Visar alla blogginlägg med kategorin:
Nyanlända

”Min resa till Sverige” integrerar nyanlända på ESS-gymnasiet

klassenESS-gymnasiet deltar sedan i höstas i ett Erasmus+ projekt som heter MIGRATION. I projektet samarbetar åtta skolor från Tyskland, Rumänien, Kroatien, Italien, Spanien, Österrike och Turkiet tillsammans. I projektet arbetar skolorna med frågeställningar som: Hur kan vi integrera våra nyanlända än bättre på våra skolor och i våra länder? Hur kan vi kollegialt lära av varandra?

Nu har en grupp lärare från ESS-gymnasiet precis kommit tillbaka från ett projektmöte i östra Kroatien. Under veckan i Kroatien blev de påminda om kriget där 1991-1995. Gruppen fick göra flera studiebesök och ta del av kroaternas arbete med återuppbyggnaden av landet. Flyktingvågen hösten 2015 berättade både Röda korset och polisen om, då passerade drygt 600 000 människor Kroatien.
Lärargruppen har också deltagit i flera workshops som handlat om hur man undervisar om migrationsfrågor på bästa sätt vilket varit mycket lärorikt.

På ESS-gymnasiet arbetade elever på Språkintroduktion med olika aktiviteter i projektet tidigare under terminen. Uppgifterna eleverna fick arbeta med handlade om elevernas resor till Sverige och deras hem i sina hemländer. Elevernas arbeten resulterade i en uppskattad utställningsvecka, migration week.

”För många av våra elever på Språkintroduktion har inte resan hit alltid varit spikrak från punkt A till punkt B. Det har snarare varit en resa som handlat om liv och död, utan givna tidsangivelser för mellanlandningar och slutdestination.
Uppgiften ”Min resa till Sverige” har varit en fortsättning på temat ”Mitt hus”, där eleverna beskrivit varifrån de kommer. Denna gång skulle eleverna skriva en återberättande text om deras resa till Sverige för därefter presentera sin berättelse muntligt för varandra.
Syftet med uppgiften har varit att öka elevernas kunskaper och förståelse om varför människor flyr eller flyttar. Den har också syftat till att synliggöra orsaker till varför människor flyttar och vilka konsekvenser det leder till när människor flyttar frivilligt eller ofrivilligt. Arbetet har också bidragit till att öka elevernas förståelse för varandras situation samt öka integrationen mellan eleverna i klassen och på skolan.

Elevernas berättelser om sin resa till Sverige har visat på stora likheter mellan orsakerna till varför eleverna reste, men också själva resan och konsekvenserna av resan till Sverige. Många av eleverna har tvingats lämna sin familj och sina anhöriga för att på egen hand ta sig till ett land utan krig, konflikt, fattigdom och vardaglig rädsla. En lång och ensam resa som ibland inneburit risker för livet. De har erfarit timslånga nattliga vandringar genom bergen mellan Afghanistan och Pakistan, suttit inträngda i en personbil tillsammans med femton under flera dygn genom Saharas öken utan mat och vatten, rest över Medelhavet i överfulla fiskebåtar, suttit på bussar genom Europas länder utan vetskap om vilket land de befinner sig i och hur långt det är kvar.

Erfarenheterna av att komma som ensamkommande flyktingar till Sverige delas också mellan eleverna. Många bor tillsammans på boenden för ensamkommande flyktingar som alla väntar på besked om att få stanna i Sverige. En väntan på ett besked som kan innebära ett nytt liv med nya möjligheter i Europa eller en ny resa tillbaka till ett land som innebär osäkerhet och rädsla för sitt liv.
”Min resa till Sverige” kommer härnäst att handla om livet i Stockholm och Sverige. Om livet i ett mångkulturellt land där integration och segregation skapar nya livsvillkor och förhoppningsvis möjligheter.”

Läs mer på vår blogg.

Kristina Strand
lärare, EU-skolambassadör och internationaliseringsansvarig på ESS-gymnasiet

Het diskussion om nyanländas rätt till utbildning

Annnika Hedås Falk_1

Annika Hedås Falk, rektor på Sofia skola, reagerade starkt på DN:s ledare som resonerade om ”tiggarklasser”. DN framförde åsikten att barnen till de EU-migranter som tigger på gatorna inte ska erbjudas skolgång i Sverige, trots att de vistas här längre tidsperioder.

Alla barn ska ha rätt till utbildning, menar Annika Hedås Falk i en debattartikel som publicerades hos Dagens Samhälle.

Bättre låta barnen gå i skolan än att tigga

I DN:s ledare med rubriken ”Plågsam dissonans” i går onsdag den 22 oktober förs ett resonemang runt barnen till de EU-migranter som tigger på gatorna. Ska de barnen erbjudas skolgång i Sverige? Här avslöjas en pinsam okunskap om hur svensk skola i dag tar emot nyanlända elever. Och en riktigt obehaglig ton genomsyrar artikeln – nu blåser man liv i den gamla välfärdsturismdebatten igen.

För mig som rektor är det helt självklart att barn ska gå i skolan. Barns utbildning är i min mening något mer än det DN kallar ”en meningsfull sysselsättning den tid de är här”. Att vår utbildningsminister är tydlig i frågan är en stor tröst men snälla DN, vad menar ni egentligen?

I skollagens kapitel 7 och 29 klargörs att barn som är bosatta eller vistas i Sverige har rätt att gå i skola. För de flesta av oss som jobbar i skolan är detta så självklart att det inte borde behöva sägas. Mottagandet av nyanlända elever i skolan fungerar inte alltid optimalt och visst har vi rektorer organisatoriska svårigheter att ordna det. Skolor i vissa områden blir enormt hårt belastade och eleverna flyttar in och ut när som helst under skolåret eftersom familjernas livssituation ser ut på det viset.

I ledartexten i DN står ”Ska barnen placeras i vanliga klasser utifrån sin ålder, trots att de inte kan språket, trots att deras kunskapsnivå sannolikt är mycket lägre än jämnåriga svenska barns? Eller ska 12-åringar sättas i årskurs ett?”

De elever vi tar emot från jordens alla hörn har väldigt skiftande skolbakgrund. Några av våra nyanlända trettonåringar har varit barnsoldater, andra har mattekunskaper på gymnasienivå. Självklart sätter vi inte en tolvåring i årskurs ett. Vi lär dem svenska genom att arbeta med skolämnena och vi lär analfabeter att läsa, oavsett ålder.

Jag har själv sett apatiska flyktingbarn återvända till livet genom att få delta i undervisningen. Därför är jag är stolt över svensk skolas förmåga, även om det finns betydande svårigheter. Men betyder svårigheterna att man ska låta vissa nioåringar tigga på trottoaren med sina föräldrar?

DN frågar, förhoppningsvis som en ren provokation: ”Ska det rentav inrättas särskilda tiggarklasser, specialanpassade för elever som plötsligt försvinner och kanske, kanske inte, kommer tillbaka några veckor eller månader senare?” Vi som jobbar med nyanlända elever är vana vid att eleverna flyttar in och ut ur skolan vid helt obekväma tidpunkter på året. För mig är det självklart att de alltid är välkomna till skolan, oavsett när de kommer. Att ens introducera begreppet ”tiggarklasser” om än som en provokation, gör mig rädd. Vilken människosyn företräder DN här egentligen?

Jag tror fortfarande på alla barns rätt till utbildning. Gör ni?

Annika Hedås Falk, rektor på Sofia skola i Stockholm

Så jobbar Stockholm med nyanlända

Annika skriver i sin artikel på Dagens Samhälle att artikelförfattaren på DN saknar kunskap om hur Stockholms stad arbetar med mottagandet och undervisning av nyanlända. Nedan finns information om vårt arbete.

Pedagog Stockholms samlingssida om nyanlända.

Reportage från Sofia skola där Annika är rektor. Sofia skola föregår med välkomnande exempel.

Våra bloggar som skriver om nyanlända

Miss Åsa är förstelärare och arbetar i en förberedelsegrupp på Grimstaskolan i Vällingby. Hon skriver om vardagsnära pedagogik och konkreta tips och exempel gällande undervisning av nyanlända.

Ett språkhus för nyanlända. Susanne Stenlund är förstelärare i svenska som andraspråk på enheten Björnbodaskolan/
Sörgårdsskolan och skriver om det dagliga arbetet med nyanlända elever.

Språkforskningsinstitutet består av en grupp utvecklingslärare och doktorander som arbetar på Utbildningsförvaltningen i Stockholm. Uppdraget är att i samarbete med skolorna i Stockholms stad sprida kunskap och forskningen kring språk och lärande ur ett flerspråkighetsperspektiv.

Reportage från SPRINT-gymnasiet

SPRINT-gymnasiet i Stockholm tar emot elever från hela världen.

Lägerveckan med nyanlända ungdomar satte fart på språkutvecklingen

Det var redan tre veckor in på höstterminen. Jag hade börjat på en ny arbetsplats i augusti. Mitt uppdrag på nya skolan är att starta upp ett nytt program, nämligen språkintroduktionsprogrammet, SI. Jag kan det väl efter några år på ett annat gymnasium men att starta upp på en ny skola kändes som en spännande utmaning.
Att den nya skolan dessutom har en något annorlunda inriktning och samarbetspartners än övriga gymnasieskolor i staden, spädde på utmaningen.

Litade på magkänslan

Skolans tradition är att avsluta de fyra första veckorna på terminen med en friluftsvecka i Stockholms skärgård. Hela skolan flyttar ut på en skärgårdsö under sju dagar. Frågan var nu om eleverna på skolans nya program skulle följa med på hela veckan, på del av veckan eller inte alls? Till slut gick jag på magkänslan som sa mig att en vecka i den svenska naturen tillsammans med skolkamrater med svenska som sitt modersmål är bättre än att sitta själva i en öde skola i innerstan. Min närmaste kollega P och
jag bestämde oss för att det rätta var att eleverna skulle med och sammanlagt 14 av 17 SI-elever följde med.

På bussresan var jag ändå nervös. Hur skulle elever från Afghanistan och andra krigshärjade områden klara av att bära försvarets kläder? Att se skolans personal iklädd försvarets uniform? Hur skulle det gå för dessa nyanlända elever att samarbeta med eleverna på samhällsprogrammet när flera av dem inte pratade många ord svenska. Hur skulle de klara att vara ute i skärgårdsnaturen oavsett väder? Ett helt dygn i skogen förväntades de klara i slutet av veckan! Hur skulle jag själv klara av att få på mig och bära M90-uniformen? Jag som aldrig varit i kontakt med försvarsmakten tidigare. Förväntningarna, frågorna och farhågorna var många.

Den häftigaste resan någonsin

Nu med facit i hand och lite distans till veckan måste jag säga att det är en av de häftigaste resor jag någonsin har gjort. Dels att få vara på en av mina absoluta favoritplatser i världen, Stockholms skärgård, och dels den absolut största behållningen som det blev att tillsammans med eleverna kämpa genom deras svårigheter under veckan. Dessa svårigheter innebar bland annat att klara samarbetet med jämnåriga elever som talar svenska som sitt modersmål, att vakna halv sex på morgonen för att äta frukost och fysträna. Och efter det ha dagen fullspikad med både teoretiska och praktiska övningar så som att orientera och lära sig karttecken, tillverka vindskydd, delta i
samarbetsövningar. Att tillaga och äta lunch och middag utomhus i ösregn, att bli riktigt ordentligt trött av alla intryck och aktiviteter och att sedan sova i ett logement med många främmande människor.

Språket utvecklades avsevärt snabbt

Väl tillbaka i skolan har vi nu många gemensamma minnen. Både vi lärare och eleverna själva, liksom familj och personal på de olika boendena de bor på, märker att svenska språket utvecklats avsevärt. Jag har under mina snart 25 år som lärare i svenska och engelska aldrig sett en sådan häftig språkutveckling under så kort tid. Jag har hunnit pröva flera olika metoder och arbetat på skolor och i områden som satsat särskilt på språkutvecklande arbetssätt men aldrig sett likande resultat under så kort tid.

En annan upptäckt är att flera av mina elever blivit intresserade av att röra på sig och äta ordentlig frukost. En elev som tidigare inte ätit någon frukost frågar hur man lagar den där konstiga rätten de åt på morgonen. Hon upptäckte under veckan hur mycket mer hon orkade om hon hade laddat med en ordentlig frukost.  Jag lämnar ut receptet på havregrynsgröt. Många elever i klassen är ensamkommande och är på väg ut till egna boenden så småningom.

En helt annan motivation

Några av mina klaraste minnen från veckan är när klockan börjar närma sig 22 och eleverna står upp kring ett runt bord och skriver i sina loggböcker. Stolarna står tomma bakom dem. De frågar varandra hur ord stavas och de hjälps åt med översättningar av ord. Det liknar vanligt klassrumsarbete men med en helt annan intensitet och motivation. De vill inte sluta skriva fast de varit igång sedan klockan 05.30! Till slut avbryter P och jag. När jag läser en av pojkarnas böcker står där längst ned på
sidan följande ”Idag jättebra för mig. Jag är glad och pigg. Jag har en kompis. Han heter Isak. Han är jättesnäll. Vi sover tillsammans i ett rum.” Skrivet av en kille som varit i Sverige två år. Som aldrig har gått i skolan i sitt hemland och var analfabet då han kom till Sverige. Tre veckor innan skrev han efter mycket möda sammanlagt två meningar i samma loggbok och de flesta orden var avskrivna från tavlan.

Ett annat minne är när en annan av pojkarna vill åka hem efter tre dagar. Han är trött och har fått nog av exercis, mat från konservburkar och svensk natur. Rektor kommer fram, sätter sig på knä framför honom och pratar. Frågar om han ätit och druckit ordentligt, hur han sovit osv. Ber honom sedan sätta sig uppe på berget med mig och titta på utsikten. Dricka mycket och njuta av naturen. Vi sitter där och tar bilder av varandra med våra telefoner. Pratar om livet. Äter några havtornsbär. Det är ca 20 grader varmt och himlen är klarblå en söndag eftermiddag i september. Han bestämmer sig för att stanna en dag till och åker sedan tillbaka, nöjd med att han ändå följde med och fått minnen att dela med sina skolkamrater.

Kamouflagefärgad hijab

Fyra flickor har vi med oss från Språkintroduktionsprogrammet. De flesta täcker sitt hår med sjal. Första dagarna var de färgglada eller diskret enfärgade. Efter några dagar har en av flickorna plockat fram en grön, kamouflagefärgad. Jag hör flera av eleverna på samhällsprogrammet tycka det är häftigt.

Tack vare min magkänsla och min närmaste kollegas iver och ambition att det efter introduktionsperioden inte skulle märkas vilka elever som går på vilket program, övervann jag min tvekan om en veckas samvaro med elever och lärare på samhällsprogrammet skulle vara bra för dessa nyanlända ungdomar. Resultaten i både deras personliga utveckling och framförallt deras språk är häpnadsväckande och tack vare den här veckan är min klass inte en språkintroduktionsklass på Bernadottegymnasiet. De är Bernadotte-elever som alla andra.

 

Anneli Blomberg, speciallärare och lärare i Svenska som andra språk och undervisar nyanlända ungdomar.