Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
lärares lärande

Ingen skulle behöva stanna hemma

”Var och en har rätt till utbildning.” Så står det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det innebär att vi som jobbar med skola har mänskliga skyldigheter att ordna med utbildning för alla. Men lever vi egentligen upp till det? Ger vi varenda elev en riktigt god utbildning?

Nyss hemkommen från en studieresa till Indien och New Delhis slum är det lätt att tänka att vi har det ruskigt bra i svensk skola. För det har vi ju, även om vi inte alltid ser det. I Indien träffade jag barn som tiggde på gatorna. Jag träffade lärare med över 80 elever i klasserna. Jag mötte traffickingoffer, vuxna analfabeter och aidssjuka föräldralösa barn. Det låter sorgligt men så kändes det inte, för eleverna visade en sån tilltro och glädje över skolan. Både barn och vuxna uttryckte stort framtidshopp och tyckte att utbildning är vägen till en bättre framtid. Precis som vi också tycker, fast vi tappar bort det lite mellan stressen över provrättningar och arga föräldramejl.

Här i Sverige får ju alla barn gå i skolan. Men alla tillgodogör sig faktiskt inte skolutbildningen. Trots att det är skolplikt och varken krig eller svält har vi elever som mår så dåligt att de inte ens kommer till skolan. Och de elever som går i skolan men ändå inte når de mest elementära kunskapsmålen – har vi gett dem rätten till utbildning?

Det gör ont i lärarhjärtat när vi misslyckas. Men vems skyldighet är det att se till att eleverna lyckas? Är det elevens egen skyldighet? Föräldrarnas? Skolans? Jag tycker att det är vår skyldighet, vi som jobbar i skolan. För vårt arbete, vår inställning och vårt bemötande av elever och föräldrar är det enda vi själva råder över.

Om alla har rätt till utbildning borde vi faktiskt inte tappa så många elever på vägen. Inte en enda elev skulle behöva stanna hemma för att klasskamraterna mobbar och kränker. Ingen elev skulle behöva misslyckas på grund av våra brister i bemötande, resurser och pedagogik. Ingen elev skulle underprestera, skolka eller strunta i skolan. Det gör mig så upprörd att vi – trots våra goda förutsättningar – ändå inte lyckas bättre.

Många lärare jag träffat brottas med dilemmat hur man möter, stödjer och utmanar varenda elev på rätt nivå, men förvånansvärt lite kompetensutveckling handlar om att utveckla just den kompetensen. Ett kunskapsintensivt yrke som lärare borde kräva långt mer kvalificerad och kontinuerlig fortbildning inom både ämnesinnehåll och metoder. Forskning om vilket slags undervisning som faktiskt skapar bra inlärning borde stärkas. Menar vi allvar med att utbildning för alla är viktigt, behöver vi satsa mycket mer på lärares lärande. Då krävs både mer forskning, ambitiösa mål, adekvata resurser och smarta strategier.annika h f

Men varför är det så svårt då? Ska vi skylla på våra chefer? På politikerna? På föräldrarna, eleverna, tidsbristen, läroplansmålen eller vädret? Jag tror att vi har större möjlighet att förändra än vi ibland ser. Det är liksom vår mänskliga skyldighet, vi som jobbar med skola. Som Nobelpristagaren Malala Yousafzai säger: ”Let us remember: One book, one pen, one child and one teacher can change the world.”

 

 
Annika Hedås Falk
projektledare på utbildningsförvaltningen