Visar alla blogginlägg med kategorin:
Organisation och ledarskap

Lärartyckare #63

Idag är det min tur att få äran att skriva på Lärartycket. Det är både med stolthet och lite nervöshicka jag tar mig an den uppgiften.  Jag tar över efter Emelie Öhrn ”ITFROKEN” som skriver om att ingen dag är den andra lik och IT. Syftet med Lärartycket är att göra lärarröster hörda och ge oss lärare en chans att beskriva vår egen vardag. Jag tänkte därför dela med mig av min vardag och tankar från det senaste året som lärarcoach.

Jag började jobba som lärare för ca tretton år sedan. Det var fantastiskt. Jag var inspirerad, mina kollegor glödde av energi och eleverna var mina ädelstenar. Vi lärde oss, vi argumenterade, vi skrattade, vi bråkade, vi lärde oss mer, vi slog huvudet i väggen. Tillsammans var vi skolan och vi slet som djur för att nå framåt, att bli bättre och att förändra det som stod i vår väg.

Någonstans längs vägen började jag bli trött och lite yr av alla gånger vi var tvungna att stångas med den där väggen. Krafterna började ta slut för mig och mina kollegor. Eleverna byttes ut, men problemen tycktes ändå kvarstå. Hur många nya vägar vi än försökte hitta. Efter nästan tio år i yrket var jag slut. Och när jag stundtals började tvivla på mitt yrkesval så var det inte för att jag hade för låg lön. Det hade inte gjort någon skillnad om jag hade fått de där 10 000 kr mer i månaden just då, jag hade inte orkat stanna. Det var frustrationen över att inte kunna påverka mina förutsättningar att göra ett bra jobb som drog ner mig. Det jag behövde och saknade var känslan av hopp och framtidtro. Djupt nere i vardagslärarkaoset kunde jag inte längre se ljuset och tro att skolan kunde lyckas. Jag kunde inte känna ”Det här klarar vi!”. Och om jag som lärare inte kan känna det och förmedla det till mina elever och kollegor, då vill jag inte längre vara kvar i skolan.

Vändpunkten för mig blev att jag fick jobbet som lärarcoach. Jag fick med det en chans att arbeta vidare med skolutveckling och lärande med huvudet ovanför vattenytan. Här ovanför vattenytan kan jag se längre och andas lättare. Jag nästan skäms lite när jag skriver det här, men jag skriver det ändå. Jag får TID till att läsa forskning! För första gången på tretton år. Jag får också TID till att samtala kring det jag läser med mina kollegor i coachgruppen och med lärare jag coachar. Halleluja! Mitt jobb är helt plötsligt att föra pedagogiska samtal med andra professionella. Jag känner inspirationen börja kittla i magen igen. Vilken lyx!  Men vänta nu… Hur kan det vara en lyx att vara lärare och få prata pedagogik? Hur kan det vara en lyx att som lärare få prata om sitt jobb och sitt uppdrag tillsammans med andra professionella? 

Och igen, jag vet att det här är paradox. Att man ska behöva kliva ut ur läraryrket för att orka jobba inom läraryrket. Men för mig var det så. Jag tror och hoppas att alla mina erfarenheter som lärare, den glädje och den frustration jag känt, idag gör mig till en bättre lärarcoach. Och jag hoppas att genom att vara en del av lärarcoachprojektet kunna bidra till att vi lärare får en mer lätthanterlig vardag och bättre förutsättningar både att göra och att se att vi gör ett bra jobb.

Som lärarcoach får jag vara med och lyfta något jag själv saknade mycket i skolan. Samtalet kring vår undervisning, kring pedagogik och didaktik. De skolor som väljer att söka lärarcoacher förbinder sig att prioritera det pedagogiska samtalet för de lärare och arbetslag/ämneslag som söker. Och det sprider sig. Vi samtalar i personalrum, i korridorer och på möten. Det skapar också möjlighet att öppna klassrummen. Att få visa allt det fantastiska som sker där inne varje dag. Att få dela det som känns tufft. Att få nya perspektiv. Att bli lyssnad på och sedd. Jag har deltagit i så många inspirerande samtal under det här året. Fått bevittna hur lärare får sina elever att växa,  fnissa, utvecklas och ta sig över hinder. Lärare som vågar prova nya metoder, nya vägar. Gör om, provar igen.

Jag hoppas på fler huvuden ovanför vattenytan!

 

 

 

 

 

 

 

 Vill du läsa mer om lärarcoacher finns vi här.

 

 

Nu lämnar jag med varm hand över till Lärartyckare #64 som är Catharina Källgren.

Trevlig läsning och god sommar!

/Janna Scheéle

Nyfiken närvaro – vad gör en lärarcoach egentligen?

I höstas startade ett treårigt projekt med lärarcoacher i Utbildningsförvaltningens regi. Om ni är nyfikna på vad vi lärarcoacher gör och hur en dag kan se ut så följ min duktiga kollega Karin Andrén i senaste numret av LÄRA.

Om du som lärare eller rektor känner att du blir sugen på att arbeta tillsammans med lärarcoacher i höst kan du läsa på pedagogstockholm hur du ansöker!

/Janna

Stockholm Summit – there is hope!

Ibland har man bara en sådan där dag. Ni vet, en dag där det känns som att allt faller på plats. Allt som snurrar i ens huvud på tunnelbaneresan, i kassakön eller när man ska sova. Helt plötsligt landar allt.

Idag var det så. Tack vare en massa spännande möten. Jag hade den stora äran att få vara med en dag på Stockholm Summit och där igenom fick jag också chansen att lyssna till och samtala med kloka människor och utbildare från hela världen. I och med det blev också min värld mindre. Och mer sammanhängande.

På plats fanns Avis Glaze, Jennifer Adams, Barry Bickerton och Susan MacDonald som alla på olika sätt och nivåer varit med och utvecklat arbetet kring lärarcoacher (instructional coaches) i Kanada vilket numera är mitt jobb här i Stockholm.

På samma plats fanns också utbildningsminister Mr Im Sethy och hans kollegor i utbildningsministeriet från Kambodja som vi i Teachers Across Borders Sweden är helt beroende av för att under somrarna kunna genomföra våra workshops på Lärarhögskolan i Siem Reap.

Det var något magiskt där vi satt. Alla i samma lokal. I Stockholm. I lilla Sverige. Så olika och långt ifrån varandra på ytan och geografiskt, men så oerhört nära i vår önskan att utveckla en likvärdig undervisning och utbildning i alla våra länder.

Jag vet att vi tjatar om det på TAB Swedens blogg, men jag gör det igen. Vi behöver dessa möten. Det är så vi utvecklas. Att lära av varandra och att känna samhörighet i vår dröm om utveckla skolan. Jag önskar att ni alla var där!

Jag kommer skriva mer om det här framöver, men jag lämnar er idag med några tänkvärda ord som jag fick med mig från dagen:

  • What happens when we focus on learning instead of teaching?
  • We educate minds as well as hearts!
  • Two goals for education in Ontario: excellence and equity (equity=likvärdighet!)
  • Parents send their best kids to school. They don’t keep the brightest ones at home.
  • Assume everyone do the best they can; students, teachers, principals, politicians..

Det finns hopp för skolan!

/Janna

Vi säger välkommen till Janna Scheéle på pedagogbloggen

Varmt välkommen Janna till Pedagog Stockholm blogg! Vi ser fram emot att följa Janna här också. Sedan tidigare skriver hon i Teachers Across Borders Sweden bloggen här på Pedagog Stockholm.

Jannas inlägg om sin stolthet och status som lärare är ett av Pedagog Stockholms mest lästa inlägg sedan start. Till och med i dag har 183 personer gillat bloggposten bara på Facebook och över femhundra har läst Jannas kärleksbombning av läraryrket.

/Eva-Li