Visar alla blogginlägg med kategorin:
Vardagsliv

Fem bra sätt att spara tid för lärare

15784764_1296973933682570_1355188666_oEtt nytt år har precis börjat och nyårslöftena är fortfarande i färskt minne. En förutsättning för att vi ska kunna hålla nyårslöften, som att hinna träna och äta hälsosamt, är att vi har orken. Det blir lätt en ond cirkel när man inte orkar träna, för att man är så trött, eftersom man är så otränad. Samtidigt så stoppar man i sig helt fel saker, som godis och snacks, för att man är för hungrig för att orka tänka ut någon middagsmat. Då är det inte så lätt att bara bryta de här onda cirklarna. Vi kan behöva lite hjälp på vägen.

En viktig faktor för hälsan är att hålla sig inom sin arbetstid. Visserligen har vi världens roligaste och givande yrke, men det kan samtidigt vara otroligt krävande. Det finns alltid någonting som man kan lägga lite extra tid på och att avsluta arbetet för dagen kan vara svårt.

Nytt år och ny kalender

Varje år så brukar jag leta efter den optimala kalendern. Trots att de digitala kalendrarna har blivit allt bättre så saknar jag ändå den överblick man får genom en papperskalender. Förhoppningen är att jag även ska bli lite bättre på tidshanteringen med en sprillans ny kalender. Det här året vill jag inte missa när det är min tur att ha fikat heller. Men det räcker inte med en ny kalender för att minska stressen i vardagen. Under ledigheten stötte jag på ett blogginlägg som utlovade fem kraftfulla sätt att spara tid på som lärare. Jag har sammanställt och modifierat tipsen här nedan, men jag kan även rekommendera podcasten från Cult of Pedagogy som är mer utförlig.

1. Ta medvetna raster

Mycket tid försvinner i småpauser som egentligen inte ger så mycket vila. Istället för att jobba medvetet med en uppgift, så kanske man scrollar igenom facebookflödet under några minuter. Det gäller att själv reflektera över vilka småpauser som man egentligen tar varje dag.  Alltför många sådana små pauser kan addera upp till ganska mycket tid i slutändan. Därför är det bättre att vara fokuserad på det man håller på med (inte alltid så lätt när man har adhd). Många små avbrott under en dag kan vara energislukande. Börja med att stänga av alla notifikationer på mobilen och datorn.

2. Gör det viktigaste först

Om man har för många saker på sin lista är det lätt att bli överväldigad av arbetsbördan. Då är det lätt att man gör det som är enklast först och man kommer aldrig till det svåra eller det som kräver mer tid. Därför bör man börja dagen med att prioritera bland sina uppgifter och göra det som är viktigast först. Enklare sagt än gjort. Men genom att börja med det som är viktigast så får man också en uppfattning om hur omfattande arbetet egentligen är. Ibland så skjuter man uppgifter framför sig eftersom man tror att de tar längre tid än de gör, när man arbetar fokuserat.

clock-1702512_960_720

3. Klumpa ihop uppgifter och undvik multitasking

Vissa saker gör man flera gånger om dagen utan att reflektera över det. Om mailboxen är öppen så får man en notifikation varje gång ett mail kommer. Det gör att man blir avbruten med det man håller på med och ens uppmärksamhet dras till mailet, även om det inte alls är viktigt. Genom att inte kolla mailen sju gånger på en dag istället för att bara göra det två gånger dagligen, så slösar man energi under dagen. Att försöka göra fler saker samtidigt fungerar inte för hjärnan, multitasking är inte effektivt. Det fungerar bara med multitasking om den ena saken som du gör, inte kräver hjärnans aktiva inblandning. Lyssna igenom en podcast går att göra när man promenerar till jobbet, men inte när man ska skriva feedback på en uppsats samtidigt. Därför bör man samla ihop liknande uppgifter och göra dem på en avsatt tid.

4. Nöj dig med att vara tillräckligt bra

Många lärare strävar efter perfektion. Visst är det en fördel när man är väl påläst, har välplanerade lektioner och skriver långa kommentarer på elevers uppgifter, men ibland krävs det att man sänker sina krav för att orka. Den formativa bedömningens genomslag i svensk skola har dessutom gjort att många lärare ger kommentarer på elevers arbeten flera gånger under processen. Något som är så mycket mer tidskrävande än den tidigare summativa bedömningen. Vi har börjat begränsa antalet gånger vi ger den formativa bedömningen då vi har märkt att eleverna inte alltid har den nytta av den som det skulle förväntas. Dels så använder vi oftare kamratbedömning, och överlåter uppgiften åt eleverna själva och dels så ger vi oftare formativ bedömning i grupp, än vi gjorde förr.

När vi återkopplar till flera elever samtidigt, så är det däremot väldigt viktigt att påpeka för eleverna att det är det man gör och att man förväntar sig att alla ska ta till sig av de framåtsyftande kommentarerna. Annars är risken att man har en liten grupp elever som inte förstår att det även rör dem. Fundera på om det är någon annan uppgift som slukar tid och hur du kan sänka dina krav utan att det påverkar undervisningen. Är valet av typsnitt och layout på planeringen något som tar lång tid? Kan samplanering och delakulturen vara framgångsrika lösningar? Hur lägger man bäst upp arbetet tillsammans med sina kollegor?

5. Sätt gränser med schemalagd planering

Vi anger en ramtid till våra chefer vid varje läsårsstart. Använd dig av den och håll den. Det vill säga sätt gränser för hur länge du ska jobba, eftersom i läraryrket finns det alltid något som du kan fördjupa dig i och som du kan lägga ned mer tid på. Det kan vara bra att även lägga in förtroendetiden i sin kalender. Själv har bokat in ett träningspass en dag i veckan, som kräver att jag måste gå exakt när min ramtid slutar, om jag ska hinna. Det har hjälpt mig under hösten och det tänker jag fortsätta med i vår också.

Ett annat tips är att när jag sätter mig för att jobba med en uppgift, så brukar jag använda pomodoro-tekniken och har en app på mobilen som hjälper mig. Det finns många appar att välja på men det går lika bra med en äggklocka.

De här tipsen riktar jag först och främst till mig själv. Genom att skriva ner dem så processar jag dem ett extra varv och hoppas på att något ska fastna inför det kommande arbetsåret.

När inte läraren har svaret

Vi jobbar med samhällsekonomi i mina nior och i fredags, på veckans sista lektion skulle de skriva en svar på en insändare om skatter, för att öva på att argumentera och att se saker från olika perspektiv. Efter nyheterna på torsdagskvällen så kändes det som en så meningslös uppgift. Istället valde jag ett angeläget ämne. Något som är på riktigt och händer nu. Flyktingkatastrofen.

”Såg ni nyheterna igår?” frågar jag, men ansiktena framför mig är alldeles blanka, nollställda. Ingen svarar. ”Vet ni vad som har hänt?”. De tittar lite försiktigt på varandra och så får jag själv fylla i svaret på min egen fråga. Då vaknar några till liv. De har sett, hängt med och vet i stora drag vad som hänt. Men bara ett fåtal. De andra eleverna har varit upptagna av träningar, läxor och sin egen bubbla på sina sociala flöden.

Jag varnar innan jag visar bilden, som har dragit igång reaktionerna denna gång, och säger att man inte måste titta. De flesta har inte sett den och de reagerar som så många andra. Med upprördhet.

Tillsammans försöker vi reda ut vad som hänt. Men hela tiden dyker nya frågor upp. ”Varför tog de gummibåt?” frågar eleverna. Då letar jag fram filmklippet med Hans Rosling där han får förklara. Det hjälper inte mycket utan de blir bara mer konfunderande. Vi tittar på ett annat klipp och några bilder från Budapests Centralstation. Ibland älskar jag Google.

Eftersom jag känner att jag och några få elever tagit så mycket av talutrymmet så bryter vi för diskussioner i grupperna. Det börjas direkt att diskuteras utifrån olika perspektiv och alla håller sig till ämnet. Det engagerar. Lektionen börjar ta slut och jag ska försöka knyta ihop säcken. De olika grupperna får säga vad de diskuterat. Återigen dyker nya frågor upp. ”Varför delar inte alla länder på flyktingarna?”, ”Varför gör man inget åt kriget i Syrien?”, ”Varför låter man dem inte söka visum på ambassaderna?”.

”Jag vet inte” svarar jag och så slutar vi.

Vem har rätt till bra arbetsmiljö?

Vissa händelser får en att reflektera lite extra. Nu i slutet på sommarlovet hamnade vi på akuten med en äldre, nära släkting och fick stanna kvar på observation. Innan vi hade åkt in så hade jag sett på morgonnyheterna att 20 sjuksköterskor hade sagt upp sig från akuten på Karolinska i Solna. Så det var med viss nervositet som vi åkte till Karolinska i Huddinge. Tråkigt nog så verkar det som om sjuksköterskornas löneutveckling ofta står i konflikt med lärarnas. Visst borde en treårig högskoleutbildning vara värd en ordentlig lön. Nu verkar politikerna ha vaknat (lite sent, men ändå) när det gäller lärarnas löner. Detsamma borde de göra med sjuksköterskornas löner så att vidareutbildning, ansvar och specialisering  ger resultat i lönekuvertet.

För några år sedan var vi också på akuten och då upprördes jag över väldigt långa väntetider och en bedrövlig städning. Lokalerna var verkligen slitna och det låg stora dammråttor inne på patienttoaletten. Lika upprörd som jag var då, lika positivt överraskad blev jag nu. Förutom att vi hela tiden blev mycket proffesionellt bemötta så var allt rent och prydligt. Men den riktigt stora förvåningen kom när vi såg rummet på avdelningen för observation, på Kirurgiska akutvårdsavdelningen, KAVA. En helt nybyggd/nyrenoverad avdelning där det bara fanns enkelrum. Så ljust, snyggt och med ett tydligt syfte att vara lättstädat. ”Oj, det finns egen toalett också…”, ”…och titta där, TV på rummet”, ”Vad är det här? En surfplatta!?”. Det fanns till och med ett sängskåp så att en anhörig kunde sova kvar. Det var inget som någon av oss hade tänkt eller planerat, men det kändes rätt självklart att erbjuda sig att stanna kvar. Vem vill inte sova i en sådan fin miljö?

Jag vet att det har förekommit en hel del kritik när det gäller kostnaderna för Nya Karolinska, men om det är så här det är tänkt så är det värt det. För det är egentligen inte lyxutrustning som det handlar om utan en värdig miljö för sjuka människor och en hållbar arbetsmiljö för de anställda. Miljön är nämligen ändamålsenlig och fyller en funktion. Fåtöljer med hjul på kan även fungera som rullstolar. Eget badrum, med disk för till exempel bäcken, förhindrar smittspridning av resistenta bakterier och att en anhörig kan stanna kvar, minskar arbetsbelastningen för personalen samtidigt som den sjuke känner sig tryggare och kan återhämta sig snabbare.

Det finns ingen som är emot ändamålsenliga lokaler, problemet kommer när det ska bekostas med skattepengar. Under våren besökte jag både Spotifys och Klarnas kontor i Stockholm och där hade det inte snålats på arbetsmiljön. Lokalerna var såväl vackra som funktionella och det fanns gott om utrymmen för olika verksamheter. Där fanns småbord för mindre grupper och platser för både avkoppling och lek. Det fanns egna skrivbord och tysta rum, allt anpassat efter de olika arbetsuppgifterna. Kreativiteten kan flöda fritt och effektiviteten främjas också. Det får mig att tänka på vår skolas lokaler i Mälarhöjden, där vi har trånga korridorer och inget ordentligt uppehållsrum. Inte heller har vi några grupprum och idrottshall får vi låna från Västertorp eftersom vår inte räcker till. Det ska givetvis inte slösas med skattepengar, men jag tror att satsningar på miljön kan ge förbättrade resultat i både skola och sjukvård. Säkert så kan bra möbler och lokaler främja lärande och även förhindra mobbning. Vad skulle det vara värt i kronor och ören?

Det enda som saknades på detta femstjärniga sjukhus var en ”stör ej-skylt” att hänga på dörren. För här märktes ingen brist på personal, engagemang eller vänlighet. Ideligen kom personalen in och kollade att allt stod rätt till. När natten var över var jag helt slut. Det är verkligen som de säger att man måste vara frisk, för att orka vara sjuk. Stort tack till personalen på akuten och KAVA på Huddinge sjukhus och ett stort tack till de som har medverkat till de fantastiska lokalerna!

Sommarlovsläsning

Lärare som har svårt att stänga av jobbet kan möta på ett visst motstånd på nätet av kollegor som lätt växlar läget till ledighet. Men alla har inte en fungerande av och på knapp. Många behöver varva ned och samla tankarna genom att läsa och skriva olika jobbrelaterade texter. Det är något som märks i olika inlägg i sociala medier där många inlägg kommer direkt efter skolavslutningen. Under året kommer många lärares blogginlägg på söndagar och det är också då som många läser blogginläggen. Så inför skolstarten kommer vi självklart också se en ökning med jobbrelaterade inlägg på Facebook och Twitter. Eftersom jag ser sommaren som tid då jag både kan koppla av och lära mig nya saker så har jag försökt beskriva det i ett diagram som jag gjort i Piktochart.

Tyvärr finns det en hel del kollegor som retar sig på oss som inte riktigt fixar att växla ned direkt. I olika Facebookgrupper kan det dyka upp inlägg som: ”Nu är det dags att ta ledigt” i kommentarsfälten. Varför bry sig? Det är väl bara att stänga av aviseringarna för den gruppen om man inte vill läsa jobbrelaterade inlägg. Vi gör troligen det som vi själva mår bäst av och kommentarer av det slaget är så onödiga.

Visst har sommaren bjudit på många fina dagar. Jag gillar nämligen regn, då man med gott samvete kan ligga inne och läsa eller bara pyssla lite. Dessutom reste vi till sol och värme, så jag kan verkligen inte klaga. Det är så tacksamt med en lång ledighet då man hinner med så många olika aktiviteter och träffa olika människor. Jag har hunnit med både en vecka hos svärmor, firat en nybakad student, gått en sommarkurs i programmering (Python), besökt museum, läst böcker och fastnat i tyfonen Chan-Hom. Det sistnämda kändes ändå som en bra erfarenhet då arbetsområdet ”Sårbara platser” är viktigt i geografikursen. Att vi blev väl omhändertagna hela tiden var såklart något som bidrog till att vi kunde känna oss säkra.

20150711_111817_resized Chan-Hom möter Shanghai fotat från hotellrummet.

Eftersom jag skrev uppsats för Magisterprogrammet i våras, så har jag läst massor av didaktisk litteratur under året. Det innebar i alla fall att några böcker inte hanns med och de har jag nu läst på sommarlovet. Visst varvade jag med skönlitterärar romaner och deckare också. En bok som jag verkligen kan rekommendera är ”Det tänkande klassrummet” av Ann S Philgren. Det är en bok som på ett tydligt och klart sätt beskriver hur vi kan göra tänkandet synligt för våra elever. Hon tar ett helhetsgrepp på undervisning och redogör för teorier och ger praktiska exempel. Dessutom finns det utmärkta diskussionsfrågor efter varje kapitel så boken kan också passa att läsa i arbetslaget. Jag hann också med att läsa Göran Svanelids ”De fem förmågorna i teori och praktik – Boken om The Big 5″. Även den boken fokuserar på att göra tänkandet synligt för elever och föräldrar. För mig var det roligt att på det här sättet få återuppleva min didaktiklärare från Lärarhögskolan. Jag kunde riktigt höra Göran när han föreläste för oss. Även då var skolans kompensatoriska roll en viktig drivkraft och en av anledningarna till att jag gillade honom och hans idéer redan då. Däremot kan jag inte minnas Vygotskij från den tiden, utan hans teorier har jag läst senare. Boken tydliggjorde en hel del även om vi redan jobbar mycket med the Big five och olika stödstrukturer. Det är alltid bra att befästa det som man redan har kunskap om. En bok som jag förhoppningsvis kommer att få när jag kommer tillbaka till skolan (jag råkade nämligen höra vår rektor beställa den till förstelärarna) är ”Mindset- du blir vad du tänker” av Carol S Dweck. en bok som jag har hört mycket gott om och verkligen ser fram emot att läsa. Så jag hoppas att även hösten bjuder på underhållande läsning och att var och en får göra det som den mår bra av.

Från snökaos till applåder

Det är alltid lite svårt att hitta tillbaka till dygnsrytm och aktivitetsnivå efter ett långt jullov. Den här gången tog jag hjälp av en resa österut och besökte Istanbul. Återresan var planerad till kvällen före skolstart och min förhoppning var att energin från ett besök i en världsmetropol skulle överföras till skolstarten. Vi hade också några fantastiska dagar i staden som förenar öst och väst, trots tveksamma politiska beslut, som ledde till vissa protester och en självmordsbombare 10 minuter från vårt hotell. Förutom det historiska Istanbul besökte vi även Istanbul Modern och såg en mycket fin utställning om Turkiets 100 år som filmproducerande nation. Kvällen innan vår avresa så började det även att snöa och snöandet bara tilltog i styrka. När det slutligen var dags för oss att resa hem fanns en viss oro att vi inte skulle komma iväg. Som tur var blev vi bara en dryg timme försenade, men det blev en lång kväll och en kort natt.

Istanbul1Ett snötäckt Taksim

Det var härligt att återse eleverna och vi satte igång med en gång. Framför oss ligger nu flera veckors arbete med Stockholms industrialisering och arbete med källor i historia. Vi kommer att använda Stockholmskällan.se i arbetet och det är en fantastisk resurs med flera användbara lektionsförslag. Efter min erfarenhet från julens pyssel, så har jag insett betydelsen av att instruktionen finns tillgänglig för den som ska lära sig och hade därför förberett en liten film. Egentligen är det en del av en serie på tre filmer, då jag snabbt insåg att jag inte alls fick fram allt jag ville ha sagt på en gång. Jag visade i alla fall den första filmen för eleverna nu i veckan och när filmen var slut så började klassen att applådera! Det är inte ofta som vi lärare får applåder när vi delar ut en uppgift, men plötsligt händer det och då ska man passa på att njuta.

Flippat julpyssel

2014-12-21 20.53.02

Jag har alltid älskat julen, men för några år sedan märkte jag att den fylldes av allt fler måsten och allt mindre av att bara mysa. Jag blev tvungen att fundera på vad som var viktigt för mig och kom fram till att det var musiken, ljusen och pysslandet. Efter det har jag försökt ta bort lite måsten för att få tid med att bara vara. Mina barndoms jular bestod av mycket pyssel, både i skolan och hemma tillsammans med mamma och syskon. Själv pysslade jag också tillsammans med mina barn när de var små, men när de tappade intresset, så slutade även jag. Så för några år sedan lovade jag mig själv att varje år göra ett nytt pyssel att hänga i granen. I år köpte jag därför några vackra papper för att vika pappersstjärnor. Jag minns just dessa från barndomen, lite för svåra för mig men mamma kunde göra dem. Det följde till och med en instruktion så det kunde väl inte vara så svårt? Eller?

Efter att flera gånger tittat på mitt pysselpaket och instruktion insåg jag slutligen att jag faktiskt inte fattade instruktionen. Varken bilden eller den skriftliga steg-för-steg-texten gav mig tillräcklig vägledning. Jag behövde en tydligare och bättre stödstruktur. Först sökte jag hjälp av barnen i hopp om att de skulle ha större tålamod att tolka bilden. Sonen sa direkt åt mig att söka efter en film på Youtube, ”Det gör jag, när det är något jag inte fattar”. Han hade dock inget intresse av att vara en stöttande kamrat i detta. Hm, skam den som ger sig. Det kan inte vara så stor skillnad på film och en tydligare instruktion, tänkte jag och sökte efter en bättre steg-för-steg-instruktion på nätet. En morgon medan alla andra låg och sov så satte jag igång med mitt lilla projekt. Efter en timme hade jag fortfarande bara lyckats med den platta delen på stjärnan och kunde absolut inte förstå hur jag skulle fortsätta. Beslutade då att ge upp, för tillfället. Inte skulle det kunna vara så att detta lärande låg utanför min proximla utvecklingszon?

Till slut gjorde jag som sonen sa och sökte efter en instruktionsfilm på Youtube. Vilken skillnad! För det första förstod jag instruktionen, eftersom den inte hoppade över steg som var självklara för läraren. Hur ofta gör vi själva det som lärare? Ganska ofta antagligen och det är därför ”den stöttande kamraten” är så viktig. Den kan hjälpa på rätt nivå och kan ha lättare att se var instruktionen har missat eftersom den just har lärt sig samma moment. För det andra så var det inte pinsamt att stoppa filmen och ta om samma moment flera gånger. Läraren kunde inte tröttna på att jag inte fattade vid varken första, andra eller tredje försöket. Dessutom kunde jag ha filmen på, även efter att jag hade förstått, som ett stöd för minnet, så att jag kom ihåg i vilken ordning allt skulle vikas. Slutligen så kunde vika stjärnor utan filmen. Om ni vill pröva så får ni filmen som jag använde här:

Av detta lärde jag mig att det lönar sig att lyssna på sina barn och att jag måste flippa mer av mina instruktioner i vår, så att mina elever ges bättre möjligheter till att lyckas med sina uppgifter.

God Jul

En paus i vardagen

Gårdagen var intensiv, som så många andra dagar. Jag deltog i både medarbetarsamtal och förstelärarmöte och däremellan hade jag lektion och rastvakt. Dessutom hade två kollegor en mycket uppskattad presentation av appar de använder i matten och No:n, på vårt gemensamma fika och en app till kaffet. Dagen gav ändå en hel del tid för eftertanke och reflektion och det som jag konstaterade är att jag kanske har lite mycket att göra. Vilken tur att jag då även skulle gå på bikramyoga på kvällen. Förutom då vi en gång fick pröva skrattyoga på en studiedag (många år sedan), så har jag inte hållit på med yoga förr. Nu har jag dock gått på bikramyoga i två månader och träningen passar mig perfekt.meditation-473753_640

Under 90 min måste jag bara fokusera på att försöka följa instruktionen och styra kroppens muskler och andning. Allt sker i en lokal med cirka 45 graders värme. Bikramyogan lär skilja sig från annan yoga på det viset, att instruktören berättar vad du ska göra istället för att visa. Hur ska jag då veta att jag gör rätt? En instruktör brukar säga: Du kan inte kunna, utan att börja. Du måste börja, för att kunna. Det är precis vad jag vill säga till eleverna, som är så osäkra på att göra något nytt, eftersom de känner sig bedömda hela tiden. De måste våga sätta igång med görandet, för att så småningom komma in i kunnandet. Betygen skapar en otrolig stress hos eleverna och en teoretisk instruktion hjälper dem inte alltid att förstå vad de ska göra. Jag har också svårt att förstå vad jag ska göra när instruktören säger: lyft armarna ovan huvudet och svinga höger arm under vänster, lås knäna, spänn rumpan och magen, sjunk ned och lyft vänster ben ovan höger…  Allt går så snabbt, och inte kan jag skillnad på höger och vänster heller. Vilken tur att jag då har 25 andra att titta på i lokalen. Hur gör de? Alla utgör de ett exempel på görandet, som hjälper mig att tolka instruktionen. Att elevexempel är viktiga för elevers lärande får en helt ny betydelse för mig som elev.