Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
Annika Hedås Falk

Synd och skam att vi inte lärt oss mer

Annnika Hedås Falk_1Skolans verksamhet ska enligt lag vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Hur hade skolan sett ut i dag om vi hade tillämpat det i större utsträckning de senaste hundra åren?

Om du tittar in i ett klassrum 2015 och jämför med ett klassrum 1915 så finns det några uppenbara skillnader. Rottingen är borta och datorn är här. Någon liten skillnad finns det även i pedagogiken, människosynen och förutsättningarna – men i stort är allt sig likt.

Man behöver inte ha snöat in på science fiction för att fundera över hur vi kunde ha haft framtidens skola redan nu om vi hade satsat mer på forskning om lärande, skolmiljö, ledarskap i klassrummet, IT, specialpedagogiska verktyg och ämnesdidaktik. Och tänk om vi förmått omsätta forskningsrönen i skolans vardag. Hur hade skolan sett ut då?

Utbildningen kanske hade varit designad för att möta, motivera, inkludera och stimulera varenda elev oavsett bakgrund, diagnos, arbetstempo eller hemförhållanden. Redan i dag ska samtliga elever enligt skollagen ges ”den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling”, men den skrivningen är svensk skola så långt ifrån att uppnå att det faktiskt är synd och skam.

En jämförelse med läkaryrket ger lite perspektiv. Vad har skett på hundra år inom medicinsk forskning och hur har det påverkat läkarnas yrkespraktik? Är det samma metoder, samma utrustning och samma resultat som 1915? Knappast. Men i skolan plockar vi fortfarande fram sågen och amputerar benen på eleverna.

Eller okej, inte riktigt. Men nog borde vi kunna kompensera för elevers svårigheter i större utsträckning än vad som sker i dag. Med bättre tillämpning av forskning, en inkluderande pedagogik, riktade och välgrundade metoder, adekvata resurser och moderna verktyg borde vi faktiskt kunna lyfta varenda elev.

Tiden är ett ständigt dilemma. Hur ska jag som rektor balansera lärarnas uppdrag så att det blir rimligt? Jag lyckas inget vidare med det just nu. Ambitionerna är alldeles för höga för verkligheten och många blir stressade. Den situationen tror jag inte är unik för min skola; skolpersonalens arbetsmiljö, villkor och arbetsbelastning är en nationell angelägenhet som måste lösas. Framför allt om man på allvar vill höja skolresultaten och få fler att vilja bli lärare, förskollärare och fritidspedagoger.

Om forskningsresultat ska få fäste i skolans vardag måste pedagogerna ha tid, lust och möjlighet att läsa in sig mer, ta till sig resultaten och förmå omsätta dem i praktiken. I dag är kompetensutvecklingstiden intecknad av många måsten. Visst har vi peppande föreläsningar om formativ bedömning, läslyft, mattelyft och utbildningar om digitala verktyg. Men räknas verkligen uppackning av nya läroböcker eller schemaläggning ihop med fritidshemmet som kompetensutveckling?

Vi måste komma på bättre sätt att verkligen få forskningsrönen att landa i skolans vardag. Annars kommer vi att stå och amputera benen på några av eleverna i hundra år till.

Annika Hedås Falk är rektor på Sofia skola

Het diskussion om nyanländas rätt till utbildning

Annnika Hedås Falk_1

Annika Hedås Falk, rektor på Sofia skola, reagerade starkt på DN:s ledare som resonerade om ”tiggarklasser”. DN framförde åsikten att barnen till de EU-migranter som tigger på gatorna inte ska erbjudas skolgång i Sverige, trots att de vistas här längre tidsperioder.

Alla barn ska ha rätt till utbildning, menar Annika Hedås Falk i en debattartikel som publicerades hos Dagens Samhälle.

Bättre låta barnen gå i skolan än att tigga

I DN:s ledare med rubriken ”Plågsam dissonans” i går onsdag den 22 oktober förs ett resonemang runt barnen till de EU-migranter som tigger på gatorna. Ska de barnen erbjudas skolgång i Sverige? Här avslöjas en pinsam okunskap om hur svensk skola i dag tar emot nyanlända elever. Och en riktigt obehaglig ton genomsyrar artikeln – nu blåser man liv i den gamla välfärdsturismdebatten igen.

För mig som rektor är det helt självklart att barn ska gå i skolan. Barns utbildning är i min mening något mer än det DN kallar ”en meningsfull sysselsättning den tid de är här”. Att vår utbildningsminister är tydlig i frågan är en stor tröst men snälla DN, vad menar ni egentligen?

I skollagens kapitel 7 och 29 klargörs att barn som är bosatta eller vistas i Sverige har rätt att gå i skola. För de flesta av oss som jobbar i skolan är detta så självklart att det inte borde behöva sägas. Mottagandet av nyanlända elever i skolan fungerar inte alltid optimalt och visst har vi rektorer organisatoriska svårigheter att ordna det. Skolor i vissa områden blir enormt hårt belastade och eleverna flyttar in och ut när som helst under skolåret eftersom familjernas livssituation ser ut på det viset.

I ledartexten i DN står ”Ska barnen placeras i vanliga klasser utifrån sin ålder, trots att de inte kan språket, trots att deras kunskapsnivå sannolikt är mycket lägre än jämnåriga svenska barns? Eller ska 12-åringar sättas i årskurs ett?”

De elever vi tar emot från jordens alla hörn har väldigt skiftande skolbakgrund. Några av våra nyanlända trettonåringar har varit barnsoldater, andra har mattekunskaper på gymnasienivå. Självklart sätter vi inte en tolvåring i årskurs ett. Vi lär dem svenska genom att arbeta med skolämnena och vi lär analfabeter att läsa, oavsett ålder.

Jag har själv sett apatiska flyktingbarn återvända till livet genom att få delta i undervisningen. Därför är jag är stolt över svensk skolas förmåga, även om det finns betydande svårigheter. Men betyder svårigheterna att man ska låta vissa nioåringar tigga på trottoaren med sina föräldrar?

DN frågar, förhoppningsvis som en ren provokation: ”Ska det rentav inrättas särskilda tiggarklasser, specialanpassade för elever som plötsligt försvinner och kanske, kanske inte, kommer tillbaka några veckor eller månader senare?” Vi som jobbar med nyanlända elever är vana vid att eleverna flyttar in och ut ur skolan vid helt obekväma tidpunkter på året. För mig är det självklart att de alltid är välkomna till skolan, oavsett när de kommer. Att ens introducera begreppet ”tiggarklasser” om än som en provokation, gör mig rädd. Vilken människosyn företräder DN här egentligen?

Jag tror fortfarande på alla barns rätt till utbildning. Gör ni?

Annika Hedås Falk, rektor på Sofia skola i Stockholm

Så jobbar Stockholm med nyanlända

Annika skriver i sin artikel på Dagens Samhälle att artikelförfattaren på DN saknar kunskap om hur Stockholms stad arbetar med mottagandet och undervisning av nyanlända. Nedan finns information om vårt arbete.

Pedagog Stockholms samlingssida om nyanlända.

Reportage från Sofia skola där Annika är rektor. Sofia skola föregår med välkomnande exempel.

Våra bloggar som skriver om nyanlända

Miss Åsa är förstelärare och arbetar i en förberedelsegrupp på Grimstaskolan i Vällingby. Hon skriver om vardagsnära pedagogik och konkreta tips och exempel gällande undervisning av nyanlända.

Ett språkhus för nyanlända. Susanne Stenlund är förstelärare i svenska som andraspråk på enheten Björnbodaskolan/
Sörgårdsskolan och skriver om det dagliga arbetet med nyanlända elever.

Språkforskningsinstitutet består av en grupp utvecklingslärare och doktorander som arbetar på Utbildningsförvaltningen i Stockholm. Uppdraget är att i samarbete med skolorna i Stockholms stad sprida kunskap och forskningen kring språk och lärande ur ett flerspråkighetsperspektiv.

Reportage från SPRINT-gymnasiet

SPRINT-gymnasiet i Stockholm tar emot elever från hela världen.

Det pedagogiska superhjälteuppdraget


Jag är rektor. Det är lite som en blandning mellan att vara revisor, borgmästare, kurator och kravallpolis. Ett av världens bästa jobb!

Jag hade planer på att bli en riktig pedagogisk ledare med vidlyftiga visioner som höll brandtal och transformerade trötta lärare till fantastiska inspiratörer. Jag skulle inte kompromissa med det! Redan från början insåg jag att skolledarjobbet handlade ganska mycket om budgetarbete, brandlarm och mögelevakuering men jag tänkte minsann ändå fokusera på de pedagogiska frågorna och låta någon annan sköta de där tråkiga sakerna. Jag skulle vara ute i klassrummen och föra initierade didaktiska samtal med pedagogerna. I min fantasi skapade vi en totalt nydanande skola som var så glimrande kreativ att folk vallfärdade dit. Men här sitter jag med glasögonen på framför en flimrande datorskärm och trycker ”spara” på den senaste lönerevisionen medan polisen ringer angående ett misshandelsfall och kalendariet snart måste spikas. Ett pedagogiskt ledarskap? Jodå, för tusan!

Mitt fokus är alltid elevernas rätt till världens bästa skola. Men vägen dit handlar ibland om mycket annat än pedagogik och det kan vara frustrerande och se ut som villospår.

Som rektor har man galet mycket makt. För mig innebär den makten att jag kan bestämma att vi kan bestämma tillsammans – jag, personalen, eleverna och föräldrarna. Nästan alla viktiga frågor kan vi snacka om. Vi kommer inte alltid fram till samma slutsats och då måste jag ibland bestämma så att några blir jättearga. Det känns fint att få vara en person som folk kan bli arga på. Jag är en levande människa som man kan prata med och som kan ta emot ilskan och lyssna och förklara. Så klart känns det också fint när folk blir glada av de förändringar man genomför, för att det blir bra på längre sikt är liksom själva idén.

Att vara en person som tar obekväma beslut och säger nej till en massa bra saker – hur kan det vara ett av världens bästa jobb? Ibland känns det trångt inom de ramar som styr vad vi kan och inte kan göra. Men att vara en myndighetsperson som förkroppsligar demokratiskt framtagna uppdrag är en ynnest och ett hedersuppdrag.

De flesta av oss har ibland jättekonstiga, svåra eller tråkiga arbetsuppgifter som ändå måste göras. Om vi hela tiden tänker ”Hur ska vi göra det här så det blir absolut bäst för eleverna på lång sikt?” så har vi alltid elevernas lärande och utveckling i fokus. Då kommer alla märkliga saker vi gör i vardagen att peka åt samma håll och vara en del i det pedagogiska superhjälteuppdraget. För mig känns det viktigt och nästan ärofullt att ta itu med det då.

Som alla vet är det förfärande få som vill bli lärare. Skolledaryrket är inte heller så attraktivt. Det borde vända när folk fattar hur underbara våra jobb är! Att jobba i skolan handlar ju om att förändra framtiden. Vi har världens ansvar och därmed otroliga möjligheter. Låt oss säga det lite oftare!

Annika Hedås Falk
Rektor vid Sofia skola

Annikas krönika publicerades i nummer 5 av LÄRA Stockholm. Du kan läsa hela LÄRA Stockholm nr 5 2013 här. Läs alla nummer av LÄRA här.