Visar alla blogginlägg med kategorin:
Vardagsliv

Tack alla mina lärare – viktiga vuxna som gjort avtryck

”Jag måste börja med att be om ursäkt, men det är så här det ligger till. Jag minns er inte, alla ni som varit med och format mig till den jag är.

Ta upp frågan i valfritt fikarum och nästan alla kan nämna ett namn: Ann, Anders, Carl, Tom, Anna, Birgitta. Det blänker till i ett öga och fram kommer tråden om den där läraren som såg. Och när vi tar tag i tråden och drar försiktigt rullar berättelserna ut, en efter en. Det är lärare som förstod när det var dags att säga stopp, för att man själv och kompisarna ännu inte hade lärt sig rimligheternas gränser. Lärare som orkade lyssna på små, små fjädrar i hönskostym för att de visste att känslorna är äkta även om perspektivet ännu inte är riktigt kalibrerat. Lärare som gav särskilda utmaningar till den som höll på att tråka ihjäl sig. Lärare som var roliga. En lärare delade äpplen med händerna. En annan var omtyckt för att med stor precis hjärtlighet pricka sudd på den som inte höll sig vaken. Först nu när vi själva är vuxna – och kanske lärare – förstår vi vad de gjorde. Vi förstår inte alltid hur de lyckades, men vi ser på deras stordåd med aktning.

Jag kan också nämna namn. Jag kan ju det. Jag ska inte ljuga. Jag minns min högstadielärare i NO-ämnen – han som fick oss att elda upp jordnötter som vi höll spetsade på nålar och som med sitt stora hår och sin nyfikna blick såg ut som Albert Einstein. Det var det experimentet – att elda och på så vis mäta kraften i en liten nöt – som fick mig att förstå vad energi är. Och vad det betyder att vara passionerad. Jag minns min gymnasielärare i fysik. Hon som med formler och entusiasm oväntat öppnade en dörr till poesin och svaret på den där frågan om hur allting hänger ihop – 42?

Jag minns läraren i svenska – hon som gav oss i läxa att lära oss en dikt utantill och på vis fick mig att förstå den verkliga innebörden av att man alltid bär med sig de saker man kan. Orden blir en del av din fysiska kropp, ligger kvar i dig likt en konserverad pirog tjugo år senare, och är som en gåva ingen kan stjäla. Eller som ett gift du inte blir kvitt, utan måste börja förhålla dig till. Jag minns den trygga, varma handen på dagis (som det hette då!) som inte släppte min och inte darrade på rösten när klockan blev för mycket och ingen kom.

Alla ni som genom åren varit mina lärare och viktiga vuxna har gjort avtryck – men inte alltid genom namn och ansikten. Ni finns kvar i mig genom det jag nu tar för självklart och kan. Jag kan läsa och skriva, tänka kritiskt och i flera led. Ni har visat värdet i omtanke och relationer.

Ni har visat mig att andras liv inte är som mitt. Utan en skola för alla hade vi aldrig kunnat mötas, mina medmänniskor och jag. Ni har haft samma höga förväntningar på oss alla. Ni har tittat ner i våra ryggsäckar, noterat att de har haft olika innehåll och sett till att fylla på i det hörn där det varit lite för tomt för att matsäcken ska räcka hela resan.

Lena Pilo är förstelärare på Tensta gymnasium.Jag minns er inte. Jag kan inte minnas en tusenhövdad armé, men jag är varje dag glad för det jaget i mig som ni var med och byggde. Det krävs en by, i form av en likvärdig skola, för att fostra ett barn.”

 

Lena Pilo, förstelärare på Tensta gymnasium

Våga lyssna på den som slutar

Häromveckan hände det igen: en av mina elever bytte skola. Hen hade varit frånvarande en del – vilket vi från skolan förstås haft allvarliga samtal om med både eleven och hens oroliga föräldrar – så beskedet kom kanske inte som en blixt från klar himmel.

Läraren Katarina Lycken RüterNågonting var nog inte riktigt som det skulle, och något behövde göras. Samtidigt kändes det helt överraskande: jag fick aldrig möjlighet att tala med hen om beslutet, om förväntningar som släckts, om det som inte fungerat, eller om det som faktiskt fungerat ganska bra. Och det hade jag gärna velat göra.

När jag tänker på elever som slutat i klasser där jag undervisat kan jag oftast deducera förklaringar till varför den klass de gick i inte var det bästa valet för dem, just nu. Saker som att resvägen blev för dryg, att intresset för samhällsvetenskap var så mycket större än för naturvetenskap, att studietempot blev för högt. Jag kan oftast se att det finns goda skäl för eleven att byta, och känna mig glad över att hen hittar något som förefaller vara bättre någon annanstans. Men de tydliga och ”enkla” svaren är sällan hela sanningen. De är mer som toppen på isberget. Under ytan finns nästan alltid också andra skäl. En elev slutar för att det är för lång resväg, medan andra fortsätter trots timmar på buss och tunnelbana. En elev slutar för att naturvetenskap ändå inte var så intressant, medan andra som säger ”det här ska jag verkligen inte fortsätta med efter gymnasiet” stannar. Under de tydliga och enkla svaren på frågan varför en elev slutar, finns många gånger viktigare svar på frågor om varför det inte är tillräckligt utvecklande eller intressant här. Men till de frågorna kommer vi sällan.

Även om besluten har vuxit fram under lång tid går skolbyten ofta väldigt fort – och det är bra. Man ska inte tappa värdefull undervisningstid och omställningstid. Jag skulle ändå önska att det fanns ett ”uppsägningssamtal” inlagt i rutinerna kring elevers byte av skola, så att vi såg mer av isbergets dolda massa och kunde lära oss mer. Att föra ett sådant samtal är inte alldeles enkelt. Jag har haft många elever genom åren som sökt upp mig snabbt och sagt ”det är inte ditt fel, du får inte tro det”, och som sedan rusat iväg. De har inte litat på min förmåga att härbärgera deras ställningstagande utan att ta det som personlig kritik. Jag har säkert också haft elever som borde ha sökt upp mig för att säga ”i din undervisning kommer inte jag till min rätt”. De har inte kommit alls, troligen för att de inte litat på min förmåga att ta in berättigad kritik. Jag är naturligtvis väl medveten om hur svårt det är att lyssna på kritiska röster och synpunkter utan att genast gå i försvarsställning. Men för att lära måste man lyssna, och våga lyssna också på det som är kritik och bilder av misslyckanden. Jag försöker våga det.

När någon byter skola måste frågan ”varför” ställas utifrån ett undersökande perspektiv. Elever som slutar kan lära oss mycket om det som vi kan bli bättre på.

Själv sa jag upp mig från Stockholms stad i början av mars. Jag har ett nytt jobb, ett viktigt, roligt och utmanande jobb, och det är toppen på isberget. Den stora kolossen under ytan har ännu ingen frågat mig om.

Katarina Lycken Rüter

Katarina Lycken Rüter är förstelärare i svenska på Östra Real. Från och med juni är hon undervisningsråd på Skolverket. Krönikan är ursprungligen publicerad i LÄRA Stockholm nummer 3/2014.