Visar alla blogginlägg från: december 2016

Upp till bevis för årets geografilärare

earth-1706080_960_720Under 2016 förärades jag utmärkelsen som Årets geografilärare av Svenska nationalkommittén för geografi, SSAG och Geografilärarnas Riksförening. Jag är oerhört stolt och glad över detta pris. Inte bara för min egen skull utan för att det är så otroligt viktigt att geografiämnet uppmärksammas. Vi har dock valt att läsa två ämnen per termin i min skola och jag har därför inte ens undervisat geografi detta läsår. Mina elever tycker också att det är roligt att ha fått en prisbelönt lärare, trots att vi ännu inte läst geografi tillsammans. Nu säger de att det är upp till bevis för mig, när vi drar igång terminen med geografi.

Omöjligt att tävla i pedagogik

Många lärare anser att det inte borde finnas några priser för lärare. Att det är ytterligare ett sätt för utomstående att så split inom lärarkåren. Vi delas upp i förstelärare och ”andrelärare” eller till och med ”sistelärare”. Uppdelningen i bättre och sämre lärare leder till en ojämlik kollegial relation som inte gynnar skolutveckling. Dessutom kan ju ingen som inte ens har varit i mitt klassrum veta om jag är en bra lärare. Ännu mindre kan någon priskommitté veta om jag är bättre än någon annan lärare, som de inte heller har besökt. För det är jag troligen inte.

Jag håller inte med om att priser för lärargärningar är onödiga. Det kan aldrig vara fel att uppmärksamma att någon gör ett bra jobb. Vissa gör till och med ett bättre jobb än andra. Det är inte säkert att jag gör ett bättre jobb i klassrummet. Jag brukar heller inte få någon guldstjärna för perfekt frånvarorapportering. Däremot så gör jag ett bättre jobb än många andra med att sprida goda undervisningsexempel i geografiämnet.

Hennes passion för geografi, goda akademiska kunskaper i geografi och pedagogik kombinerat med hennes stora intresse för, digitala verktyg i skolans undervisning och lärande har gjort att Åsa utvecklat, utöver sin egen undervisning, flera former av kollegialt lärande via sociala nätverk och internet. Förutom att vara en viktig resurs för Mälarhöjdens elever och kollegor, är Åsa en viktig tillgång för geografilärare i hela Sverige.

Ur nomineringen till Årets geografilärare

Sociala medier viktiga för kollegialt lärande och delande

I nomineringen så framgår det att jag skriver denna blogg och att jag har startat Nätverk för geografilärare på Facebook, där vi nu är över tusen medlemmar. Där brukar jag dela undervisningstips, filmer och artiklar som kan bidra till geografiundervisningen för fler än mig själv. Det gör jag även på Twitter och Pinterest.

Hennes digitala närvaro har underlättat arbetet för en stor grupp geografilärare, vilket i sin tur gynnar elever på Sveriges grundskolor. Åsas arbete har för många elever (och lärare) tydliggjort geografiämnet och inneburit en ökad förståelse för ämnets innehåll och användningsområden.

Ur nomineringen till Årets geografilärare

Flera av de som är negativa till lärarpriser har också svårt att se nyttan av sociala medier i sin yrkesroll. Det tänker jag bidrar till att man inte är medveten om vilka otroliga eldsjälar det finns i de sociala medierna och som driver skolutvecklingen framåt från gräsrotsnivå. Ingen nämnd, ingen glömd. Jag tycker att fler lärare borde få priser och beröm, inte färre. Jag är inte ensam om att tycka det, utan Karin Brånebäck har också skrivit om detta och hon föreslår att vi blir bättre på att nominera grundskollärare till priser. De negativa rösterna hörs oftare runt fikabordet än i blogginlägg.

Anna och Philips lärarpodcast

Med priset har även följt en hel del uppmärksamhet. Under hösten blev jag intervjuad av Lantmäteriets tidning Gränssnittet. Jag fick också delta i Anna och Philips lärarpodcast som i mängder av program har lyft fram vad många duktiga lärare det finns i Sverige. Den här terminen kommer fokus ligga på att, tillsammans med mina elever och kollegor, forma geografilektioner som sporrar till massor av lärande i världens ämne.

Klä ut dig och levandegör historieämnet

När mina elever klev in i klassrummet förra veckan så möttes de av en togaklädd man med en blomsterkrans i håret. Det var inte vad de hade förväntat sig och det väckte givetvis en nyfikenhet av vad som skulle hända. Under några några veckor har jag haft en VFU-student och nu var det dags för hans första lektion. Min VFU-student, Marcel Lopez Jara  hade dagen till ära klätt sig i toga och satt en krans i håret.15310560_10211416318112303_584106738_n

När alla hade satt sig började han berätta med stor inlevelse om det antika Aten och Sparta och deras krig. Berättelsen var kryddad med både ljudeffekter, humor och rörelser, där pekpinnen fick symbolisera ett vapen. Under hela lektionen satt eleverna och lyssnade uppmärksamt och deltog aktivt. När lektionen var slut så applåderade klassen unisont och spontant. De kände att de hade fått vara med om något speciellt. Här kom en person som verkligen älskade historia och som dessutom kunde levandegöra den för dem, med hjälp av viss rekvisita, men framförallt med hjälp av äkta berättarkonst.

När jag själv gick på lärarhögskolan så fick jag rådet att då och då berätta ur historien för eleverna, lära mig ett par händelser som jag skulle levandegöra med hjälp av ett inlevelsefullt berättande. Det rådet har jag haft nytta av  och genom åren har jag samlat på mig några sådana berättelser. Däremot brukar jag inte klä ut mig. Det kanske jag får ta och prova i framtiden och om någon vill ta efter så finns det fullt av instruktioner på Youtube, bland annat i hur man knyter en toga.

Berättelsen är en stark faktor i lärandet för just historieämnet. Det kan vara lätt att slarva undan det i stressen att ”hinna med det centrala innehållet”. Istället för att lita till vår egen berättarkonst så förlitar vi oss på filmer och läroboken. En som skrivit mer ingående om den narrativa aspekten i historieundervisning är Per-Arne Karlsson, docent i historiedidaktik på Stockholms universitet.

Tidslinjer är användbara för att organisera det förflutna, men otillräckliga för att skapa mening. Därför behövs logiska berättelser med både intentionella och strukturella förklaringar. Berättelserna bör också vara sammansatta av åtminstone tre olika dimensioner: Produktionsmedel och befolkning, social organisation samt kulturell och intellektuell historia. Slutligen bör ramarna också vara ”polytetiska” och lära eleven att det inte finns ett rätt svar eller en bästa historia utan att det finns alternativa berättelser.

Per-Arne Karlsson, Undervisning och lärande i historia – ett kreativt rum för narrativ kompetens, s 84-85

Jag tror inte att eleverna lär sig enbart genom att lyssna, men det är ett medel för att väcka intresse och berättelsens struktur kan ge stöd åt minnet. Dessutom tror jag att vi kan använda oss av berättelsen i en mer strukturerad och medveten form, genom att förstå hur de kan både stötta och hindra synen på historien. Självklart så får det kombineras med annan undervisning och övningar som till exempel träning av begreppsförståelsen genom quizlet.

20161204_101003 (1)

När terminen nu slutar har vi läst klart läsårets historia i mina klasser. Vi har nämligen valt att läsa två ämnen per termin i ett försök att minska stressen runt bedömning och betygssättning, för både lärare och elever. Därför har jag gott om tid att  fundera på hur jag nästa gången ska levandegöra historia för eleverna.