Visar alla blogginlägg från: juli 2012

Lärartyckare #63

Idag är det min tur att få äran att skriva på Lärartycket. Det är både med stolthet och lite nervöshicka jag tar mig an den uppgiften.  Jag tar över efter Emelie Öhrn ”ITFROKEN” som skriver om att ingen dag är den andra lik och IT. Syftet med Lärartycket är att göra lärarröster hörda och ge oss lärare en chans att beskriva vår egen vardag. Jag tänkte därför dela med mig av min vardag och tankar från det senaste året som lärarcoach.

Jag började jobba som lärare för ca tretton år sedan. Det var fantastiskt. Jag var inspirerad, mina kollegor glödde av energi och eleverna var mina ädelstenar. Vi lärde oss, vi argumenterade, vi skrattade, vi bråkade, vi lärde oss mer, vi slog huvudet i väggen. Tillsammans var vi skolan och vi slet som djur för att nå framåt, att bli bättre och att förändra det som stod i vår väg.

Någonstans längs vägen började jag bli trött och lite yr av alla gånger vi var tvungna att stångas med den där väggen. Krafterna började ta slut för mig och mina kollegor. Eleverna byttes ut, men problemen tycktes ändå kvarstå. Hur många nya vägar vi än försökte hitta. Efter nästan tio år i yrket var jag slut. Och när jag stundtals började tvivla på mitt yrkesval så var det inte för att jag hade för låg lön. Det hade inte gjort någon skillnad om jag hade fått de där 10 000 kr mer i månaden just då, jag hade inte orkat stanna. Det var frustrationen över att inte kunna påverka mina förutsättningar att göra ett bra jobb som drog ner mig. Det jag behövde och saknade var känslan av hopp och framtidtro. Djupt nere i vardagslärarkaoset kunde jag inte längre se ljuset och tro att skolan kunde lyckas. Jag kunde inte känna ”Det här klarar vi!”. Och om jag som lärare inte kan känna det och förmedla det till mina elever och kollegor, då vill jag inte längre vara kvar i skolan.

Vändpunkten för mig blev att jag fick jobbet som lärarcoach. Jag fick med det en chans att arbeta vidare med skolutveckling och lärande med huvudet ovanför vattenytan. Här ovanför vattenytan kan jag se längre och andas lättare. Jag nästan skäms lite när jag skriver det här, men jag skriver det ändå. Jag får TID till att läsa forskning! För första gången på tretton år. Jag får också TID till att samtala kring det jag läser med mina kollegor i coachgruppen och med lärare jag coachar. Halleluja! Mitt jobb är helt plötsligt att föra pedagogiska samtal med andra professionella. Jag känner inspirationen börja kittla i magen igen. Vilken lyx!  Men vänta nu… Hur kan det vara en lyx att vara lärare och få prata pedagogik? Hur kan det vara en lyx att som lärare få prata om sitt jobb och sitt uppdrag tillsammans med andra professionella? 

Och igen, jag vet att det här är paradox. Att man ska behöva kliva ut ur läraryrket för att orka jobba inom läraryrket. Men för mig var det så. Jag tror och hoppas att alla mina erfarenheter som lärare, den glädje och den frustration jag känt, idag gör mig till en bättre lärarcoach. Och jag hoppas att genom att vara en del av lärarcoachprojektet kunna bidra till att vi lärare får en mer lätthanterlig vardag och bättre förutsättningar både att göra och att se att vi gör ett bra jobb.

Som lärarcoach får jag vara med och lyfta något jag själv saknade mycket i skolan. Samtalet kring vår undervisning, kring pedagogik och didaktik. De skolor som väljer att söka lärarcoacher förbinder sig att prioritera det pedagogiska samtalet för de lärare och arbetslag/ämneslag som söker. Och det sprider sig. Vi samtalar i personalrum, i korridorer och på möten. Det skapar också möjlighet att öppna klassrummen. Att få visa allt det fantastiska som sker där inne varje dag. Att få dela det som känns tufft. Att få nya perspektiv. Att bli lyssnad på och sedd. Jag har deltagit i så många inspirerande samtal under det här året. Fått bevittna hur lärare får sina elever att växa,  fnissa, utvecklas och ta sig över hinder. Lärare som vågar prova nya metoder, nya vägar. Gör om, provar igen.

Jag hoppas på fler huvuden ovanför vattenytan!

 

 

 

 

 

 

 

 Vill du läsa mer om lärarcoacher finns vi här.

 

 

Nu lämnar jag med varm hand över till Lärartyckare #64 som är Catharina Källgren.

Trevlig läsning och god sommar!

/Janna Scheéle

Almedalen i sängen

Nu ville ju SJ/norrtåg inte det jag och Lärarförbundet ville, dvs att jag skulle delta på plats i Almedalen i Lärarförbundets frukostseminarium om framtidens skola. SJ ville att jag skulle åka tåg tillbaka till Östersund igen och tröstäta ett MAXmål vid Storsjöns strand efter att ha suttit fast i skogen i ett trasigt tåg i en timme och därför missat flyget till Visby.

Så med torkade tårar deltog jag i stället i seminariet från sängen. Kaffe, mobilen med twitter (#JannaScheele) och dator och sedan är man en deltagare.

Från sängen fick jag lyssna till flera kloka skolpersonligheter. Ante Runnquist, Pär  Palmgren, Sandra Kristoffersson, Fredrik Svensson m.fl. Det bjöds på många kloka inlägg om både skola, lärare, elever och framför allt lärandet. Medan jag skriver detta är diskussioner fortfarande i full gång på twitter. De sociala medierna är verkligen ett hjälpmedel när det gäller att utvidga sitt lärarkollegium och främja pedagogiska samtal.

Nå ja. Ni som har läst min förfundering här på bloggen inför Almedalen vet att en av sakerna jag ville lyfta var just lärarnas gemensamma tid och uppdrag som ett viktigt medel för att nå målet om en mer likvärdig skola i framtiden. Coachning är ett av många arbetssätt som möjliggör detta.

I Stockholm har vi valt att prova lärarcoachning utifrån den modell de arbetat fram i Ottawa, Kanada. Den bygger på frivilligt deltagande av de som blir coachade och fokuserar på det pedagogiska samtalet, i förlängningen högre måluppfyllelse för eleverna. Den glädje och lust jag har mött hos de lärare jag arbetat med har varit obetalbar. Lärare vill prata om sitt jobb; lärare vill få samtala om sina lektioner, elevers lärande och hur undervisningen ska bli bättre. Och när lärare får möjlighet och tid att göra det sker utveckling och förbättring. Inte bara hos eleverna utan även i lärarnas arbetsmiljö, i att sjukfrånvaron minskar och att samtalsklimatet på skolan öppnas upp.

Det här är precis samma sak vi ser i Kambodja varje sommar via Teachers Across Borders Sweden. Lärare och lärarstudenter som blommar ut och växer när de får samtala om sitt yrke: likheter, skillnader, utmaningar och att tillsammans hitta vägar runt och framåt. Det gäller de kambodjanska lärarna så väl som de svenska, bittiska och de amerikanska.

Jag följde med stort intresse även SKLs seminarium igår där de berättade om PRIO-projektet. En del av det projektet är just coachning och att lärar tillsammans tar sig an sitt gemensamma uppdrag. Det har gett mycket positiva resultat i de två skolor där PRIO-prjektet under året varit igång.

Eftersom vi nu i tre dagar i sträck har kunnat följa samtal och diskussioner där alla (politiker, tjänstemän, rektorer, skolhuvudmän och lärare) verkar vara överens om att det där just detta som är en av nycklarna till att utveckla den skola vi har idag till att bli en skola för framtiden – hur gör vi då det?

Hur ska vi gå till väga för att ALLA lärare ska få tid och möjlighet att samtala kring sitt viktiga gemensamma uppdrag? Pär Palmgren som fått pris som innovativ skolledare pratade just om hur de gett lärarna gett lärarna en större frihet att  arbeta kring eleverna och uppdraget på skolan. Finns det fler exempel på skolor som gör så? Och hur har ni gjort rent kronkret?

Hur tänker ni politiker kring detta som ändå ska leda oss lärare framåt? Hur tänker andra rektorer? Hur tänker lärare?

Till sist vill jag bara säga hur insprirerad och glad jag är att det är så många som bryr sig om och brinner för skolan. Det ger mig hopp! Snart kommer mer om likvärdighet, en skola för alla, timplaner och fler kärleksbomber.

/Janna