One size passar inte alla

image”Det skulle man aldrig kunna tro , att du som är så lugn har adhd” är en av kommentarerna som jag har mött efter mitt blogginlägg om mina koncentrationssvårigheter. Till viss del kan jag förstå dem. För många har en bild av hur adhd ser ut, men få passar in i den mallen. I själva verket finns det lika många versioner av koncentrationssvårigheter och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som det finns människor som har dem. One size passar inte alla! Flera gånger kan svaghet vändas till styrka beroende på omständigheterna och förmågan att tänka utanför ramarna efterfrågas alltmer. Det finns några vanliga myter som jag gärna skulle vilja slå hål på.

”Adhd finns inte, det är bara läkemedelsbolagen som vill sälja medicin”

Som tur är så möter jag inte den här uppfattningen speciellt ofta och när jag gör det blir jag faktiskt rätt förbannad. Uppfattningen hänger ofta ihop med att adhd går att ”bota” med rätt uppfostran och lite ordning och reda. Tyvärr får föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar möta en del skuldbeläggande från både skolan och övrig omgivning. Den här myten hänger också samman med en misstänksamhet mot att alltfler får diagnos. Många ser det som konstigt att fler får diagnos och anser att det måste bero på att adhd överdiagnostiseras. Själv är jag övertygad om att det i själva verket finns ett mörkertal med framför allt kvinnor som inte är diagnostiserade trots att de uppfyller kriterierna. Men visst finns det yttre orsaker till att fler får diagnos, som att vårt samhälle har blivit mer komplext och därmed kräver mer av olika exekutiva och kognitiva funktioner. En annan orsak till att fler får diagnos kan givetvis vara att vi i allt mindre utsträckning tränar på att göra tråkiga saker. Den digitala revolutionen har också bidragit till att hjärnan stimuleras när barnet väljer det och det kan innebära att hjärnan inte utvecklas på samma sätt som förr i tiden. Studier har till exempel visat att tv-tittande hos små barn senare kan ha ett samband med adhd. Vad som är orsak och verkan i detta är dock fortfarande omtvistat.

”Det är bara pojkar som har adhd”

Att även flickor har adhd börjar bli alltmer känt, även om många av mina kollegor har haft svårt att upptäcka flickorna. Det hade även jag under mina första år som lärare. Att flickors symptom skiljer sig lite från pojkarnas är en anledning till det. Andra anledningar kan vara att könsroller och förväntningar gör att flickor döljer sina svårigheter längre och bättre. Om du som tjej dessutom har någon annan diagnos, som OCD, dyslexi eller depression så kan det vara det som ”syns” för omgivningen. Många med koncentrationssvårigheter kan även ha andra tilläggsdiagnoser, vilket gör att beteenden också skiljer sig åt. Precis som alla människor så har vi också andra personlighetsdrag som är mer eller mindre framträdande och som bidrar till vår unikhet.

”Om man har adhd så kan man inte klara skolan”

Vilket man såklart kan, men inte lika bra som om man vore utan sin adhd. När jag bestämde mig för att bli lärare så hade jag en tanke att jag äntligen skulle lära mig Sveriges landskap och de viktiga årtalen i historien. Men tyvärr så har det inte fastnat ännu. Vissa säger att man egentligen skulle vara smartare än andra, medan andra ser dem som inte kan koncentrera sig som ointelligenta. Givetvis är intelligensen lika spridd som i övriga befolkningen och man kan ha talang för olika saker. Det blir besvärligare att klara skolan med adhd och att få rätt stöd är superviktigt. Många anpassningar som lärare kan göra främjar dessutom samtliga elever. På vår skola är det självklart med fasta placeringar som läraren har bestämt (slippa oro för var man ska sitta) och att skriva upp lektionens start och sluttider på tavlan (slippa undra) och många andra tekniker som syftar till en inkluderande skolgång. Det som är bra för dessa elever gynnar alla elever.

”Alla med adhd är…”

…stökiga och bråkiga är två uppfattningar om elever med adhd. Andra uppfattningar är att de är lata och dumma. Istället är det nog så att många är oerhört känsliga och de känner direkt om en lärare inte tror på dem. Att bli tråkigt bemött av en lärare är något som förtar viljan att anstränga sig och man blir den där störiga personen istället. Ironi kan vara oerhört jobbigt att bli mött med som elev. En elev som inte förstår ironi känner ändå att något är konstigt. En elev som förstår ironi kan le på ytan men känna sig sårad och tillplattad. Därför får vi aldrig ge upp de ”jobbiga” eleverna eller sluta tro på att även de kan lyckas i skolan. Framför allt ska vi vara medvetna om att eleverna känner om vi tycker om dem eller inte. Så om relationen till en elev inte fungerar som den ska, då måste jag rannsaka mig själv och fundera över vilka signaler jag själv skickar ut. Låt sådant passera som inte förstör för andra, kan vara en sak att hålla mig till när jag vill förbättra en relation, och hitta det positiva hos eleven. Ett råd som håller i alla lägen.

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.