Forskningsfråga bortskänkes!

Jag har funderat på en sak. På många skolor tycks det vara så att det är samma elever som behöver stöd redan i förskolan eller på lågstadiet som fortfarande behöver det i år 8 eller i år 9. Det är i alla fall min erfarenhet och det som ofta lyfts fram när jag samtalar med lärare. I dagens resultatmätningshets hävdar vi lärare ofta att vi sedan länge redan vet vilka elever som behöver stöd, vi behöver inte mäta/bedöma/betygssätta oftare – vi behöver prata om åtgärder, hitta vad som fungerar.

Stämmer min bild? Är det så att lärare redan från tidiga år lyfter vilka elever som behöver stöd och att dessa elever fortarande behöver stöd när de lämnar grundskolan? Är det samma på alla skolor? Finns det vissa skolor där det inte stämmer? Vad gör dessa skolor?

Om det nu är så, vad säger det om skolan? Är det så att vissa elevers behov innebär att de under hela sin skolgång kommer att behöva stöd? Är det så att skolan helt enkelt har misslyckats med att hitta fungerande åtgärder? Är det så att klassrumsundervisningen inte är anpassad till alla elever?

Kan inte någon forskare kolla upp det här? I siffror. Helst hitta några skolor där det inte är så här. Där man faktiskt har hittat åtgärder som gör att de elever som var i behov av stöd i de tidiga åren faktiskt FÅR det stödet de behöver under sin skolgång – dvs det är inte olöst när eleven lämnar grundskolan. Handlar det om att förändra synen på elever/stöd/undervisning, att ändra den faktiska undervisningen eller allt samtidigt? Kanske något helt annat?

Trevlig helg!

/Janna

Tänk att få vara lärare i Vara

— Vi är trötta på felletandet och en bakåtsträvande nationell skolpolitik. Nu tar vi oss ton! Dessutom: I Vara är ingenting omöjligt!

Så säger Bildningschefen Nina Schmidt i Vara kommun angående initiativet Vara lyfter skolan (Klicka upp pdf-broschyren i höger spalten!). Alla i kommunen är trötta på den negativa bild som målas upp av skolan idag. I Vara samlas alla för att förändra den bilden: politiker, lärare, rektorer, fritidspersonal, facken.  Tillsammans vill man lyfta fram allt bra som görs och hoppas därigenom nyansera debatten och bilden av skolan.

En bra plats att vara – Vara!

/Janna

I skuggan av politiken

I skuggan av politiken pågår lärande. Runt om i Sverige, i alla kommuner, i alla städer, i alla skolor pågår lärande.

Någonstans lär sig en elev att  läsa bokstaven S. En annan diskuterar skillnaden mellan demokrati och diktatur. Några använder sig av karta för första gången och hittar den stora stenen i skogen bakom skolan. Andra skriver en hypotes. Två flickor planerar ett framförande av en rap på engelska och somaliska, medan två pojkar och en flicka tillsammans analyserar vad en bild och en dikt har gemensamt. Lärare funderar över hur de ska bedöma sina elevers förmågor. En rektor kommer tillbaka från rektorsutbildningen med nya perspektiv och idéer.

I skuggan av politiken pågår lärande. Jag ville bara påminna om det eftersom ingen av deltagarna i partiledardebatten igår nämnde det ordet när framtidens skola debatterades. Det pratades läxor. Vinster. Prov. Mer prov. Att det ska vara jobbigt. Men ingen pratade om skolans huvuduppgift. Lärandet. Men nu vet ni:

I skuggan av politiken pågår lärandet.

/Janna

Om läxor och plåster

Varför skriva något eget när någon annan säger allt man vill säga, ännu bättre, i ett brev till Baylan och Damberg som heter Plåster för 110 milj?!.

Tack @thingelingela!

/Janna


 

Passionen lever i den svenska skolan

En dag för någon vecka sedan var vi många som reagerade på en krönika i en av våra stora tidningar. En del av oss tyckte till redan då, andra av oss slog våra kloka huvuden ihop och formulerade ett svar tillsammans. För nog är det så att passionen lever i svenska skolan, trots allt:
Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval. I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.

Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.

I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak­grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat. Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.

Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.

Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.

Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.

Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen

Till Susanna Dzamic

På Twitter i morse var det någon som länkade till din krönika Framtidens lärare saknar passion.

Jag har nu läst den tre gånger och sitter fortfarande och kliar mig i huvudet. Vad är det du vill säga? Vill du bara göra dig rolig över ett redan hårt åtgånget yrke? Vill du på något bakvänt sätt försöka säga att det är viktigt att lärare är passionerade? I vissa meningar känns det nämligen som att du försöker hylla läraryrket medan du i nästa hånfullt trampar rakt över oss.

Vilka är de här passionslösa framtidslärarna du pratar om? Är det de som bor i Malmö och har valt lärarutbildningen som fjärdehandsval? Hur vet du att de inte kommer att bli bra lärare?

Bland oss lärare på Twitter har diskussionen varit het under dagen. Passionerade och engagerade lärare suckar och blir för stunden upprörda, ledsna och trötta lärare. Det är vi som river av 60 h i veckan för att hinna skriva alla omdömen, ge relevant feed back på elevarbeten, skriva nya LLP:er och helst läsa lite ny forskning också över helgen. Det är vi som läser din krönika och känner oss träffade, frågande och kränkta.

Många av oss har inte valt läraryrket i första hand. Några av oss gick ut gymnasiet och sa: Jag ska aldrig bli lärare. Men nu är vi här. I ett av de tuffaste, viktigaste och bästa yrkena som finns. Och vi gör ett jäkligt bra jobb. Även om vi sällan får höra det annat än av varandra.

Vi verkar alla vara överens om en sak: under rådande arbetsförhållanden, medieklimat och dagens lönenivå måste man vara passionerad och engagerad för att ens ge sig in i läraryrket. Den som blir lärare för att man inte har något annat att göra blir inte kvar mer än två veckor.

Men myten om den passionerade läraren som jobbar nästintill oavlönad för att hen brinner för barn/ungdomar är vår eviga fotboja. Läraryrket ska vara ett ”kall”. Det är inte en profession som alla andra där man får göra karriär och vilja utveckla sina kompetenser. Det räcker med att man brinner för det. Och kräver vi högre lön för det viktiga jobb vi gör får vi höra att vi inte är passionerade nog och kanske inte borde vara lärare egentligen.  Och tyvärr säger erfarenheten att vi som har passionen som grund och brinner för vårt jobb också är de som brinner upp. Utan att ha fått betalt för det.

Det tog mig många år att våga säga att mitt jobb inte är mitt liv. Och att jag är värd en bra lön. Jag kan vara passionerad och kompetent utan att jobba tills jag gråter av utmattning och fortfarande vara värd lika mycket i lön som en civilingenjör. Och jag vill bli den bästa jag kan inom den profession jag har valt.

JAG är framtidens lärare och jävligt stolt över det.

Kom gärna och häng med mig och mina kollegor i några veckor så kan vi kanske ändra din syn på framtidens lärare. Och du vår, på framtidens krönikörer.

/Janna

En liten önskelista

Det här med EN SKOLA FÖR ALLA. Är vi det fortfarande? Och viktigare – vill vi vara det?  

En skola för alla betyder för mig en skola där alla elever får möjlighet att hitta sina bästa förmågor och en chans att utvecklas från det, se sig själva växa och lära. En skola för alla kompenserar eventuella tillkortakommanden i samhället och bemöter elever utifrån grundtanken att alla kan och vill utvecklas och lära. En skola för alla sänker inte kraven på vissa elever eller nöjer sig med mindre för några. En skola för alla hittar nya vägar mot samma mål. Den låter alla elever oavsett bakgrund och förutsättningar känna sig delaktig och hoppfull. En skola för alla ger inte upp hoppet om en enda elev.

En skola för alla är därför också en skola där lärare tillåts och ges förutsättningar att växa och utvecklas. En skola för alla grundas på ett genuint förtroende för alla deltagare; rektorer, lärare, förskolepedagoger, fritidspedagoger, elever, föräldrar och all annan skolpersonal. Vi tror att alla gör sitt bästa utifrån givna förutsättningar. Om vi inte är nöjda så måste vi gemensamt se till att komma framåt och ändra förutsättningarna. Vi kommer ingen vart genom att skylla på varandra. The Blame Game löser inga problem.

I frustrationens och vardagskaosets skola är det så lätt att fastna där. I att skylla på någon annan. När man får huvudet över vattenytan orkar man tillslut se förbi det. Och det är vad jag tror behövs för mig och mina kollegor, för att vi ska orka vidare i det fantastiska yrke vi valt – att vi får en chans att hålla huvudet över vattenytan. Hinna andas, se oss omkring, samtala.

Så. Några saker på min önskelista för att närma oss en skola för alla:

1. En politisk ledare (gärna vår utbildniningsminister) som uttrycker och visar att En skola för alla fortfarande är det vi strävar mot. 

När Avis Glaze var på besök från Kanada på the Stockholm Summit och pratade om det lyckade utvecklingsarbete man gjort i Ontario, nämnde hon just de gemensamma målen och den politiska styrningen mot dem som en av nycklarna. Deras ledord är: excellence and equity. Framgång och likvärdighet. Pasi Sahlberg trycker både i sin omtalade bok Finnish Lessons och i sina engagerade twitter/blogginlägg om skolan på exakt samma sak. Skolan kan inte vara framgångsrik om den bara får några elever att lyckas. Det måste finnas en strävan mot att ALLA elever ska lyckas.

Idag saknar jag en politisk ledare som står för den visionen.

2. Ett faktiskt, synligt och uttalat förtroende för de lärare som redan nu arbetar i skolan

Sluta prata om dåliga lärare och dåliga skolor. Skolan är så mycket mer än sina resultat. På samma sätt som elever växer av höga förväntningar, förtroende och rätt stöd längs vägen gör också lärare det. Och skolor. Att bara få negativ feed back och höra om allt som inte fungerar leder inte till utveckling. Lärare VET vilka elever som behöver stöd. Vi behöver inte fler nationella prov eller tester för att avgöra det. Lita på att oss lärare som idag står i klassrummen och varje dag gör vårt bästa. Låt oss i stället lägga fokus och resurser på att arbetet kring HUR vi ska stötta elever. Får vi inte fler resurser så behöver vi i alla fall  TILLSAMMANS prata om hur vi ska kunna stötta dessa elever i dagens klassrum.  Som jag har skrivit tidigare, tror jag att det bästa sättet att höja statusen för läraryrket att tala gott om yrket, visa att man litar på lärare och satsa på insatser som faktiskt förändrar något i vardagen.

3. Vi-känsla

Vi måste utveckla skolan tillsammans. Politiker, lärare, föräldrar, elever, kuratorer, medmänniskor. Vi berörs alla av skolan och den framtid den skapar. Jag blir livrädd när vi pratar om skolan som en affärsverksamhet. När vi slänger oss med liknelser som bilfabriker som producerar dåliga bilar och vikten av att då kunna ”lämna tillbaka bilen”. Jag ser inte på skolan och utbildning så. Det är något vi skapar och bygger tillsammans. På varje skola pågår ett fantastiskt lärandeprojekt. Det skapas av alla som är på den skolan just då; rektorn, alla lärare, alla elever,  föräldrar, fritidspedagoger, förskolepedagoger och alla andra lika viktiga yrkesgrupper. Det är vi tillsammans som bygger vår lärande organisation.

När jag växte upp sade engagerade föräldrar: ”Jag är inte nöjd med det här, vad kan VI göra för att ändra det?” och så engagerade man sig tillsammans för att förändra saker. På och inom skolan. I dagens skola hör vi ofta ”Jag är inte nöjd med det här, jag byter skola!”. Det gör mig rädd. Delaktigheten och vi-känlsan är som bortblåst.

4. Lärande i centrum

Fokus måste få vara på lärandet. Att eleverna lär sig det de ska, att lärarna fortsätter utvecklas och att skolan får vara en lärande organisation. Lärare behöver hjälp att prioritera den pedagogiska diskussionen. Små strategier som att inleda möten med de pedagogiska frågorna och avsluta med de praktiska. Att forma pedagogiska par. Att arbeta med learning study eller lärarcoacher. På skolor där medvetna insatser görs att samarbeta och samtala kring pedagogik ser man resultat hos så väl elever som hos lärare. Tänk om vi kunde göra det systematiskt och på alla skolor!

På samma sätt som elever i en skola för alla får vara delaktiga i sin egen lärprocess och kunskapsutveckling måste lärare få vara delaktiga i skolans utveckling. Precis om elever måste lärare känna att de blir lyssnade på och tagna på allvar. Att deras beskrivning av verkligheten är viktig.

Det var hösten första brandtal och önskelista. Vad innehåller din?

Må så gott/

Janna

 

 

När vi alla gick i skolan tillsammans

På lunchen idag läste jag ett inlägg i den pågående skoldebatten i New York. Inlägget heter When we all went to school together och underrubriken är Integration is no longer a top priority.

Jag vill egentligen bara be dig att läsa inlägget. Och samtidigt skicka lite kärlek till alla er som på något sätt engagerar er för att Sverige ska vakna upp och förändra.

Fundera på på det här citatet medan du tar en eftermiddagskaffe i den saknade stockholmssolen:

”But is the best we can aspire to really a separate but equal system?”

Trevlig helg! /Janna

Nytt läsår – nya spännande uppdrag!

Trots feber och hosta känns det bara uppfriskande och spännande att vara tillbaka på jobbet. Redan har nio skolor ansökt om lärarcoacher inför hösten och under morgondagen samlas vi igen för att inleda uppstartsarbetet.

Känner mig nyfiken och förväntansfull över vilka utmanande uppdrag och givande möten hösten ska bjuda på.

Hoppas vi ses på en skola i Stockholm inom kort!

Och om du glömt ansöka – gör det här.

/Janna

Lärartyckare #63

Idag är det min tur att få äran att skriva på Lärartycket. Det är både med stolthet och lite nervöshicka jag tar mig an den uppgiften.  Jag tar över efter Emelie Öhrn ”ITFROKEN” som skriver om att ingen dag är den andra lik och IT. Syftet med Lärartycket är att göra lärarröster hörda och ge oss lärare en chans att beskriva vår egen vardag. Jag tänkte därför dela med mig av min vardag och tankar från det senaste året som lärarcoach.

Jag började jobba som lärare för ca tretton år sedan. Det var fantastiskt. Jag var inspirerad, mina kollegor glödde av energi och eleverna var mina ädelstenar. Vi lärde oss, vi argumenterade, vi skrattade, vi bråkade, vi lärde oss mer, vi slog huvudet i väggen. Tillsammans var vi skolan och vi slet som djur för att nå framåt, att bli bättre och att förändra det som stod i vår väg.

Någonstans längs vägen började jag bli trött och lite yr av alla gånger vi var tvungna att stångas med den där väggen. Krafterna började ta slut för mig och mina kollegor. Eleverna byttes ut, men problemen tycktes ändå kvarstå. Hur många nya vägar vi än försökte hitta. Efter nästan tio år i yrket var jag slut. Och när jag stundtals började tvivla på mitt yrkesval så var det inte för att jag hade för låg lön. Det hade inte gjort någon skillnad om jag hade fått de där 10 000 kr mer i månaden just då, jag hade inte orkat stanna. Det var frustrationen över att inte kunna påverka mina förutsättningar att göra ett bra jobb som drog ner mig. Det jag behövde och saknade var känslan av hopp och framtidtro. Djupt nere i vardagslärarkaoset kunde jag inte längre se ljuset och tro att skolan kunde lyckas. Jag kunde inte känna ”Det här klarar vi!”. Och om jag som lärare inte kan känna det och förmedla det till mina elever och kollegor, då vill jag inte längre vara kvar i skolan.

Vändpunkten för mig blev att jag fick jobbet som lärarcoach. Jag fick med det en chans att arbeta vidare med skolutveckling och lärande med huvudet ovanför vattenytan. Här ovanför vattenytan kan jag se längre och andas lättare. Jag nästan skäms lite när jag skriver det här, men jag skriver det ändå. Jag får TID till att läsa forskning! För första gången på tretton år. Jag får också TID till att samtala kring det jag läser med mina kollegor i coachgruppen och med lärare jag coachar. Halleluja! Mitt jobb är helt plötsligt att föra pedagogiska samtal med andra professionella. Jag känner inspirationen börja kittla i magen igen. Vilken lyx!  Men vänta nu… Hur kan det vara en lyx att vara lärare och få prata pedagogik? Hur kan det vara en lyx att som lärare få prata om sitt jobb och sitt uppdrag tillsammans med andra professionella? 

Och igen, jag vet att det här är paradox. Att man ska behöva kliva ut ur läraryrket för att orka jobba inom läraryrket. Men för mig var det så. Jag tror och hoppas att alla mina erfarenheter som lärare, den glädje och den frustration jag känt, idag gör mig till en bättre lärarcoach. Och jag hoppas att genom att vara en del av lärarcoachprojektet kunna bidra till att vi lärare får en mer lätthanterlig vardag och bättre förutsättningar både att göra och att se att vi gör ett bra jobb.

Som lärarcoach får jag vara med och lyfta något jag själv saknade mycket i skolan. Samtalet kring vår undervisning, kring pedagogik och didaktik. De skolor som väljer att söka lärarcoacher förbinder sig att prioritera det pedagogiska samtalet för de lärare och arbetslag/ämneslag som söker. Och det sprider sig. Vi samtalar i personalrum, i korridorer och på möten. Det skapar också möjlighet att öppna klassrummen. Att få visa allt det fantastiska som sker där inne varje dag. Att få dela det som känns tufft. Att få nya perspektiv. Att bli lyssnad på och sedd. Jag har deltagit i så många inspirerande samtal under det här året. Fått bevittna hur lärare får sina elever att växa,  fnissa, utvecklas och ta sig över hinder. Lärare som vågar prova nya metoder, nya vägar. Gör om, provar igen.

Jag hoppas på fler huvuden ovanför vattenytan!

 

 

 

 

 

 

 

 Vill du läsa mer om lärarcoacher finns vi här.

 

 

Nu lämnar jag med varm hand över till Lärartyckare #64 som är Catharina Källgren.

Trevlig läsning och god sommar!

/Janna Scheéle