En liten önskelista

Det här med EN SKOLA FÖR ALLA. Är vi det fortfarande? Och viktigare – vill vi vara det?  

En skola för alla betyder för mig en skola där alla elever får möjlighet att hitta sina bästa förmågor och en chans att utvecklas från det, se sig själva växa och lära. En skola för alla kompenserar eventuella tillkortakommanden i samhället och bemöter elever utifrån grundtanken att alla kan och vill utvecklas och lära. En skola för alla sänker inte kraven på vissa elever eller nöjer sig med mindre för några. En skola för alla hittar nya vägar mot samma mål. Den låter alla elever oavsett bakgrund och förutsättningar känna sig delaktig och hoppfull. En skola för alla ger inte upp hoppet om en enda elev.

En skola för alla är därför också en skola där lärare tillåts och ges förutsättningar att växa och utvecklas. En skola för alla grundas på ett genuint förtroende för alla deltagare; rektorer, lärare, förskolepedagoger, fritidspedagoger, elever, föräldrar och all annan skolpersonal. Vi tror att alla gör sitt bästa utifrån givna förutsättningar. Om vi inte är nöjda så måste vi gemensamt se till att komma framåt och ändra förutsättningarna. Vi kommer ingen vart genom att skylla på varandra. The Blame Game löser inga problem.

I frustrationens och vardagskaosets skola är det så lätt att fastna där. I att skylla på någon annan. När man får huvudet över vattenytan orkar man tillslut se förbi det. Och det är vad jag tror behövs för mig och mina kollegor, för att vi ska orka vidare i det fantastiska yrke vi valt – att vi får en chans att hålla huvudet över vattenytan. Hinna andas, se oss omkring, samtala.

Så. Några saker på min önskelista för att närma oss en skola för alla:

1. En politisk ledare (gärna vår utbildniningsminister) som uttrycker och visar att En skola för alla fortfarande är det vi strävar mot. 

När Avis Glaze var på besök från Kanada på the Stockholm Summit och pratade om det lyckade utvecklingsarbete man gjort i Ontario, nämnde hon just de gemensamma målen och den politiska styrningen mot dem som en av nycklarna. Deras ledord är: excellence and equity. Framgång och likvärdighet. Pasi Sahlberg trycker både i sin omtalade bok Finnish Lessons och i sina engagerade twitter/blogginlägg om skolan på exakt samma sak. Skolan kan inte vara framgångsrik om den bara får några elever att lyckas. Det måste finnas en strävan mot att ALLA elever ska lyckas.

Idag saknar jag en politisk ledare som står för den visionen.

2. Ett faktiskt, synligt och uttalat förtroende för de lärare som redan nu arbetar i skolan

Sluta prata om dåliga lärare och dåliga skolor. Skolan är så mycket mer än sina resultat. På samma sätt som elever växer av höga förväntningar, förtroende och rätt stöd längs vägen gör också lärare det. Och skolor. Att bara få negativ feed back och höra om allt som inte fungerar leder inte till utveckling. Lärare VET vilka elever som behöver stöd. Vi behöver inte fler nationella prov eller tester för att avgöra det. Lita på att oss lärare som idag står i klassrummen och varje dag gör vårt bästa. Låt oss i stället lägga fokus och resurser på att arbetet kring HUR vi ska stötta elever. Får vi inte fler resurser så behöver vi i alla fall  TILLSAMMANS prata om hur vi ska kunna stötta dessa elever i dagens klassrum.  Som jag har skrivit tidigare, tror jag att det bästa sättet att höja statusen för läraryrket att tala gott om yrket, visa att man litar på lärare och satsa på insatser som faktiskt förändrar något i vardagen.

3. Vi-känsla

Vi måste utveckla skolan tillsammans. Politiker, lärare, föräldrar, elever, kuratorer, medmänniskor. Vi berörs alla av skolan och den framtid den skapar. Jag blir livrädd när vi pratar om skolan som en affärsverksamhet. När vi slänger oss med liknelser som bilfabriker som producerar dåliga bilar och vikten av att då kunna ”lämna tillbaka bilen”. Jag ser inte på skolan och utbildning så. Det är något vi skapar och bygger tillsammans. På varje skola pågår ett fantastiskt lärandeprojekt. Det skapas av alla som är på den skolan just då; rektorn, alla lärare, alla elever,  föräldrar, fritidspedagoger, förskolepedagoger och alla andra lika viktiga yrkesgrupper. Det är vi tillsammans som bygger vår lärande organisation.

När jag växte upp sade engagerade föräldrar: ”Jag är inte nöjd med det här, vad kan VI göra för att ändra det?” och så engagerade man sig tillsammans för att förändra saker. På och inom skolan. I dagens skola hör vi ofta ”Jag är inte nöjd med det här, jag byter skola!”. Det gör mig rädd. Delaktigheten och vi-känlsan är som bortblåst.

4. Lärande i centrum

Fokus måste få vara på lärandet. Att eleverna lär sig det de ska, att lärarna fortsätter utvecklas och att skolan får vara en lärande organisation. Lärare behöver hjälp att prioritera den pedagogiska diskussionen. Små strategier som att inleda möten med de pedagogiska frågorna och avsluta med de praktiska. Att forma pedagogiska par. Att arbeta med learning study eller lärarcoacher. På skolor där medvetna insatser görs att samarbeta och samtala kring pedagogik ser man resultat hos så väl elever som hos lärare. Tänk om vi kunde göra det systematiskt och på alla skolor!

På samma sätt som elever i en skola för alla får vara delaktiga i sin egen lärprocess och kunskapsutveckling måste lärare få vara delaktiga i skolans utveckling. Precis om elever måste lärare känna att de blir lyssnade på och tagna på allvar. Att deras beskrivning av verkligheten är viktig.

Det var hösten första brandtal och önskelista. Vad innehåller din?

Må så gott/

Janna

 

 

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

<p>Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även <a href='http://pedagogblogg.stockholm.se/janna-scheele/comment-subscriptions/?srp=195&srk=&sra=s'>prenumerera</a> utan att lämna en kommentar.</p>