Visar alla blogginlägg med kategorin:
Jämställdhet

Glöm inte likvärdigheten i jakten på minskad dokumentation

Idag gick regeringen ut med ett första förslag ur den utredning som görs kring lärares arbetsbörda i form av dokumentation. Förslaget innebär i korthet att kravet på IUP tas bort helt i år 6-9 och i de lägre åren endast krävs en gång per läsår.

Det tog inte många sekunder innan diskussionen var igång på Twitter. Är det rätt dokumentation att ta bort/minska på? Vad blir konsekvenserna för elevernas lärande? Finns det risk för mer summativ bedömning på högstadiet när det är betyg som är i fokus?

I allt detta vill jag igen lyfta frågan om den minskade likvärdigheten i skolan och hur jag ser att dokumentationen är en del av det. Mycket av dagens dokumentation är kopplad till särskilt stöd. När det misstänks att en elev inte kommer att nå kunskapskraven i något ämne ska läraren göra en pedagogisk kartläggning/utredning kring elevens styrkor och behov. Utifrån den ska sedan ett åtgärdsprogram (ÅP) skrivas. Åtgärdsprogrammet ska vara levande och innehålla kortsiktiga, uppnåbara mål och vilka åtgärder skolan tänker genomföra för att eleven ska ha möjlighet att nå dessa mål. Ett ÅP ska utvärderas ofta. Ju oftare desto bättre. Vi brukar sikta på 2-3 veckor åt gången. Sedan görs en utvärdering med analys och det skrivs ett nytt ÅP. Den pedagogiska kartläggningen/utredningen ska också helst uppdateras med jämna mellanrum.

I vissa skolor och klasser i Sverige är det upp emot hälften av eleverna som inte når kunskapskraven. I andra når alla elever kunskapskraven. Kan ni föreställer er hur olika lärares dokumentationsbörda ser ut? Vad är konsekvenserna av det här för elevernas lärare? För mig låter det som att de elever som ligger längst från kunskapskraven har lärare som har minst tid över till planering, kollegialt lärande och undervisning.

Vad gör det med skolans likvärdighet?

Min fråga till regeringen och utredarna är:

Hur tänker ni förändra dokumentationsbördan på ett sådant sätt att det stärker och möjliggör en mer likvärdig skola?

/Janna

Skolplikt eller skolrätt?

Lek med mig nu. Vi fantiserar lite. Tänk om vi skulle släppa det är med skolplikt för en stund. Och prata om skolrätt i stället. Skolrättighet. Utbildningsrättighet. Lärorättighet. Elever har lärorätt. Elever har rätt till utbildning tills de har utvecklat de kunskaper och förmågor som beskrivs i Läroplan och LGR 11.

Är ni med?

Nästa steg. Lek med tanken att hela skolan skulle organiseras utifrån detta. Eleverna har rätt till utbildning tills de är ”klara”. Elever får växa i sin egen takt. Det är ingen som bestämmer att någon måste vara klar på nio år. Någon kanske bli klar på 7 år. En annan på 12. Och det är ok. För så är det här.  Hur delar man då in klasser/grupper? Kan man ens ha årskurser? Skulle vi ha förskola, grundskola och gymnasieskolan? Eller skulle det bara finnas SKOLA? Kanske skulle det heta något annat. Bildningsplats. Och skulle hela skolan då bli målstyrd på riktigt?

Men Janna, det kanske finns elever som aldrig kommer gå ut skolan då? Finns det? Är det så? Vad säger det om våra kunskapskrav? Behöver vi se över dem?

Vad tror du? Skulle det gå?

Skulle du vilja gå i en sådan skola?

Den mänskliga trädgården – där människor växer i sin takt.

/Janna

En liten önskelista

Det här med EN SKOLA FÖR ALLA. Är vi det fortfarande? Och viktigare – vill vi vara det?  

En skola för alla betyder för mig en skola där alla elever får möjlighet att hitta sina bästa förmågor och en chans att utvecklas från det, se sig själva växa och lära. En skola för alla kompenserar eventuella tillkortakommanden i samhället och bemöter elever utifrån grundtanken att alla kan och vill utvecklas och lära. En skola för alla sänker inte kraven på vissa elever eller nöjer sig med mindre för några. En skola för alla hittar nya vägar mot samma mål. Den låter alla elever oavsett bakgrund och förutsättningar känna sig delaktig och hoppfull. En skola för alla ger inte upp hoppet om en enda elev.

En skola för alla är därför också en skola där lärare tillåts och ges förutsättningar att växa och utvecklas. En skola för alla grundas på ett genuint förtroende för alla deltagare; rektorer, lärare, förskolepedagoger, fritidspedagoger, elever, föräldrar och all annan skolpersonal. Vi tror att alla gör sitt bästa utifrån givna förutsättningar. Om vi inte är nöjda så måste vi gemensamt se till att komma framåt och ändra förutsättningarna. Vi kommer ingen vart genom att skylla på varandra. The Blame Game löser inga problem.

I frustrationens och vardagskaosets skola är det så lätt att fastna där. I att skylla på någon annan. När man får huvudet över vattenytan orkar man tillslut se förbi det. Och det är vad jag tror behövs för mig och mina kollegor, för att vi ska orka vidare i det fantastiska yrke vi valt – att vi får en chans att hålla huvudet över vattenytan. Hinna andas, se oss omkring, samtala.

Så. Några saker på min önskelista för att närma oss en skola för alla:

1. En politisk ledare (gärna vår utbildniningsminister) som uttrycker och visar att En skola för alla fortfarande är det vi strävar mot. 

När Avis Glaze var på besök från Kanada på the Stockholm Summit och pratade om det lyckade utvecklingsarbete man gjort i Ontario, nämnde hon just de gemensamma målen och den politiska styrningen mot dem som en av nycklarna. Deras ledord är: excellence and equity. Framgång och likvärdighet. Pasi Sahlberg trycker både i sin omtalade bok Finnish Lessons och i sina engagerade twitter/blogginlägg om skolan på exakt samma sak. Skolan kan inte vara framgångsrik om den bara får några elever att lyckas. Det måste finnas en strävan mot att ALLA elever ska lyckas.

Idag saknar jag en politisk ledare som står för den visionen.

2. Ett faktiskt, synligt och uttalat förtroende för de lärare som redan nu arbetar i skolan

Sluta prata om dåliga lärare och dåliga skolor. Skolan är så mycket mer än sina resultat. På samma sätt som elever växer av höga förväntningar, förtroende och rätt stöd längs vägen gör också lärare det. Och skolor. Att bara få negativ feed back och höra om allt som inte fungerar leder inte till utveckling. Lärare VET vilka elever som behöver stöd. Vi behöver inte fler nationella prov eller tester för att avgöra det. Lita på att oss lärare som idag står i klassrummen och varje dag gör vårt bästa. Låt oss i stället lägga fokus och resurser på att arbetet kring HUR vi ska stötta elever. Får vi inte fler resurser så behöver vi i alla fall  TILLSAMMANS prata om hur vi ska kunna stötta dessa elever i dagens klassrum.  Som jag har skrivit tidigare, tror jag att det bästa sättet att höja statusen för läraryrket att tala gott om yrket, visa att man litar på lärare och satsa på insatser som faktiskt förändrar något i vardagen.

3. Vi-känsla

Vi måste utveckla skolan tillsammans. Politiker, lärare, föräldrar, elever, kuratorer, medmänniskor. Vi berörs alla av skolan och den framtid den skapar. Jag blir livrädd när vi pratar om skolan som en affärsverksamhet. När vi slänger oss med liknelser som bilfabriker som producerar dåliga bilar och vikten av att då kunna ”lämna tillbaka bilen”. Jag ser inte på skolan och utbildning så. Det är något vi skapar och bygger tillsammans. På varje skola pågår ett fantastiskt lärandeprojekt. Det skapas av alla som är på den skolan just då; rektorn, alla lärare, alla elever,  föräldrar, fritidspedagoger, förskolepedagoger och alla andra lika viktiga yrkesgrupper. Det är vi tillsammans som bygger vår lärande organisation.

När jag växte upp sade engagerade föräldrar: ”Jag är inte nöjd med det här, vad kan VI göra för att ändra det?” och så engagerade man sig tillsammans för att förändra saker. På och inom skolan. I dagens skola hör vi ofta ”Jag är inte nöjd med det här, jag byter skola!”. Det gör mig rädd. Delaktigheten och vi-känlsan är som bortblåst.

4. Lärande i centrum

Fokus måste få vara på lärandet. Att eleverna lär sig det de ska, att lärarna fortsätter utvecklas och att skolan får vara en lärande organisation. Lärare behöver hjälp att prioritera den pedagogiska diskussionen. Små strategier som att inleda möten med de pedagogiska frågorna och avsluta med de praktiska. Att forma pedagogiska par. Att arbeta med learning study eller lärarcoacher. På skolor där medvetna insatser görs att samarbeta och samtala kring pedagogik ser man resultat hos så väl elever som hos lärare. Tänk om vi kunde göra det systematiskt och på alla skolor!

På samma sätt som elever i en skola för alla får vara delaktiga i sin egen lärprocess och kunskapsutveckling måste lärare få vara delaktiga i skolans utveckling. Precis om elever måste lärare känna att de blir lyssnade på och tagna på allvar. Att deras beskrivning av verkligheten är viktig.

Det var hösten första brandtal och önskelista. Vad innehåller din?

Må så gott/

Janna

 

 

När vi alla gick i skolan tillsammans

På lunchen idag läste jag ett inlägg i den pågående skoldebatten i New York. Inlägget heter When we all went to school together och underrubriken är Integration is no longer a top priority.

Jag vill egentligen bara be dig att läsa inlägget. Och samtidigt skicka lite kärlek till alla er som på något sätt engagerar er för att Sverige ska vakna upp och förändra.

Fundera på på det här citatet medan du tar en eftermiddagskaffe i den saknade stockholmssolen:

”But is the best we can aspire to really a separate but equal system?”

Trevlig helg! /Janna