Till makthavarna!

Till makthavarna vid Skolverket, i skolväsendet och utbildningsdepartementet!

Emellanåt känner jag mig mer som en socialarbetare ute i fält än gymnasielärare i historia och samhällskunskap. Jag lägger t ex idag mer tid på att administrera, informera om läget, vidareslussa elever som mår dåligt, dokumentera och sköta logistik än lektionsplanera, (Kanske detta är en delförklaring till det sjunkande Pisa-resultatet, att lärarna inte hinner vare sig underhålla eller  utveckla sin undervisning på ordinarie arbetstid).

Bedömningen har blivit mer krävande och feedback till eleverna slukar tid. Till detta kommer sedan en detaljstyrning i ämnesplanerna som skapar stress och stoffträngsel. En klassisk intressekonflikt med andra ord: Elevers rätt till feedback och att hinna med allt i ämnesplanerna. Det skulle kanske vara möjligt att uppnå allt förutsatt att vi lärare hade en datainfrastruktur värd namnet, arbetsro, tid till reflektion eftertanke och återhämtning.

Till detta kommer att allt fler unga människor kämpar med djupa depressioner, de verkar själsligt trasiga redan vid 16 års ålder och olika former av spel, substans och relationsmissbruk och osunda förhållningssätt till mat/sex/träning verkar vara vanligare idag än för tio år sedan. T ex ökar självmordsstatistiken i de yngre åldrarna 16-26år.

Utöver allt det vi gör i skolan tillkommer sedan föräldrar. Föräldrar som är oroliga. Föräldrar som är osynliga. Föräldrar som är gränslösa. Vissa mer krävande än andra. Som både kräver, kritiserar, duckar för ansvar, kommenterar och vägrar vara närvarande i sitt barns livssituation. Jag vågar säga att vissa är rena rättshaverister.

Tid jag inte har tar jag från andra arbetsuppgifter och även min familj,  för att lappa och försöka hjälpa till i frågor och utmaningar som över huvudtaget inte ligger på lärarens bord.

Så. Med detta sagt. Det är på tiden att skolan får de resurser av tid pengar kraft och energi som behövs för att vända skutan i rätt riktning. Här följer några förslag.

Ett. T ex. En heltid bör vara reglerad till max 500 Tim undervisning. Det skulle göra oerhörd skillnad att ha 5 kurser a 100 poäng istället för 600-700 tim som det ser ut på många skolor.

Två. Vi måste även satsa på annan personal i skolan, de är oerhört viktiga för både elever och lärare, anställ fler bibliotekarier (som kan avlasta lärarna med att hitta källor och texter i de moment vi jobbar med, hjälpa elever att få saker kopierat/printat och framförallt köpa in referenslitteratur och hålla bibliotekets utbud uppdaterat). Anställ fler specialpedagoger som kan stödja eleverna och hjälpa de som har det svårast att hänga med). Anställ fler informationssekreterare som kan stödja lärarna i det dagliga arbetet med närvarorapportering, CSN och frånvarosystemet, rapportera provresultat, göra utskick, bjuda in, sammanställa läget, printa och förbereda inför utvecklingssamtal.

Tre. Lärare vill lära ut, stödja, uppmuntra, väcka nyfikenhet och skapa bildningsideal. Så låt lärare oss göra det vi utbildat oss till, att lära ut. Jag har inte valt att bli socialsekreterare eller psykolog. Låt mig vara lärare! Kväv mig inte med fler arbetsuppgifter och kolliderande mål. Möjliggöra bästa förutsättningar för in- och utlärning.

Så. Ni som har makt att förändra, se till att lärare får göra det vi är bäst på: undervisa, entusiasmera, diskutera, väcka frågor och lust att lära inte bara inför ett prov utan för livet.

Så. Ni makthavare som bestämmer, bestäm att skolan skall avkommunaliseras och förstatligas igen. Bestäm att läraryrket är en framtidsingenjör och därför värda en ordentlig löneförhöjning, inte bara ett lönepåslag i julklapp utan en rejäl ersättning som vi förlorat pga inflation och sjunkande status. Ledtråd: (Tidigare riktmärke låg lärarlöner i linje med riksdagsledamöters).

Så ni makthavare, ni måste våga vara obekväma och satsa på framtidsingenjörerna. För det är ert ansvar hur Sveriges framtida skolor kommer att se ut och vara organiserade. Ert.

Med vänlig hälsning,

Gymnasieläraren som tröttnat på dubbla budskap och administrativa uppgifter

Med vab ställs nya frågor

Nu är det mycket vab. Snor- och slembaciller som byter värdkropp, på förskolan och i familjen. En ond cirkel. Det är mitt i en sådan cirkel jag börjat reflektera kring manligt och kvinnligt. Vem tar ut vab, till största delen i samhället? Vem går i första hand ned i tjänst, för att hinna med familjen AB? Vems väggar förflyttar sig långsamt närmre varandra? Jo. Det är mammorna i vårt samhälle som tar första smällen. Sämre löneutveckling. Sämre förutsättningar till karriär. Mindre utrymme för personlig kompetensutveckling. Och sämre pension. Och statistiken är tydlig, de kvinnor som dubbelarbetar i störst utsträckning är och blir långtidssjukskrivna. När skall samhällets alla komponenter förstå, att föräldrarskap bör delas mellan föräldrarna. Så rättvist det bara går. Så, om någon undrat vart de där medvetna och kompetenta kollegorna tog vägen, så finns hon där, i vablandskapet fyllt av snoriga näsdukar och spyhinkar. Ett vablandskap som går att synliggöra genom könsstruktur, vem tar ut största andelen av vab? Vem riskerar att bli fattigpensionär? Vem tolkas som primärförälder?

Atjoo! Och krya på er!

Vaccinera dina barn mot misstag?

Sitter här och funderar på, om det går att vaccinera sina barn mot relationella (vet inte om ordet existerar, men jag efterfrågar ett sådant) kostnader och misslyckanden, jag menar, många uppslitande uppbrott, skilsmässor, missförstånd, existentiell ångest, olyckliga relationer och innehållslösa samboskap? Finns det botemedel som vi som föräldrar kan utrusta våra barn med? Finns det vaccin som förhindrar själsliga och uppslitande separationer? Finns det vägar runt slukhål som slukar relationer? Låt mig tänka. Och låt mig återkomma. Tills dess, vad tror du?

 

Män och jämställdhet

Hej igen,

Har läst. Har tänkt. Och nu tycker jag. Varför skall det vara så svårt att förklara och nå ut med budskapet, att alla vinner på ett mer jämställt samhälle, på ett eller annat vis? Alla, oavsett kön. Inkomst. Utbildningsnivå. Ålder. Ursprung. Sexuell orientering. Funktionshinder… så vinner alla och alla relationer som är mer jämställda har större chans att fira 50 år än ojämställda relationer.

Varför skall det vara så svårt att ta till sig forskning, resultat och debatt, bevis, motargument och förklaringar om fördelarna med jämställdhet?  Vi lyssnar ju till forskning och resultat i andra discipliner. Så varför mörkas insikten om vinsterna med jämställdhet och varför dröjer inrättandet av ett jämställt samhälle? Finns det vinster inom könssystemet som vi i grund och botten gillar? Tänker, först på utbytet mellan mannens försörjningsplikt och kvinnans utförande av oavlönad markservice. Tänker, sedan på de amorösa spelreglerna på den heterosexuella scenen. Samtidigt, att vara avvikande från könsnormerna, innebär kostnader i termer av marginalisering, kategorisering och ett ständigt försvar av livsval.  Men när skall vi börja diskutera kostnaderna med ojämställdhet på riktigt, t. ex förlorad arbetsinkomst för den partnern som får VAB-ansvaret?  Att män oavsett klass, ålder, utbildningsnivå och ekonomiska resurser lever kortare än en kvinna av samma klass? Att 8 av 10 drunkningsolyckor med döden som utgång, så är det män, killar, grabbar och små pojkar som drunknar. (Källa: Räddningsverket) Det kan inte vara en slump! Det måste finnas strukurella förklaringar som handlar om konstruerat kön och könsroll.

Kan inte någon hjälpa mig att förstå, varför trögrörliga sanningar som könsmaktordning, att män är sådant som kvinnor inte är och att kvinnor är av naturliga skäl; såsom menstruation och barnabärande andra klassens medbrogare, världen över. Jag vill inte ha det så, jag vill inte att mina barn skall fostras in i en värld, där vi redan vid tillkomsten i livmodern är bärare av heder, status och möjligheter. Om någon är intresserad så kan följande skrivelse vara av intresse. Och jag är så intresserad av att höra vad ni tror är förklaringarna till att jämställdheten dröjer.

http://www.regeringen.se/content/1/c6/23/39/45/9a43c7a5.pdf

Emma Watsons tal i FN

Tanken med mig hem

Jag känner en pojke som vill vara något annat än vad vi traditionellt brukar förknippa med pojkar. Han är stolt över sin rosa tyllkjol. Tycker om dans, fjärilar och fina färger. Och tycker att pistoler låter för mycket. Han är charmig och glad, när han får vara i sina sammanhang där han är accepterad och slipper bli bedömd. Eller utdömd.

Jag kan inte låta bli att tänka på honom och hans välmående. Och jag undrar många gånger över tiden; hur länge dröjer det tills domen faller mot honom, som berövar honom hans särintresse för fjärilar, som krossar hans självbild och ifrågasätter honom som människa. Han är tre år. 3. Och redan erfaren och stämplad av, inte allt för ofta, klumpiga, obildade vuxna, som slänger ur sig en kommentar som; ”men varför har du kjol?” Som om det skulle vara det konstigaste i världen. Så. Varför tar sig en vuxen rätten att berätta för pojken, att hans val är felaktiga val eller ifrågasätter hans behov av att bli bekräftad för den han vill vara?

Än så länge så är de andra barnen, (i hans ålder eller yngre), på förskolan tillåtande. Men det verkar som att någonting händer, med barns förståelse för könsrollernas betydelse, barns förmåga att kategorisera individer utifrån kön och barns vilja och behov av att behaga och att göra vuxna nöjda, händer någonstans på vägen mellan år 3 och 4. Könsmaktordningens yngsta soldater eller genuskontrakterade spioner, kan vi både humoristiskt och cyniskt kalla dessa köns- och genusmedvetna barn, redan vid fyra års ålder. Varför och var rekryteras människor till att fortsätta reproducera genuskontraktets könsroller med tillhörande samhällelig plikt- och arbetsfördelning?

Jag borde känna lugn, för det är trots allt 2014 och saker och ting har blivit bättre. Jag borde känna lugn, för att vi har inrättat en skolan som vilar på en demokratisk värdegrund och vi har genusmedvetna pedagoger, på vissa håll i landet. Jag borde känna lugn, för att vi har fått upp HBTQ på agendan och att samkönade äktenskap idag är en självklarhet.

Men jag är allt annat än lugn. Jag är bekymrad. För vi ser att den nya konstellationen i Riksdagen har bidragit till att fler kvinnor har ramlat ifrån sitt mandat än tillkommit. Och jag känner allt annat än lugn inför detta faktum, för det är ju trots allt i Riksdagen som Sveriges framtida lagar stiftas. Och med färre kvinnliga ledamöter, så finns det en risk att vi halkar tillbaka i utvecklingen för ett mer jämställt samhälle. Och med fler manliga medelåldersmän i lagstiftande position så finns det en risk att mer fokus och resurser läggs på försvar och inrastruktur. Nu säger jag inte att män bara bryr sig om försvar och vägnät eller att kvinnor uteslutet jobbar med social omsorgsfrågor och genus.  Det finns undantag. Och det finns fina människor inom båda blocken som jobbar och kämpar, ibland i motvind, för ett mer genusmedvetet och tillåtande samhällsklimat.

Men jag känner allt annat än lugn. För vi har nu ett nytt läge, där både social- och värdekonservativa krafter tilltagit i styrka i lagstiftande församling. Och jag kan inte låta bli att fundera på pojken med sin fina tyllkjol och den resa han har framför sig i livet. Vilka lagar kommer han att möta om 20 år, när han är redo att börja arbeta? Vilka möjligheter har han förlorat på vägen? Vilka rättigheter har han fråntagits? Hur många meter själsliga plåster har han varit tvungen att lappa ihop sin identitet och könstillhörighet med? Och kommer han att våga och orka stå upp för sina och andras rättigheter hela vägen fram? Eller kommer priset att vara för högt?

Jag vet att jag som lärare, har en skyldighet att stå upp för de grundläggande mänskliga rättigheterna, varje dag i mitt klassrum. Jag vet att jag som mentor måste våga ta i de jobbiga frågorna, för det betyder så mycket för dem som lever margianliserade eller osynliggjorda. Jag vet att jag som mor har en plikt mot mina och andras barn, att verka för ett samhälle där våra barn oavsett kön, sexuell läggning, socioekonomisk gruppering och ursprung får älska fjärilar eller fysik, och skall slippa känna att de är avvikande, onormala eller icke-önskvärda, utan att alla är älskade och underbara med eller utan tyllkjol.

 

 

 

Första tanken.

Hej!

Världen har förändrats mer på 100 år än 1000 år, om vi mäter innovationernas påverkan, digitaliseringen, utrotningen av vissa sjukdomar, konsumtionssamhällets konsekvenser på miljön,  inrättandet av mänskliga rättigheter och  skolgång för alla medborgare och att världsfattigdomen har sjunkit. Men vissa saker förbli relativt oförändrade, t ex våra könsroller.

Så, varför är vissa kategorier av ämnen, självklara, naturliga heliga sanningar, som med politiska och ekonomiska styrmedel, med etiska och religiösa stöd, med kulturella och sociala kostnader förbli cementerade? Varför, förändras inte synen på hur vi möter varandra? Varför är kön i flertal situationer prioriterat före individ? Varför klämmer vi in våra och våra barns själsliga, kroppsliga, känsloliv, funderingar och drömmar i en allt för trång blå-rosa kostym såsom våra stereotypa könsroller? Varför kommer det att ta ytterligare 123 år innan vi till fullo kan kalla oss ett jämlikt och jämställt samhälle i Sverige, där vi är tillåtande och låter människan själv få utvecklas till den individ som de vill leva? Det betyder faktiskt att mina barns barnbarns barnbarn, kanske har den självklara rätten. Och jag säger kanske. Eftersom världen har på 10 år förändrats i en radikal riktning, där enkla och snabba svar vinner valsedlar. Där vi ser att politiska partier både i vår närmiljö och politiker i Långtbortistan, strävar mot en tillbakagång till att isärhållning av kön är gynnsamt, ifrågasätter aborträtt och ifråntager ena könet rätten till våra grundläggande mänsliga rättigheter. Varför?

Som avslutning vill jag citera aktuella Emma Watson från FN; ”If not me, who? If not now, when?” Vad gör du och jag för att arbetet mot ett jämlikt och jämställt samhälle inte avstannar, dör ut eller förintas?