Visar alla blogginlägg med kategorin:
Okategoriserade

Förändringar

Under 2013 förändras mitt liv.

Jag lämnar Stockholm där jag är uppvuxen och har arbetat i och med skolan sedan 1999. Jag lämnar fina kollegor, inspirerande elever och en Utbildningsförvaltning som låtit mig utvecklas och utmanas. Jag lämnar tunnelbana, älskade förorter, frustrerande orättvisor och högt tempo.

Jag landar på en bergssluttning i Östersunds kommun där jag blickar ut över fjällen och Storsjön. Jag möter vidder. Vind. Trähus och andrum. Jag landar på en förvaltning som också tycks vilja växa och förändras. Jag möter nya kollegor och  pedagoger som drivs av samma engagemang.

östersundfjäll

Jag ser fram emot att kasta mig in i nytt. Konfronteras. Bli ifrågasatt. Överraskas. Lära mig.

Om något mer än jag kommer att förändras återstår att se. Jag har för stunden startat en ny blogg på Moobis. Följ gärna med mig hit.

Och tack för all uppmuntran och all kärlek under åren.

Vi ses på webben!

/@jannascheele

Där jag blev jag – Bredbyskolan

Ikväll klev jag åter på buss 179 i Vällingby för att åka till Rinkeby. Till Bredbyskolan. Jag hann till macken vid Spånga IP innan tårarna kom. Det var nästan fem år sedan jag slutade jobba där, men i den stunden var det igår. Så många minnen. Kroppen känner igen och reagerar.

Precis som jag trodde blev det en mycket känslosam kväll, tillbaka på skolgården i Rinkeby. Bredbyskolan. Skolan där jag växte upp som lärare. Där jag klev in på min praktik och sedan stannade. I nästan tio år. Skolan läggs nu ner och kvarvarande lärare och elever sprids över staden.

Alla dessa underbara lärare jag delat allt med; utvecklats, stridit, vuxit, skrattat, gråtit och inte minst lärt mig massor. Många av vilka nu är min närmaste vänner. Alla är personer jag respekterar och ser upp till.

Och eleverna då. Eleverna som ikväll också stod där. 26 år. 23 år. 14. 11. De samlades. Allt vi har delat. Allt vi har lärt oss. Och hur mycket har inte vi skrattat och gråtit! Så arg jag har varit… Och så stolt och glad jag har varit. Och är. Det är nog den känslan jag tar med mig i kväll. Stolthet.

Jag är så fruktansvärt stolt över allt vi har åstadkommit på Bredbyskolan. Alla elever som nu kommer tillbaka och berättar om sina liv, jobb, utbildningar, barn, kärlekar. Precis om det ska vara. Jag är så stolt över er! Och alla lärare som nu sprids över Stockholm; fortsätt att sprida vår Bredbyanda över staden, den behövs. Jag är så stolt över oss!

Så tack fina Bredbyskolan för allt du gett mig. Du har gjort mig till den lärare och människa jag är idag. Stolt är jag.

Janna

Kollegialt lärande genom coachning på #Lärarkvällarna

Igår var jag i Tumba och pratade om hur vi kan använda oss av coachning i skolan för att främja det kollegiala lärandet. Jag lovade då att dela mina bilder här på  min blogg.

Här kan du se hela föreläsningen! Och skrolla fram till 7 min in i sändningen, då börjar vi prata.

Vi avslutade kvällen med en ”exit ticket”: alla fick en post-it där de fick svar på fråga Vad tar du med dig i din verktyglåda efter ikväll?

Här är några av svaren:

”JAG SKA TESTA! Utifrån anteckningarna. Först med en kollega jag är trygg med och sedan mitt arbetslag.”

”Intressant och medningsfullt arbetssätt som jag kommer ta med mig ut i mitt arbete! GROW!”

”Utveckla hur jag sätter mål: Vad vill du uppnå? Hur ska det se ut om allt är perfekt?”

”Att bli coachad=att strukturera sitt tänkande”

”Jag tar med mig en struktur och modell som jag kommer att använda mig av både i skolan och privat!”

”Interaktivt var ordet på allas läppar och i allas tankar.”

*Ta ansvar för sitt eget lärande. Postitiv människosyn.”

”Se mig själv som en coach för eleverna. Prova med eleverna i någon aspekt av min undervisning!”

Det finns minst 30 lappar till att ta del av. Tack för att ni lyssnade och delar med er av era tankar och reflektioner.

Hör av er och berätta hur det går när ni provar!

Let’s GROW!

/Janna

PS. Missade du föreläsningen igår kan du se den här eller i Uppsala 25/3. 

 

 

Om läxor och plåster

Varför skriva något eget när någon annan säger allt man vill säga, ännu bättre, i ett brev till Baylan och Damberg som heter Plåster för 110 milj?!.

Tack @thingelingela!

/Janna


 

Passionen lever i den svenska skolan

En dag för någon vecka sedan var vi många som reagerade på en krönika i en av våra stora tidningar. En del av oss tyckte till redan då, andra av oss slog våra kloka huvuden ihop och formulerade ett svar tillsammans. För nog är det så att passionen lever i svenska skolan, trots allt:
Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval. I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.

Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.

I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak­grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat. Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.

Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.

Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.

Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.

Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen

Nytt läsår – nya spännande uppdrag!

Trots feber och hosta känns det bara uppfriskande och spännande att vara tillbaka på jobbet. Redan har nio skolor ansökt om lärarcoacher inför hösten och under morgondagen samlas vi igen för att inleda uppstartsarbetet.

Känner mig nyfiken och förväntansfull över vilka utmanande uppdrag och givande möten hösten ska bjuda på.

Hoppas vi ses på en skola i Stockholm inom kort!

Och om du glömt ansöka – gör det här.

/Janna

Lärartyckare #63

Idag är det min tur att få äran att skriva på Lärartycket. Det är både med stolthet och lite nervöshicka jag tar mig an den uppgiften.  Jag tar över efter Emelie Öhrn ”ITFROKEN” som skriver om att ingen dag är den andra lik och IT. Syftet med Lärartycket är att göra lärarröster hörda och ge oss lärare en chans att beskriva vår egen vardag. Jag tänkte därför dela med mig av min vardag och tankar från det senaste året som lärarcoach.

Jag började jobba som lärare för ca tretton år sedan. Det var fantastiskt. Jag var inspirerad, mina kollegor glödde av energi och eleverna var mina ädelstenar. Vi lärde oss, vi argumenterade, vi skrattade, vi bråkade, vi lärde oss mer, vi slog huvudet i väggen. Tillsammans var vi skolan och vi slet som djur för att nå framåt, att bli bättre och att förändra det som stod i vår väg.

Någonstans längs vägen började jag bli trött och lite yr av alla gånger vi var tvungna att stångas med den där väggen. Krafterna började ta slut för mig och mina kollegor. Eleverna byttes ut, men problemen tycktes ändå kvarstå. Hur många nya vägar vi än försökte hitta. Efter nästan tio år i yrket var jag slut. Och när jag stundtals började tvivla på mitt yrkesval så var det inte för att jag hade för låg lön. Det hade inte gjort någon skillnad om jag hade fått de där 10 000 kr mer i månaden just då, jag hade inte orkat stanna. Det var frustrationen över att inte kunna påverka mina förutsättningar att göra ett bra jobb som drog ner mig. Det jag behövde och saknade var känslan av hopp och framtidtro. Djupt nere i vardagslärarkaoset kunde jag inte längre se ljuset och tro att skolan kunde lyckas. Jag kunde inte känna ”Det här klarar vi!”. Och om jag som lärare inte kan känna det och förmedla det till mina elever och kollegor, då vill jag inte längre vara kvar i skolan.

Vändpunkten för mig blev att jag fick jobbet som lärarcoach. Jag fick med det en chans att arbeta vidare med skolutveckling och lärande med huvudet ovanför vattenytan. Här ovanför vattenytan kan jag se längre och andas lättare. Jag nästan skäms lite när jag skriver det här, men jag skriver det ändå. Jag får TID till att läsa forskning! För första gången på tretton år. Jag får också TID till att samtala kring det jag läser med mina kollegor i coachgruppen och med lärare jag coachar. Halleluja! Mitt jobb är helt plötsligt att föra pedagogiska samtal med andra professionella. Jag känner inspirationen börja kittla i magen igen. Vilken lyx!  Men vänta nu… Hur kan det vara en lyx att vara lärare och få prata pedagogik? Hur kan det vara en lyx att som lärare få prata om sitt jobb och sitt uppdrag tillsammans med andra professionella? 

Och igen, jag vet att det här är paradox. Att man ska behöva kliva ut ur läraryrket för att orka jobba inom läraryrket. Men för mig var det så. Jag tror och hoppas att alla mina erfarenheter som lärare, den glädje och den frustration jag känt, idag gör mig till en bättre lärarcoach. Och jag hoppas att genom att vara en del av lärarcoachprojektet kunna bidra till att vi lärare får en mer lätthanterlig vardag och bättre förutsättningar både att göra och att se att vi gör ett bra jobb.

Som lärarcoach får jag vara med och lyfta något jag själv saknade mycket i skolan. Samtalet kring vår undervisning, kring pedagogik och didaktik. De skolor som väljer att söka lärarcoacher förbinder sig att prioritera det pedagogiska samtalet för de lärare och arbetslag/ämneslag som söker. Och det sprider sig. Vi samtalar i personalrum, i korridorer och på möten. Det skapar också möjlighet att öppna klassrummen. Att få visa allt det fantastiska som sker där inne varje dag. Att få dela det som känns tufft. Att få nya perspektiv. Att bli lyssnad på och sedd. Jag har deltagit i så många inspirerande samtal under det här året. Fått bevittna hur lärare får sina elever att växa,  fnissa, utvecklas och ta sig över hinder. Lärare som vågar prova nya metoder, nya vägar. Gör om, provar igen.

Jag hoppas på fler huvuden ovanför vattenytan!

 

 

 

 

 

 

 

 Vill du läsa mer om lärarcoacher finns vi här.

 

 

Nu lämnar jag med varm hand över till Lärartyckare #64 som är Catharina Källgren.

Trevlig läsning och god sommar!

/Janna Scheéle