Visar alla blogginlägg från: maj 2012

Stockholm Summit – there is hope!

Ibland har man bara en sådan där dag. Ni vet, en dag där det känns som att allt faller på plats. Allt som snurrar i ens huvud på tunnelbaneresan, i kassakön eller när man ska sova. Helt plötsligt landar allt.

Idag var det så. Tack vare en massa spännande möten. Jag hade den stora äran att få vara med en dag på Stockholm Summit och där igenom fick jag också chansen att lyssna till och samtala med kloka människor och utbildare från hela världen. I och med det blev också min värld mindre. Och mer sammanhängande.

På plats fanns Avis Glaze, Jennifer Adams, Barry Bickerton och Susan MacDonald som alla på olika sätt och nivåer varit med och utvecklat arbetet kring lärarcoacher (instructional coaches) i Kanada vilket numera är mitt jobb här i Stockholm.

På samma plats fanns också utbildningsminister Mr Im Sethy och hans kollegor i utbildningsministeriet från Kambodja som vi i Teachers Across Borders Sweden är helt beroende av för att under somrarna kunna genomföra våra workshops på Lärarhögskolan i Siem Reap.

Det var något magiskt där vi satt. Alla i samma lokal. I Stockholm. I lilla Sverige. Så olika och långt ifrån varandra på ytan och geografiskt, men så oerhört nära i vår önskan att utveckla en likvärdig undervisning och utbildning i alla våra länder.

Jag vet att vi tjatar om det på TAB Swedens blogg, men jag gör det igen. Vi behöver dessa möten. Det är så vi utvecklas. Att lära av varandra och att känna samhörighet i vår dröm om utveckla skolan. Jag önskar att ni alla var där!

Jag kommer skriva mer om det här framöver, men jag lämnar er idag med några tänkvärda ord som jag fick med mig från dagen:

  • What happens when we focus on learning instead of teaching?
  • We educate minds as well as hearts!
  • Two goals for education in Ontario: excellence and equity (equity=likvärdighet!)
  • Parents send their best kids to school. They don’t keep the brightest ones at home.
  • Assume everyone do the best they can; students, teachers, principals, politicians..

Det finns hopp för skolan!

/Janna

Bredbyskolan eller Lundsberg?

Nu måste jag tyvärr bli lite arg. Min morgoncykeltur idag blev ett mentalt virrvarr av fula ord och fågelkvitter. Det finns flera saker jag egentligen skulle kunna gå igång på (t.ex. domen som säger att lärare ska stå ut med våld i sitt arbete, Lundsberg som lever vidare eller den snedsvängda diskussionen om det fria skolvalet), men det som fick bägare att rinna över i morse var rubriken och innehållet i en ledare i Expressen http://www.expressen.se/ledare/stang-usla-skolor/ med den tjusiga titeln Stäng usla skolor. Bara titeln hade kunnat räcka. Jag fortsatte tyvärr att läsa. ”Välinformerade föräldrar och elever ska ju välja bort de skolor som förtjänar att väljas bort.”.

Ni som känner mig eller har läst mig tidigare vet att jag brukar tacka Rinkeby för att jag är den lärare jag är idag. Jag jobbade i 9 år som lärare på Bredbyskolan. Det var den bästa, mest lärorika och mest frustrerande tiden i mitt liv. Jag älskar området och eleverna med hela mitt hjärta. Jag AVSKYR hur området och skolorna porträtteras i media. 1998 fick skolan pris som Stockholm Bästa Skola. Det räknas knappast. Däremot kan jag inte ens räkna hur många gånger vi blev listade som en av de sämsta skolorna i Stockholm. ”Hela listan” stod det på löpsedlarna. Jo, det var just det. Betygssnittet var inte så högt. Föräldrarna blev oroliga. Ville flytta på sina barn.

”Jo, jag är jättenöjd med den undervisning min dotter får här, men jag kan inte lämna henne till en dålig skola. Det står ju så. Hennes betyg är kanske inte lika mycket värda sen? Och hon får inga svenska kompisar.”

Vad svarar man som lärare eller skolledning på det? Vi vet att den undervisning vi ger är den bästa utifrån de förutsättningar vi fått tilldelat oss. Vi vet att alla våra elever utvecklas även om det inte hinner synas i betygstatistiken innan de går vidare till gymnasiet. Men vi kan inte styra vad tidningarna skriver. Vi kan inte styra att det inte längre bor så många med svenska som modersmål i området. Vi vet heller inte vad vi ska locka med för att få elever från andra områden att söka hit när bilden av området är så negativ. Vi har ropat i åratal efter stöd för att kunna lyckas bättre med vårt uppdrag.

Men vi fick inget. Istället fick eleverna möjlighet att flytta. Bredbyskolan var tydligen en skola som förtjänade att väljas bort.

Bredbyskolan skolan ska nu läggas ned. Anledningen sägs vara ett vikande elevunderlag.  Det är klart de har ett vikande elevunderlag.

Men är det verkligen skolans fel? Handlar det om att Bredbyskolan är en usel skola? Är vi lärare som jobbar där dåliga lärare? Jag VÄGRAR se det så. I de skolorna ni kallar usla finns fantastiska lärare som jobbar hårt under omständigheter och med förutsättningar inte många skulle klara av. I de skolorna finns också lika fantastiska elever som gör kunskapsresor inte ens betygen kan mäta (se mitt förra inlägg). Men det här syns inte i statistiken.

Så snälla, sluta prata om usla skolor och dåliga lärare! Börja prata om ett misslyckande för hela samhället. DET ÄR INTE SKOLAN SOM ÄR USEL! Om strategin framåt är att vi ska utarma skolor i ytterområden så de måste stängas och att alla sedan får konkurrera om innerstadsskolorna redan på grundskolan – ja, då har samhället lyckats.

Om vi är överens om att det är betygsstatistiken som avgör om en skola är bra eller usel, då vet vi svaret.

Bredbyskolan får stängas och Lundsberg håller öppet.

Janna

Att göra det osynliga synligt

För någon vecka sedan besökte jag ett klassrum i en förort till Stockholm. Det var engelska för åttor.  Kort introduktion och alla börjar jobba. Jag smyger mig fram till en tjej som tittar nyfiket på mig. Vi börjar prata. Hon berättar att hon kom till Sverige för tio månader sedan. Hennes modersmål är spanska. Engelska är helt nytt för henne och det är jättesvårt. Men hon vill. Hon ska lära sig. Allt berättar hon på svenska. Hennes svenska är fantastisk med tanke på att hon kom till Sverige så nyligen.

Hon tar upp engelskboken, slår upp rätt sida. Det är grammatik idag. Allt i boken står på svenska och på engelska. Både språken är nybörjarspråk för henne. Hon räcker upp handen och frågar om hon får gå till biblioteket och låna ordböcker. Hon kommer snabbt tillbaka med en svensk/engelsk ordbok och en spansk/svensk ordbok. Sedan börjar hon jobba.

Hon slår upp nästan vart enda ord i läroboken. Är det ett svenskt ord så slår hon upp det först på svenska till spanska. Så att hon förstår vad det betyder. Sedan slår hon upp ordet från svenska till engelska för att veta vad det heter på engelska. Är det ett engelskt ord blir det det omvända. Hon måste börja med att slå upp det från engelska till svenska. Nu vet hon det svenska ordet, men oftast säger det henne ingenting. Så då får hon gå vidare och slå upp ordet från svenska till spanska för att till slut få med betydelsen.

Jag blir pinsamt nog lite tårögd när jag ser henne arbeta. Vilket tålamod! Vilket engagemang, vilken vilja att gå framåt. Jag frågar henne om hon inte blir trött ibland.

– Jo, svarar hon. Men jag vill ju lära mig. Jag vill kunna både svenska och engelska. Först fick jag bara lära mig svenska men jag vill verkligen kunna engelska också. Jag tittar mycket på tv och lyssnar på engelska låtar. Men skriva och läsa… Det är mycket svårt. Jag har lärt mig lite redan, men jag vill bli bättre. Det är jobbigt att de andra hinner långt. Jag hinner inte lika mycket. Det tar lång tid.

Det sista säger hon medan hon pekar på sina ordböcker som ligger uppslagna och täcker hela bänken. 

Så är det ju förstås. För henne blir det så många processer som pågår samtidigt. Tre språk igång samtidigt plus att hon ska ta med sig innehållet också.  Hon gör ett fantastiskt jobb. Som lärare sätter det igång tusen funderingar i mitt huvud. Hur hade vi som skola kunnat göra hennes resa lättare? Jag kan inte låta bli att tänka på betygen. Hon kommer att få betyg nu till våren. Ett ledsamt F. Hon kommer att få betyg även nästa år. Med största sannolikhet även då ett ännu ledsnare F. I statistiken för den här skolan kommer den här eleven vara ”ett misslycklande”. Likaså för läraren. Fast det egentligen är en enorm framgång hur mycket den här tjejen har utvecklats, för henne, för läraren och för skolan!

Vad blir då utmaningarna för läraren i det här sammanhanget? En av dem är att göra det osynliga synligt. Att få den här flickan att se sin framgång trots det där j-kla F:et som blänker på betyget. Det är nog en av de största utmaningar man har som lärare i ett område där många elever bär på samma historia som flickan ovan. Och att inte låta sig nedslås av den taskiga statistiken vi får som betalning för vårt hårda arbete.

Men ni syns. Vi vet att ni finns och gör ett fantastiskt arbete.

Janna

Vilse i skolan

Idag vill jag dela med mig av ett boktips. Boken Vilse i skolan av Ross W. Greene är en bibel för mig. Jag har säkert läst den fem gånger de senaste två åren.

Utgångspunkten i boken är att barn gör rätt om de kan. Oftast talar vi i skolan utifrån föreställningen att barn gör rätt om de vill. De här två olika synsätten innebär också att man som vuxen bemöter barn och ungdomar på helt olika sätt.

Ross W. Greene pratar om outvecklade färdigheter och olösta problem. Om ett barn beter sig på ett sätt som skolan anser som opassande beror det enligt Greene på att det barnet inte ännu utvecklat den färdigheten som krävs för att kunna möta den situationen. Eller att det ligger ett olöst problem i vägen. Det betyder i förlängningen således att de jobbiga situationer som uppstår kan förändras och kan förebyggas. Problemen kan lösas. Färdigheter kan utvecklas.

Greene pratar om tre strategier vi använder/kan använda oss av för att möta dessa barn och situationer som uppstår: plan A, plan B och plan C.

  1. Plan A är den som oftast används. Där genomdriver vi vuxna vår vilja, punkt slut. Om någon stör lektionen skulle plan A innebära att läraren säger: ”Lämna klassrummet nu! Du får komma in när du fattat att du inte ska störa.”. Låter som en rätt vanlig reaktion? Problemen med denna reaktion är dels att det faktiskt ökar risken för fortsätt oönskat beteende, dels att det inte ger några som helst ledtrådar till varför barnet hamnar i de här situationerna och dels för att strategin inte på något sätt lär barnet hur den ska kunna undvika likande situationer igen. Barnet får bara veta att det är oacceptabelt. Vilket de nog redan vet.
  2. Plan C innebär att man för en stund pausar vissa förväntningar på en elev medan man fokuserar på andra förväntningar som man arbetar aktivt med. Det kan t.ex. innebära att man väljer att bortse från att en elev inte gör läxorna medan man fokuserar på att få eleven att komma till lektionerna. En sak i taget. Det betyder inte att ”ge efter” eftersom det ingår i en större plan.
  3. Plan B är handlar om att den vuxne och barnet tillsammans försöker lösa problemet eller situationen. Det finns två sätt att använda plan B: nödplan B och proaktiv plan B. Och plan B är det boken handlar mest om.

Plan B är egentligen inte så komplicerad. Men den är tålamods- och tidskrävande. Å andra sidan säger erfarenheten att den tid man lägger ned på att arbeta med plan B, får man igen i massor när de tidigare kaotiska situationerna inte längre uppstår. Den bygger i stort sett på uppstyrda och återkommande samtal mellan vuxen och elev där man följer ett tydligt mönster:

  1. Empati – att gå in i samtalet med eleven där barnets bekymmer ligger i fokus, t.ex. ”Jag har märkt att du har blivit ganska arg flera gånger den senaste tiden”, eller ”Jag har sett att du inte gjort så många läxor på sistone”. Lyssna på vad barnet säger och hur barnet beskriver sin situation, ställ frågor som klargör problemet: ”Hur kommer det sig?” eller ”Kan du berätta varför det blir så?”.
  2. Definiera problemet – här tar den vuxne upp sitt bekymmer över situationen, t.ex. ”När jag lyssnar på dig nu så förstår jag varför du blir arg på de andra i gruppen, men det är också så att alla måste kunna känna sig trygga i klassen. När du blir så där arg känner de andra barnen inte sig trygga.”.
  3. Inbjudan – inbjudan handlar om att signalera att problemet som ni nu identifierat ska lösa tillsammans av er två. Inbjudan inleds ofta med ”Jag undrar om det finns ett sätt…” och fortsätter ”Har du några förslag på hur du/vi…?”. Målet är sedan att lösningen ni kommer fram till ska vara både realistisk och ömsesidig.

När de här tre stegen är avklarade kommer man till själva överenskommelsen. Den måste då innehålla en plan för vad som ska göras nästa gång en likande situation uppstår. Och sedan följs det upp med fortsatta samtal och förändringar av planen. Plan B hjälper dig att fokusera på barnets outvecklade färdigheter, att lösa problem som orsakar icke-önskvärtbeteende tillsammans och på ett långstiktigt plan, att träna barnet i de färdigheter det saknar, att minska det störande beteendet samt att bygga en stöttande relation till barnet.

Det här bara en kort inblick i vad boken går igenom. Den är lättläst och lättillgänglig. Parallellt med att man läser om själva modellen får man även följa det faktiskta arbetet på en skola. Vi får följa en elev som i början av boken har stora problem med både vuxna och andra elever på skolan och under boken ser vi hur de vuxna börjar förändra sitt arbete med honom och i förlängningen hela sitt förhållningssätt. 

För mig var boken en stor AHA-upplevelse och jag försöker undvika att säga ”skärp dig!” till andra än mig själv.

Läs och inspireras!

Janna

Nu kärleksbombar vi skiten ur krisen

Genom tunnelbanefönstret strålar vårsolen in. Till höger om mig sitter två fnissiga tonårstjejer. De går igenom helgens planer blandat med allt spännande som hänt i skolan under veckan. Den ena är lyrisk över att hon fått veta av sin lärare att hon är på väg upp mot VG nu i No:n (hon går alltså i år 9 med det gamla betygssystemet).

 ”Slutbetyg VG i NO, fattaru!?”, utropar hon till sin kompis som spontant börjar att klappa händerna.  ”Jag hade aldrig klarat det om min lärare inte hade tjata på mig. Fan, jag hade aldrig pallat annars..”, fortsätter hon.

 I helgen ska de fira och jag kisar in i den varma solen och tänker vidare på vilket fantastiskt jobb jag har. 

Tjejerna på tunnelbanan sätter fingret på något jag tycker synliggörs alldeles för sällan idag. Vilka fantastiska lärare vi har i Sverige! Jag har lyxen att uppleva och verka mitt i detta fem dagar varje vecka, både som lärare och som lärarcoach. Och nu räcker det med gnäll! Sluta såga mig och mina fantastiska kollegor. Vi har en lång utbildning att falla tillbaka på. Vi vet vad vi gör. Vi kan det här. Och är jäkligt bra på det också.

Ni som har läst mitt inlägg på gästbloggen vet att jag pratar om vikten av kärleksbomber.  Så här kommer några små kärleksbomber till alla fantastiska lärare jag träffat eller ännu inte träffat: 

  • En kärleksbomb till dig som verkligen gör ditt bästa för att se varje elev på lektionerna. Som faktiskt har en plan för att med små medel hinna få även de tysta att känna att de har blivit sedda. Varje lektion.
  • En kärleksbomb till dig som utmanar de elever som behöver det för att komma vidare i ditt ämne,  och du som stöttar de som behöver det. Du som ser var eleverna fastnar, har en plan för hur de ska se nästa steg och hur de ska komma vidare.
  • En kärleksbomb till dig som med värme och omtanke sätter gränser i klassrummet, i korridorer och utanför skolan. Du som visar att vuxensamhället inte försvunnit utan faktiskt bryr sig.
  • En kärleksbomb till dig som skriver inspirerande och roliga LPP:s. Kanske till och med tillsammans med eleverna. Pedagogiska planeringar som inte bara gör att eleverna blir sugna på att ta sig an ett nytt arbetsområde utan också att de vet vad och hur de ska lära sig samt hur de ska få visa det.
  • En kärleksbomb till dig som ringer hem till en elev för att berätta om något nytt de lärt sig under dagen eller något bra de gjort.
  • En kärleksbomb till dig som sätter dig två minuter med en ensam elev i korridoren trots att du egentligen behöver springa för att hinna på toa innan nästa lektion börjar.
  • En kärleksbomb till dig som stöttar din kollega när det går lite tungt ett tag. Genom att lyssna, genom att ta en lektion. Genom att planera tillsammans, genom att skriva en av alla jäkla listor.
  • En kärleksbomb till dig som lyssnar när eleverna ställer frågor som du redan svarat på tre gånger och tänker att du nog måste ändra ditt att svara.
  • En kärleksbomb till dig som alltid vill utvecklas och som vågar dela med dig av dina erfarenheter och misstag för att andra ska växa och våga.
  • En kärleksbomb till alla lärarutbildare som gör ett fantastiskt jobb med att utbilda mig och mina kollegor. Min lärarutbildning gav mig en bra grund att stå på. När den kompletterades med verkligheten blev den utmärkt. Jag är en jättebra lärare tack vare den.

Jag tänker fortsätta kasta kärleksbomber. Jag hoppas att fler hänger på.

Vi är experterna på vårt yrke. Vi är bra på det vi gör. Vi kan det här. Låt ingen säga något annat utan att stå emotsagd.

Vi säger välkommen till Janna Scheéle på pedagogbloggen

Varmt välkommen Janna till Pedagog Stockholm blogg! Vi ser fram emot att följa Janna här också. Sedan tidigare skriver hon i Teachers Across Borders Sweden bloggen här på Pedagog Stockholm.

Jannas inlägg om sin stolthet och status som lärare är ett av Pedagog Stockholms mest lästa inlägg sedan start. Till och med i dag har 183 personer gillat bloggposten bara på Facebook och över femhundra har läst Jannas kärleksbombning av läraryrket.

/Eva-Li