Visar alla blogginlägg med kategorin:
Organisation och ledarskap

Stämmer verkligen mediebilden av skolan?

SkärmklippÄven jag blev chockad när jag läste gårdagens debattartikel i Svenska Dagbladet av läraren Per Kedland. Är det så här det går till i svensk skola?! Texten lämnade mig inte och när jag på kvällen läste ett tweet av Max Entin så kände jag att jag måste säga ifrån. Det här stämmer inte alls med min egen bild av skolan. Jag har besökt många skolor genom åren och ingenstans går det till så här som det beskrivs i debattartikeln.

Vi läser om media med våra sjuor och då pratar vi om mediebilder och avsändarens syfte. Här är det inte bara artikelförfattaren som har ett syfte. Här har även tidningen som tagit in artikeln ett syfte, en vilja att måla upp en nidbild av svensk skola utifrån en anekdotisk erfarenhet. Jag säger inte att det inte stämmer i vissa enskilda skolor under någon enskild period. Men arbetsklimatet som beskrivs är så långt ifrån min egen verklighet som man kan komma. Precis vad andra i twitterflödet ansåg. Annika Larsson svarar Max Entin:

Verklighetsbilden. Det är möjligt att det finns enskilda skolor som den som beskrivs, men det utmålas som en bild av alla skolor.Skärmklipp2

Därför vill jag nu ge min bild. En verklighet lika sann som någon annans. Denna bild är för alla er som har lämnat skolan och inte möter den dagligen längre och kanske tror att den bild som Kedland ger stämmer.

Innan lektionen börjar ställer våra klasser upp sig utanför klassrummet på ett led. Ja det fungerar även på högstadiet. Vi har gemensamt kommit fram till detta i kollegiet och genom att vi alla lärare har samma regler så blir det lättare för eleverna att veta vad som förväntas av dem. När det är tyst och alla är beredda på att gå in, det vill säga har stängt av sina mobiler och har material med sig, så välkomnar vi eleverna in i klassrummet. Personligen så hälsar jag på eleverna genom att ta varje elev i hand. Eleverna går in och lägger sina mobiler i mobildagiset längst bak i klassrummet och sätter sig sedan i sina bänkar. Vi använder många strategier för att få det att funka. En är att variera undervisningen och bädda för att alla elever ska lyckas med uppgifterna, samtidigt som alla möter en utmaning på sin egen nivå. När lektionen är slut plockar alla undan, på lärarens uppmaning, och ställer sig sedan bakom sin stol. Sedan avslutar läraren lektionen. På lektionen har vi haft arbetsro och utmaningar, lyssnat på varandra och visat respekt. Precis som de flesta ungdomar ni känner gör.

Jag kan förstå vad vissa menar med  ”den svenska modellen”, men en kravlös skola har alltid varit en fälla för de svagaste barnen. Tyvärr så kan mycket av det som beskrivs i artikeln snarare förklaras med det fria skolvalet. Är det kanske ett bakomliggande syfte till att denna artikel får den framträdande plats som den får? Vill man sopa undan den verkliga anledningen till skolans sjunkande resultat, där forskningen tydligt visar att det är den segregerade skolan som är orsaken till mycket? Inte pedagogiken som Kedland hävdar. Redan när jag gick på lärarhögskolan så diskuterade vi faran med att inte ha regler eller att inte vara tydliga med vilka mål vi förväntade oss att eleverna skulle uppnå. Då tog jag ändå examen 1996. Lyckligtvis hade jag två lärare där som betonade hur viktigt det var att synliggöra tänkandet för eleverna, mina lärare var Ove Hartzell och Göran Svanelid. De har bägge betytt mycket för mig i min utveckling till var jag är idag. En viktig sak som jag bär med mig är att vi genom att ställa krav på våra elever hjälper dem bäst.