Visar alla blogginlägg med kategorin:
Trygghet och studiero

Skolplikt eller skolrätt?

Lek med mig nu. Vi fantiserar lite. Tänk om vi skulle släppa det är med skolplikt för en stund. Och prata om skolrätt i stället. Skolrättighet. Utbildningsrättighet. Lärorättighet. Elever har lärorätt. Elever har rätt till utbildning tills de har utvecklat de kunskaper och förmågor som beskrivs i Läroplan och LGR 11.

Är ni med?

Nästa steg. Lek med tanken att hela skolan skulle organiseras utifrån detta. Eleverna har rätt till utbildning tills de är ”klara”. Elever får växa i sin egen takt. Det är ingen som bestämmer att någon måste vara klar på nio år. Någon kanske bli klar på 7 år. En annan på 12. Och det är ok. För så är det här.  Hur delar man då in klasser/grupper? Kan man ens ha årskurser? Skulle vi ha förskola, grundskola och gymnasieskolan? Eller skulle det bara finnas SKOLA? Kanske skulle det heta något annat. Bildningsplats. Och skulle hela skolan då bli målstyrd på riktigt?

Men Janna, det kanske finns elever som aldrig kommer gå ut skolan då? Finns det? Är det så? Vad säger det om våra kunskapskrav? Behöver vi se över dem?

Vad tror du? Skulle det gå?

Skulle du vilja gå i en sådan skola?

Den mänskliga trädgården – där människor växer i sin takt.

/Janna

Vilse i skolan

Idag vill jag dela med mig av ett boktips. Boken Vilse i skolan av Ross W. Greene är en bibel för mig. Jag har säkert läst den fem gånger de senaste två åren.

Utgångspunkten i boken är att barn gör rätt om de kan. Oftast talar vi i skolan utifrån föreställningen att barn gör rätt om de vill. De här två olika synsätten innebär också att man som vuxen bemöter barn och ungdomar på helt olika sätt.

Ross W. Greene pratar om outvecklade färdigheter och olösta problem. Om ett barn beter sig på ett sätt som skolan anser som opassande beror det enligt Greene på att det barnet inte ännu utvecklat den färdigheten som krävs för att kunna möta den situationen. Eller att det ligger ett olöst problem i vägen. Det betyder i förlängningen således att de jobbiga situationer som uppstår kan förändras och kan förebyggas. Problemen kan lösas. Färdigheter kan utvecklas.

Greene pratar om tre strategier vi använder/kan använda oss av för att möta dessa barn och situationer som uppstår: plan A, plan B och plan C.

  1. Plan A är den som oftast används. Där genomdriver vi vuxna vår vilja, punkt slut. Om någon stör lektionen skulle plan A innebära att läraren säger: ”Lämna klassrummet nu! Du får komma in när du fattat att du inte ska störa.”. Låter som en rätt vanlig reaktion? Problemen med denna reaktion är dels att det faktiskt ökar risken för fortsätt oönskat beteende, dels att det inte ger några som helst ledtrådar till varför barnet hamnar i de här situationerna och dels för att strategin inte på något sätt lär barnet hur den ska kunna undvika likande situationer igen. Barnet får bara veta att det är oacceptabelt. Vilket de nog redan vet.
  2. Plan C innebär att man för en stund pausar vissa förväntningar på en elev medan man fokuserar på andra förväntningar som man arbetar aktivt med. Det kan t.ex. innebära att man väljer att bortse från att en elev inte gör läxorna medan man fokuserar på att få eleven att komma till lektionerna. En sak i taget. Det betyder inte att ”ge efter” eftersom det ingår i en större plan.
  3. Plan B är handlar om att den vuxne och barnet tillsammans försöker lösa problemet eller situationen. Det finns två sätt att använda plan B: nödplan B och proaktiv plan B. Och plan B är det boken handlar mest om.

Plan B är egentligen inte så komplicerad. Men den är tålamods- och tidskrävande. Å andra sidan säger erfarenheten att den tid man lägger ned på att arbeta med plan B, får man igen i massor när de tidigare kaotiska situationerna inte längre uppstår. Den bygger i stort sett på uppstyrda och återkommande samtal mellan vuxen och elev där man följer ett tydligt mönster:

  1. Empati – att gå in i samtalet med eleven där barnets bekymmer ligger i fokus, t.ex. ”Jag har märkt att du har blivit ganska arg flera gånger den senaste tiden”, eller ”Jag har sett att du inte gjort så många läxor på sistone”. Lyssna på vad barnet säger och hur barnet beskriver sin situation, ställ frågor som klargör problemet: ”Hur kommer det sig?” eller ”Kan du berätta varför det blir så?”.
  2. Definiera problemet – här tar den vuxne upp sitt bekymmer över situationen, t.ex. ”När jag lyssnar på dig nu så förstår jag varför du blir arg på de andra i gruppen, men det är också så att alla måste kunna känna sig trygga i klassen. När du blir så där arg känner de andra barnen inte sig trygga.”.
  3. Inbjudan – inbjudan handlar om att signalera att problemet som ni nu identifierat ska lösa tillsammans av er två. Inbjudan inleds ofta med ”Jag undrar om det finns ett sätt…” och fortsätter ”Har du några förslag på hur du/vi…?”. Målet är sedan att lösningen ni kommer fram till ska vara både realistisk och ömsesidig.

När de här tre stegen är avklarade kommer man till själva överenskommelsen. Den måste då innehålla en plan för vad som ska göras nästa gång en likande situation uppstår. Och sedan följs det upp med fortsatta samtal och förändringar av planen. Plan B hjälper dig att fokusera på barnets outvecklade färdigheter, att lösa problem som orsakar icke-önskvärtbeteende tillsammans och på ett långstiktigt plan, att träna barnet i de färdigheter det saknar, att minska det störande beteendet samt att bygga en stöttande relation till barnet.

Det här bara en kort inblick i vad boken går igenom. Den är lättläst och lättillgänglig. Parallellt med att man läser om själva modellen får man även följa det faktiskta arbetet på en skola. Vi får följa en elev som i början av boken har stora problem med både vuxna och andra elever på skolan och under boken ser vi hur de vuxna börjar förändra sitt arbete med honom och i förlängningen hela sitt förhållningssätt. 

För mig var boken en stor AHA-upplevelse och jag försöker undvika att säga ”skärp dig!” till andra än mig själv.

Läs och inspireras!

Janna