Visar alla blogginlägg med kategorin:
Skolforskning

Tony Mufic och Attila Szabo i Skolforskningsnämnden ›

tonyRegeringen har nu beslutat om sammansättningen av den nämnd som ska finnas vid Skolforskningsinstitutet. Bland de elva ledamöterna finns både utbildningsdirektör Tony Mufic samt fil. lic. och FOU-koordinator Attila Szabo från utbildningsförvaltningen.

Skolforskningsnämnden beslutar om vilka systematiska sammanställningar av forskningsresultat som Skolforskningsinstitutet ska genomföra. Men också om vilka utlysningar av forskningsmedel institutet ska göra.

Nämndens sammansättning speglar flera perspektiv och verksamheter.
– Jag representerar framför allt skolchefsperspektivet och erfarenheter från förskola till vuxenutbildning som pedagog och chef, säger Tony Mufic.

attila nyHan menar att nämndens arbete är viktigt då inriktningen på praktiknära forskning bejakas i form av resursallokering (fördelning av resurser mellan olika områden).

– Vi blir föredömliga i mötet mellan etablerade forskare och verksamhet redan i nämndarbetet, säger Tony Mufic som tycker att det är bra att stadens medarbetare syns i goda sammanhang.
– Ett sätt att utvidga sitt eget lärande om vetenskaplig grund är att samarbeta med etablerade forskare, vilket jag har nytta av i mitt uppdrag som utbildningsdirektör.

Läs mer om skolforskningsnämnden och dess ledamöter.

Läs mer om skolforskningsnämnden och dess ledamöter.

Synd och skam att vi inte lärt oss mer

Annnika Hedås Falk_1Skolans verksamhet ska enligt lag vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Hur hade skolan sett ut i dag om vi hade tillämpat det i större utsträckning de senaste hundra åren?

Om du tittar in i ett klassrum 2015 och jämför med ett klassrum 1915 så finns det några uppenbara skillnader. Rottingen är borta och datorn är här. Någon liten skillnad finns det även i pedagogiken, människosynen och förutsättningarna – men i stort är allt sig likt.

Man behöver inte ha snöat in på science fiction för att fundera över hur vi kunde ha haft framtidens skola redan nu om vi hade satsat mer på forskning om lärande, skolmiljö, ledarskap i klassrummet, IT, specialpedagogiska verktyg och ämnesdidaktik. Och tänk om vi förmått omsätta forskningsrönen i skolans vardag. Hur hade skolan sett ut då?

Utbildningen kanske hade varit designad för att möta, motivera, inkludera och stimulera varenda elev oavsett bakgrund, diagnos, arbetstempo eller hemförhållanden. Redan i dag ska samtliga elever enligt skollagen ges ”den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling”, men den skrivningen är svensk skola så långt ifrån att uppnå att det faktiskt är synd och skam.

En jämförelse med läkaryrket ger lite perspektiv. Vad har skett på hundra år inom medicinsk forskning och hur har det påverkat läkarnas yrkespraktik? Är det samma metoder, samma utrustning och samma resultat som 1915? Knappast. Men i skolan plockar vi fortfarande fram sågen och amputerar benen på eleverna.

Eller okej, inte riktigt. Men nog borde vi kunna kompensera för elevers svårigheter i större utsträckning än vad som sker i dag. Med bättre tillämpning av forskning, en inkluderande pedagogik, riktade och välgrundade metoder, adekvata resurser och moderna verktyg borde vi faktiskt kunna lyfta varenda elev.

Tiden är ett ständigt dilemma. Hur ska jag som rektor balansera lärarnas uppdrag så att det blir rimligt? Jag lyckas inget vidare med det just nu. Ambitionerna är alldeles för höga för verkligheten och många blir stressade. Den situationen tror jag inte är unik för min skola; skolpersonalens arbetsmiljö, villkor och arbetsbelastning är en nationell angelägenhet som måste lösas. Framför allt om man på allvar vill höja skolresultaten och få fler att vilja bli lärare, förskollärare och fritidspedagoger.

Om forskningsresultat ska få fäste i skolans vardag måste pedagogerna ha tid, lust och möjlighet att läsa in sig mer, ta till sig resultaten och förmå omsätta dem i praktiken. I dag är kompetensutvecklingstiden intecknad av många måsten. Visst har vi peppande föreläsningar om formativ bedömning, läslyft, mattelyft och utbildningar om digitala verktyg. Men räknas verkligen uppackning av nya läroböcker eller schemaläggning ihop med fritidshemmet som kompetensutveckling?

Vi måste komma på bättre sätt att verkligen få forskningsrönen att landa i skolans vardag. Annars kommer vi att stå och amputera benen på några av eleverna i hundra år till.

Annika Hedås Falk är rektor på Sofia skola