som ändå måste göras. Om vi hela tiden tänker ”Hur ska vi göra det här så det blir absolut bäst för eleverna på lång sikt?” så har vi alltid elevernas lärande och utveckling i fokus. Då kommer alla märkliga saker vi gör i vardagen att peka åt samma håll och vara en del i det pedagogiska superhjälteuppdraget. För mig känns det viktigt och nästan ärofullt att ta itu med det då.

Som alla vet är det förfärande få som vill bli lärare. Skolledaryrket är inte heller så attraktivt. Det borde vända när folk fattar hur underbara våra jobb är! Att jobba i skolan handlar ju om att förändra framtiden. Vi har världens ansvar och därmed otroliga möjligheter. Låt oss säga det lite oftare!

Annika Hedås Falk
Rektor vid Sofia skola

Annikas krönika publicerades i nummer 5 av LÄRA Stockholm. Du kan läsa hela LÄRA Stockholm nr 5 2013 här. Läs alla nummer av LÄRA här.