Lärare med diagnos

adhd (1)Det var först i vuxen ålder som jag fick min diagnos för koncentrationssvårigheter. Fram till idag har jag dock bara berättat för några få och nära vänner. Kort brukar jag kalla det för ADHD, egentligen står det UNS i mina papper. Den förkortningen står för ”utan närmare specifikation” och innebär att jag har flera av symptomen, men kanske inte alla, för ADHD. Det har tagit tid för mig att komma till det beslutet att berätta om mina svårigheter offentligt, eftersom det fortfarande finns en stigmatisering kring neuropsykiatriska funktionshinder. Dessutom har många fördomar och personer som har varit öppna med sitt funktionshinder har till och med blivit diskriminerade på arbetsplatsen. Samtidigt så ser jag det som betydelsefullt att berätta, för det är genom att berätta som vi kan få bort både myter och skuldbeläggande. Jag tror och hoppas också att kunskapen inom skolans värld är större än så och om inte jag vågar berätta, hur kan jag då säga till elever att det inte är något fel med att utreda och få en diagnos?

Idag tar jag medicin och det har betytt mycket för mig, men det inte har löst alla mina svårigheter. När jag var liten så var det ingen som reagerade på mina koncentrationssvårigheter. Jag betraktades som en blyg och ”duktig” flicka som fick ganska bra betyg. Däremot var jag slarvig och gjorde sällan läxor. Jag var inte hyperaktiv, men jag kunde prata sönder öronen på min omgivning. Något som jag numera vet är den ”kvinnliga”reading-86070_640 motsvarigheten till pojkars mer rörelseinriktade hyperaktivitet. Att jag kunde sitta och läsa flera timmar i sträck betraktades nog snarare som ovanligt god förmåga till koncentration, när det i själva verket var mitt sätt att koppla av och bara flyta med. Det krävdes över huvud taget ingen koncentration för mig alls för att läsa. Att däremot sluta läsa och börja med en annan aktivitet var stört omöjligt. ”Jag ska bara läsa ut kapitlet…” var mitt standardsvar medan jag fortsatte på nästa och nästa kapitel. Att fastna så i en aktivitet kallas också för hyperfokus. Men det betraktades ändå inte som en riktig svårighet eftersom det faktiskt ökade min förmåga att klara skolan, trots att jag då inte läste läxorna. 

Medicinen är en stödstruktur för mig, men den skulle inte fungera om jag inte funderade ut vilka andra stödstrukturer som hjälper mig. Råd som jag tidigare gett mina elever, tar jag nu själv fasta på. Jag tar fram mina kläder kvällen innan, sätter olika larm på mobilen och reflekterar över varför något gick bra eller mindre bra. Ibland blir jag ledsen över att vara annorlunda och att det tagit så många år att komma underfund med att jag faktiskt fungerar på ett annat sätt än vad normen är. Jag blir också ledsen över att min egen och flickors adhd diagnostiseras så sällan och sent. Men att bli ledsen förändrar inget, utan det är genom att öka min egen och andras kunskap om vad det innebär att vara kvinna och ha koncentrationssvårigheter som vi kan upptäcka och hjälpa fler flickor att bemästra sina svårigheter. Många kvinnor får sin diagnos sent i livet och det finns flera forum som riktar sig speciellt till kvinnor. Som lärare kan jag göra mycket och genom att berätta offentligt om mina egna erfarenheter så hoppas jag även kunna inspirera andra lärare.

Det kanske kan verka som ett konstigt yrkesval att bli lärare när man själv har adhd, men i själva verket är lärare ett utmärkt val för någon som  mig. Det är ett omväxlande yrke och det blir aldrig tråkigt. Jag kan vara kreativ och uppmuntras till att lösa saker självständigt och i samarbete med kollegorna. Dessutom är det ett betydelsefullt yrke med direkt bekräftelse när man gjort något bra. Jag vet att även andra kollegor och lärare i det utvidgade kollegiet misstänker att de har drag av adhd. Ibland skämtar man om det i fikarummet. Däremot är det inget som lärare verkar vilja utreda eller berätta om. Kanske ses det fortfarande som svårt att erkänna sina svaga sidor eller så tror man inte att man egentligen har adhd om man klarar av en högskoleutbildning. Självklart kan man klara en högskoleutbildning trots koncentrationssvårigheter. Vissa elever kan dock ha en krokig väg till högre studier och kanske hade jag tur. Dessutom så hade det samhälle som jag växte upp i färre distraktioner än dagens och kanske lite mer struktur i skolan. Allra viktigast för mig var nog att jag hade lärare som trodde på mig och att jag utmanades i mitt lärande. Mina egna erfarenheter är en av anledningarna till att jag tror på inkludering. En annan anledning är den forskning som presenterats den senaste tiden. Även Skolverket skriver om inkludering på sin hemsida. Att tro på sina elever har stor betydelse för deras utveckling. Genom att inkludera elever oavsett deras svårigheter så visar vi att vi tror på dem.

1342155932068_3038650I höst så kommer vår skola att jobba mer intensivt för att förverkliga målet att alla elever är inkluderade i ”vanliga” klasser. Något som jag ser fram emot. Säkert kommer jag att skriva om adhd och inkludering igen. Om du vill läsa mer redan nu kan du titta på mina tavlor ADHD och Inkludering på Pinterest där jag samlar olika länkar.

22 kommentarer

  1. Pelle Mårtenson, 17 augusti 2015

    Fint att du berättar! Intressant perspektiv också. Elever och ADHD har ju varit i fokus så länge jag jobbat på Pedagog Stockholm, men lärare med samma diagnos pratas det inte mycket om.

    • Åsa Colliander Celik, 17 augusti 2015

      Tack Pelle! Det kan ha varit elefanten i rummet att döma av rektionerna jag fått. Jag får nog fler efterföljare.

  2. Lena, 17 augusti 2015

    Hej! Tack för att du berättar. Förebilder behövs och att få läsa om andras erfarenheter är stärkande. Åter igen tack! /mamma till en kille med diagnos och pedagog

    • Åsa Colliander Celik, 17 augusti 2015

      Vi kan behöva många olika förebilder. Npf kommer inte i ”one size fits all”. Tack själv för positiv feedback!

  3. Annika Nylén, 19 augusti 2015

    Bravo Åsa! Viktigt inlägg. Du öppnar stängda dörrar på glänt.

    • Åsa Colliander Celik, 19 augusti 2015

      Tack Annika!

  4. Renata Helenson, 19 augusti 2015

    Ledsen, men jag förstår inte… Varför behöver man vänta på diagnos för att hitta egna strategier om saker och ting fungerar dåligt. Jag behöver också ta fram mina kläder på kvällen och skriver in allting i almanackan för att minnas. Vi är väl olika och har olika svårigheter. Strunt samma om vi har diagnos eller inte. Svårigheter måste övervinnas på ett eller annat sätt…

    • Åsa Colliander Celik, 19 augusti 2015

      Självklart arbetar all med sina svårigheter. Diagnos får man bara om problemen är så stora att de blir ett hinder i vardagen. Med hjälp av medicin så kan jag äntligen arbeta med mina svårigheter på att styrt och strukturerat sätt. Det kunde jag inte innan. Titta gärna på någon av de länkar som jag lagt in, för de förklarar från olika vinklar.

  5. Marie-Louise Engstrand, 19 augusti 2015

    Tack Åsa, för att du delar med dig.

    Jag är en av alla de andra lärarna med npf-diagnos (AS), och jag försöker vara öppen i mitt kollegium.

    Min erfarenhet hittills har bara varit positiv. Samtidigt är dessa diagnoser stigmatiserande, och jag tror att några människor reagerar med osäkerhet/rädsla för att de inte riktigt vet hur de ska hantera att en kollega har en diagnos, inte heller hur det tar sig uttryck alltså när det blir ett handikapp.

    Det är svårt att förstå, och märks ofta inte utåt. Därför är det viktigt att vi pratar om det.

    • Åsa Colliander Celik, 19 augusti 2015

      Jättebra att vi är flera som vågar vara öppna. Det är ju inte ett handikapp som syns på utsidan.

  6. Karin Elf, 20 augusti 2015

    Tack för att du satte ord på min tankar! Min historia och mina tankar är väldigt lik din/dina. Jag har länge försökt samla ihop mitt virr vart av tankar kring detta men kommer aldrig till kritan.
    Så jag lånar gärna några av dina ord om det är ok?
    Hälsningar Karin

  7. Åsa Colliander Celik, 22 augusti 2015

    Vad roligt att du tycker att jag satte ord på dina tankar! Jag har fått mycket positiv respons från kollegor, föräldrar och elever. Självklart får du låna mina ord, uppskattar om du i så fall hänvisar till originaltexten.

  8. Pingback Att lära sig något nytt | Gränslöst digitalt lärande

  9. Bertil Jarl, 25 augusti 2015

    Hej och tack för din öppenhet och att du delar med dig. Hade hoppats på att läsa om lärare och autism/Asperger, finns det någon som skrivit om det?

    • Åsa Colliander Celik, 29 augusti 2015

      Tack Bertil! Jag vet inte någon lärare som skrivit om sin egen autism/Asperger. Håller med dig om att det vore spännande att läsa för det är troligen andra försdelar och problem.

  10. Pingback Att bli lärare när man har adhd själv |

  11. Pingback One size – passar inte alla | Gränslöst digitalt lärande

  12. Pingback One size passar inte alla | Gränslöst digitalt lärande

  13. Pingback Fem bra sätt att spara tid för lärare | Gränslöst digitalt lärande

  14. Brian Richards, 16 januari 2017

    ADHD ge oss med diagnosen både svårheter och hjälp. Jätte fint skrivit! Jag är nu med en stolt medarbetare till Åsa.

    Varför jag jobbar med barn med olika diagnos är enkelt, jag vill få barnen att inse att de är minst lika bra som vilken människor på jorden som helst.

    Tack igen Åsa! Förbilder behövs för alla barn med eller utan diagnos och det gör du med elegans.

    /Brian

    • Åsa Colliander Celik, 16 januari 2017

      Kul att du gillade det och jag ser fram emot att få jobba med dig Brian!

  15. Rikard Grossman-Nielsen, 1 maj 2017

    Hej Åsa!
    Stort tack att du gjort det lättare att prata om att man har en diagnos och är lärare.
    Jag är också en av lärarna som har egna diagnoser.

    Jag har både asperger och ADHD.
    Det positiva sakerna med att ADHD och vara lärare är ungefär detsamma för mig som du beskriver som att man spontant tar kontakt med elver och kan vara kreativa.
    Nackdelarna för mig är ungefär också de som du beskriver dvs att man får jobba mycket med att skriva lstor och ta vara på de administrativa rutinerna.

    Fördelarna med att ha asperger skulle jag säga är att man har struktur och utstrålar stort intresse för det man gör.

    Jag har läst olika typer av ämnen och förnärvarande undervisar jag i matematik och är resurs i till exempel Engelska.

    Ett av mina största intressen är dock att undervisa i matematik samt elektronikämnen med fokus på datorer. I dessa ämnen ger aspergern mig främst fördelar.

    Om jag t.ex. skulle undervisat i improvisationsteater så hade säkerligen min asperger varit en nackdel, då jag tyckte att det var mindre roligt att spela teater redan på lärarprogrammet.

    ADHD och asperger samverkar på olika sätt hos olika personer.
    Hos mig blir kombinationseffekten att jag har god koll strukturen i de ämnen jag undervisar i, mne får jobba mer med strukturen i de administrativa systemen likt du beskriver.

    Likt dig är konchöjande ihop andra saker såsom listor och lappar ett stöd.

    Hälsningar Rikard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.