Visar alla blogginlägg med kategorin:
Elever i behov av särskilt stöd

Jag vill inte mäta mer.

Som stolt lärare reagerar jag väldigt starkt när jag om och om igen läser om dessa sk ”skolsatsningar” som innebär att det ska införas tidigare betyg och fler prov. För vad är det vi gör med betyg och prov? Jo, vi mäter och kollar av hur elever ligger till i förhållande till de kunskapskrav som finns. Behöver vi mäta mer? Är det verkligen vad som saknas för att vi ska få upp resultaten i skolan?

Alla lärare och skolledare jag känner och arbetar med svarar på den frågan: NEJ. Vi vet vilka elever som behöver stöd. Vi vill inget hellre än att få arbeta mer med undervisning, kunna ge elever den feedback, den tid, den trygghet de behöver för att utvecklas. Att mäta mer är ingen åtgärd för att förbättra resultaten. Detta ska inte blandas ihop.

Om vi vill prata om vilka åtgärder som kan göra skillnad i undervisningen och således i elevers resultat så kan vi börja med att läsa Skolinspektionens sammanfattning av forskning i frågan.

Den lyfter upp lärarens kompetens, förmåga och engagemang som avgörande faktorer.  Dessa är inte ”…statiska egenskaper utan kan påverkas och utvecklas. Framför allt kan en väl fungerande daglig arbetsmiljö och ett professionellt pedagogiskt klimat i en skola i hög grad påverka och förbättra lärarens förutsättningar visar forskningen. Det är rektor som ska borga för en god organisation och för ett sådant fungerande och stödjande pedagogiskt klimat.” .

Några relevanta frågor utifrån detta är:

  1. Hur skapar man en skola där lärare får utveckla sin kompetens och sina förmågor?
  2. Hur lär sig och utvecklas lärare på bästa sätt?
  3. Hur ser en daglig arbetsmiljö ut som tillåter detta?
  4. Vad behöver rektorer för stöd i sitt arbete kring att skapa en god organisation och ett stödjande pedagogiskt klimat?
  5. Vad kan vi lära av de skolor som lyckas?

I svaren på dessa frågor finns de åtgärder som behövs för att vi ska se en förändring på elevnivå.

På ingen av ovanstående frågor är svaret tidigare betyg och fler prov. 

Som lärare vill jag få se åtgärder som förändrar mina konkreta förutsättningar att få utveckla min undervisning och där igenom att kunna få fler barn att lyckas.

Tänkbara åtgärder:

  • Ge lärare möjlighet att planera, förarbeta och efterarbeta med kollegor.
  • Ge lärare möjlighet att ta del av forskning och andras erfarenheter och utifrån det kunna göra förändringar i sin egen undervisning.
  • Ge lärare möjlighet att få feedback på de förändringar man vågar prova; att få lära tillsammans, prova igen, se om det gör någon skillnad för eleverna.
  • Ge lärare möjlighet att faktiskt ägna varje elev den tid och uppmärksamhet den behöver för att kunna äga sin egen utvecklingsprocess
  • Ge lärare möjlighet att kunna fokusera på pedagogiska uppdrag genom att fylla på i elevvården med kuratorer, specialpedagoger, psykologer, socialpedagoger och studie- och yrkesvägledare.
  • Se över dokumentationskraven kring elever i behov av särskilt stöd och vilka konsekvenser det får för lärare och likvärdigheten i undervisningen. Många elever i behov av särskilt stöd = många kartläggningar och ÅP = mindre tid att planera, följa upp och individanpassa undervisning.

Jag önskar så att jag snart får läsa om en skolpolitik som faktiskt innebär faktiska förändringar för mina förutsättningar att göra ett bra jobb.

Jag vill inte mäta mer.

/Janna

Glöm inte likvärdigheten i jakten på minskad dokumentation

Idag gick regeringen ut med ett första förslag ur den utredning som görs kring lärares arbetsbörda i form av dokumentation. Förslaget innebär i korthet att kravet på IUP tas bort helt i år 6-9 och i de lägre åren endast krävs en gång per läsår.

Det tog inte många sekunder innan diskussionen var igång på Twitter. Är det rätt dokumentation att ta bort/minska på? Vad blir konsekvenserna för elevernas lärande? Finns det risk för mer summativ bedömning på högstadiet när det är betyg som är i fokus?

I allt detta vill jag igen lyfta frågan om den minskade likvärdigheten i skolan och hur jag ser att dokumentationen är en del av det. Mycket av dagens dokumentation är kopplad till särskilt stöd. När det misstänks att en elev inte kommer att nå kunskapskraven i något ämne ska läraren göra en pedagogisk kartläggning/utredning kring elevens styrkor och behov. Utifrån den ska sedan ett åtgärdsprogram (ÅP) skrivas. Åtgärdsprogrammet ska vara levande och innehålla kortsiktiga, uppnåbara mål och vilka åtgärder skolan tänker genomföra för att eleven ska ha möjlighet att nå dessa mål. Ett ÅP ska utvärderas ofta. Ju oftare desto bättre. Vi brukar sikta på 2-3 veckor åt gången. Sedan görs en utvärdering med analys och det skrivs ett nytt ÅP. Den pedagogiska kartläggningen/utredningen ska också helst uppdateras med jämna mellanrum.

I vissa skolor och klasser i Sverige är det upp emot hälften av eleverna som inte når kunskapskraven. I andra når alla elever kunskapskraven. Kan ni föreställer er hur olika lärares dokumentationsbörda ser ut? Vad är konsekvenserna av det här för elevernas lärare? För mig låter det som att de elever som ligger längst från kunskapskraven har lärare som har minst tid över till planering, kollegialt lärande och undervisning.

Vad gör det med skolans likvärdighet?

Min fråga till regeringen och utredarna är:

Hur tänker ni förändra dokumentationsbördan på ett sådant sätt att det stärker och möjliggör en mer likvärdig skola?

/Janna

Forskningsfråga bortskänkes!

Jag har funderat på en sak. På många skolor tycks det vara så att det är samma elever som behöver stöd redan i förskolan eller på lågstadiet som fortfarande behöver det i år 8 eller i år 9. Det är i alla fall min erfarenhet och det som ofta lyfts fram när jag samtalar med lärare. I dagens resultatmätningshets hävdar vi lärare ofta att vi sedan länge redan vet vilka elever som behöver stöd, vi behöver inte mäta/bedöma/betygssätta oftare – vi behöver prata om åtgärder, hitta vad som fungerar.

Stämmer min bild? Är det så att lärare redan från tidiga år lyfter vilka elever som behöver stöd och att dessa elever fortarande behöver stöd när de lämnar grundskolan? Är det samma på alla skolor? Finns det vissa skolor där det inte stämmer? Vad gör dessa skolor?

Om det nu är så, vad säger det om skolan? Är det så att vissa elevers behov innebär att de under hela sin skolgång kommer att behöva stöd? Är det så att skolan helt enkelt har misslyckats med att hitta fungerande åtgärder? Är det så att klassrumsundervisningen inte är anpassad till alla elever?

Kan inte någon forskare kolla upp det här? I siffror. Helst hitta några skolor där det inte är så här. Där man faktiskt har hittat åtgärder som gör att de elever som var i behov av stöd i de tidiga åren faktiskt FÅR det stödet de behöver under sin skolgång – dvs det är inte olöst när eleven lämnar grundskolan. Handlar det om att förändra synen på elever/stöd/undervisning, att ändra den faktiska undervisningen eller allt samtidigt? Kanske något helt annat?

Trevlig helg!

/Janna

En liten önskelista

Det här med EN SKOLA FÖR ALLA. Är vi det fortfarande? Och viktigare – vill vi vara det?  

En skola för alla betyder för mig en skola där alla elever får möjlighet att hitta sina bästa förmågor och en chans att utvecklas från det, se sig själva växa och lära. En skola för alla kompenserar eventuella tillkortakommanden i samhället och bemöter elever utifrån grundtanken att alla kan och vill utvecklas och lära. En skola för alla sänker inte kraven på vissa elever eller nöjer sig med mindre för några. En skola för alla hittar nya vägar mot samma mål. Den låter alla elever oavsett bakgrund och förutsättningar känna sig delaktig och hoppfull. En skola för alla ger inte upp hoppet om en enda elev.

En skola för alla är därför också en skola där lärare tillåts och ges förutsättningar att växa och utvecklas. En skola för alla grundas på ett genuint förtroende för alla deltagare; rektorer, lärare, förskolepedagoger, fritidspedagoger, elever, föräldrar och all annan skolpersonal. Vi tror att alla gör sitt bästa utifrån givna förutsättningar. Om vi inte är nöjda så måste vi gemensamt se till att komma framåt och ändra förutsättningarna. Vi kommer ingen vart genom att skylla på varandra. The Blame Game löser inga problem.

I frustrationens och vardagskaosets skola är det så lätt att fastna där. I att skylla på någon annan. När man får huvudet över vattenytan orkar man tillslut se förbi det. Och det är vad jag tror behövs för mig och mina kollegor, för att vi ska orka vidare i det fantastiska yrke vi valt – att vi får en chans att hålla huvudet över vattenytan. Hinna andas, se oss omkring, samtala.

Så. Några saker på min önskelista för att närma oss en skola för alla:

1. En politisk ledare (gärna vår utbildniningsminister) som uttrycker och visar att En skola för alla fortfarande är det vi strävar mot. 

När Avis Glaze var på besök från Kanada på the Stockholm Summit och pratade om det lyckade utvecklingsarbete man gjort i Ontario, nämnde hon just de gemensamma målen och den politiska styrningen mot dem som en av nycklarna. Deras ledord är: excellence and equity. Framgång och likvärdighet. Pasi Sahlberg trycker både i sin omtalade bok Finnish Lessons och i sina engagerade twitter/blogginlägg om skolan på exakt samma sak. Skolan kan inte vara framgångsrik om den bara får några elever att lyckas. Det måste finnas en strävan mot att ALLA elever ska lyckas.

Idag saknar jag en politisk ledare som står för den visionen.

2. Ett faktiskt, synligt och uttalat förtroende för de lärare som redan nu arbetar i skolan

Sluta prata om dåliga lärare och dåliga skolor. Skolan är så mycket mer än sina resultat. På samma sätt som elever växer av höga förväntningar, förtroende och rätt stöd längs vägen gör också lärare det. Och skolor. Att bara få negativ feed back och höra om allt som inte fungerar leder inte till utveckling. Lärare VET vilka elever som behöver stöd. Vi behöver inte fler nationella prov eller tester för att avgöra det. Lita på att oss lärare som idag står i klassrummen och varje dag gör vårt bästa. Låt oss i stället lägga fokus och resurser på att arbetet kring HUR vi ska stötta elever. Får vi inte fler resurser så behöver vi i alla fall  TILLSAMMANS prata om hur vi ska kunna stötta dessa elever i dagens klassrum.  Som jag har skrivit tidigare, tror jag att det bästa sättet att höja statusen för läraryrket att tala gott om yrket, visa att man litar på lärare och satsa på insatser som faktiskt förändrar något i vardagen.

3. Vi-känsla

Vi måste utveckla skolan tillsammans. Politiker, lärare, föräldrar, elever, kuratorer, medmänniskor. Vi berörs alla av skolan och den framtid den skapar. Jag blir livrädd när vi pratar om skolan som en affärsverksamhet. När vi slänger oss med liknelser som bilfabriker som producerar dåliga bilar och vikten av att då kunna ”lämna tillbaka bilen”. Jag ser inte på skolan och utbildning så. Det är något vi skapar och bygger tillsammans. På varje skola pågår ett fantastiskt lärandeprojekt. Det skapas av alla som är på den skolan just då; rektorn, alla lärare, alla elever,  föräldrar, fritidspedagoger, förskolepedagoger och alla andra lika viktiga yrkesgrupper. Det är vi tillsammans som bygger vår lärande organisation.

När jag växte upp sade engagerade föräldrar: ”Jag är inte nöjd med det här, vad kan VI göra för att ändra det?” och så engagerade man sig tillsammans för att förändra saker. På och inom skolan. I dagens skola hör vi ofta ”Jag är inte nöjd med det här, jag byter skola!”. Det gör mig rädd. Delaktigheten och vi-känlsan är som bortblåst.

4. Lärande i centrum

Fokus måste få vara på lärandet. Att eleverna lär sig det de ska, att lärarna fortsätter utvecklas och att skolan får vara en lärande organisation. Lärare behöver hjälp att prioritera den pedagogiska diskussionen. Små strategier som att inleda möten med de pedagogiska frågorna och avsluta med de praktiska. Att forma pedagogiska par. Att arbeta med learning study eller lärarcoacher. På skolor där medvetna insatser görs att samarbeta och samtala kring pedagogik ser man resultat hos så väl elever som hos lärare. Tänk om vi kunde göra det systematiskt och på alla skolor!

På samma sätt som elever i en skola för alla får vara delaktiga i sin egen lärprocess och kunskapsutveckling måste lärare få vara delaktiga i skolans utveckling. Precis om elever måste lärare känna att de blir lyssnade på och tagna på allvar. Att deras beskrivning av verkligheten är viktig.

Det var hösten första brandtal och önskelista. Vad innehåller din?

Må så gott/

Janna