Visar alla blogginlägg med kategorin:
VFU

Klä ut dig och levandegör historieämnet

När mina elever klev in i klassrummet förra veckan så möttes de av en togaklädd man med en blomsterkrans i håret. Det var inte vad de hade förväntat sig och det väckte givetvis en nyfikenhet av vad som skulle hända. Under några några veckor har jag haft en VFU-student och nu var det dags för hans första lektion. Min VFU-student, Marcel Lopez Jara  hade dagen till ära klätt sig i toga och satt en krans i håret.15310560_10211416318112303_584106738_n

När alla hade satt sig började han berätta med stor inlevelse om det antika Aten och Sparta och deras krig. Berättelsen var kryddad med både ljudeffekter, humor och rörelser, där pekpinnen fick symbolisera ett vapen. Under hela lektionen satt eleverna och lyssnade uppmärksamt och deltog aktivt. När lektionen var slut så applåderade klassen unisont och spontant. De kände att de hade fått vara med om något speciellt. Här kom en person som verkligen älskade historia och som dessutom kunde levandegöra den för dem, med hjälp av viss rekvisita, men framförallt med hjälp av äkta berättarkonst.

När jag själv gick på lärarhögskolan så fick jag rådet att då och då berätta ur historien för eleverna, lära mig ett par händelser som jag skulle levandegöra med hjälp av ett inlevelsefullt berättande. Det rådet har jag haft nytta av  och genom åren har jag samlat på mig några sådana berättelser. Däremot brukar jag inte klä ut mig. Det kanske jag får ta och prova i framtiden och om någon vill ta efter så finns det fullt av instruktioner på Youtube, bland annat i hur man knyter en toga.

Berättelsen är en stark faktor i lärandet för just historieämnet. Det kan vara lätt att slarva undan det i stressen att ”hinna med det centrala innehållet”. Istället för att lita till vår egen berättarkonst så förlitar vi oss på filmer och läroboken. En som skrivit mer ingående om den narrativa aspekten i historieundervisning är Per-Arne Karlsson, docent i historiedidaktik på Stockholms universitet.

Tidslinjer är användbara för att organisera det förflutna, men otillräckliga för att skapa mening. Därför behövs logiska berättelser med både intentionella och strukturella förklaringar. Berättelserna bör också vara sammansatta av åtminstone tre olika dimensioner: Produktionsmedel och befolkning, social organisation samt kulturell och intellektuell historia. Slutligen bör ramarna också vara ”polytetiska” och lära eleven att det inte finns ett rätt svar eller en bästa historia utan att det finns alternativa berättelser.

Per-Arne Karlsson, Undervisning och lärande i historia – ett kreativt rum för narrativ kompetens, s 84-85

Jag tror inte att eleverna lär sig enbart genom att lyssna, men det är ett medel för att väcka intresse och berättelsens struktur kan ge stöd åt minnet. Dessutom tror jag att vi kan använda oss av berättelsen i en mer strukturerad och medveten form, genom att förstå hur de kan både stötta och hindra synen på historien. Självklart så får det kombineras med annan undervisning och övningar som till exempel träning av begreppsförståelsen genom quizlet.

20161204_101003 (1)

När terminen nu slutar har vi läst klart läsårets historia i mina klasser. Vi har nämligen valt att läsa två ämnen per termin i ett försök att minska stressen runt bedömning och betygssättning, för både lärare och elever. Därför har jag gott om tid att  fundera på hur jag nästa gången ska levandegöra historia för eleverna.