Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
almedalen

Almedalen i sängen

Nu ville ju SJ/norrtåg inte det jag och Lärarförbundet ville, dvs att jag skulle delta på plats i Almedalen i Lärarförbundets frukostseminarium om framtidens skola. SJ ville att jag skulle åka tåg tillbaka till Östersund igen och tröstäta ett MAXmål vid Storsjöns strand efter att ha suttit fast i skogen i ett trasigt tåg i en timme och därför missat flyget till Visby.

Så med torkade tårar deltog jag i stället i seminariet från sängen. Kaffe, mobilen med twitter (#JannaScheele) och dator och sedan är man en deltagare.

Från sängen fick jag lyssna till flera kloka skolpersonligheter. Ante Runnquist, Pär  Palmgren, Sandra Kristoffersson, Fredrik Svensson m.fl. Det bjöds på många kloka inlägg om både skola, lärare, elever och framför allt lärandet. Medan jag skriver detta är diskussioner fortfarande i full gång på twitter. De sociala medierna är verkligen ett hjälpmedel när det gäller att utvidga sitt lärarkollegium och främja pedagogiska samtal.

Nå ja. Ni som har läst min förfundering här på bloggen inför Almedalen vet att en av sakerna jag ville lyfta var just lärarnas gemensamma tid och uppdrag som ett viktigt medel för att nå målet om en mer likvärdig skola i framtiden. Coachning är ett av många arbetssätt som möjliggör detta.

I Stockholm har vi valt att prova lärarcoachning utifrån den modell de arbetat fram i Ottawa, Kanada. Den bygger på frivilligt deltagande av de som blir coachade och fokuserar på det pedagogiska samtalet, i förlängningen högre måluppfyllelse för eleverna. Den glädje och lust jag har mött hos de lärare jag arbetat med har varit obetalbar. Lärare vill prata om sitt jobb; lärare vill få samtala om sina lektioner, elevers lärande och hur undervisningen ska bli bättre. Och när lärare får möjlighet och tid att göra det sker utveckling och förbättring. Inte bara hos eleverna utan även i lärarnas arbetsmiljö, i att sjukfrånvaron minskar och att samtalsklimatet på skolan öppnas upp.

Det här är precis samma sak vi ser i Kambodja varje sommar via Teachers Across Borders Sweden. Lärare och lärarstudenter som blommar ut och växer när de får samtala om sitt yrke: likheter, skillnader, utmaningar och att tillsammans hitta vägar runt och framåt. Det gäller de kambodjanska lärarna så väl som de svenska, bittiska och de amerikanska.

Jag följde med stort intresse även SKLs seminarium igår där de berättade om PRIO-projektet. En del av det projektet är just coachning och att lärar tillsammans tar sig an sitt gemensamma uppdrag. Det har gett mycket positiva resultat i de två skolor där PRIO-prjektet under året varit igång.

Eftersom vi nu i tre dagar i sträck har kunnat följa samtal och diskussioner där alla (politiker, tjänstemän, rektorer, skolhuvudmän och lärare) verkar vara överens om att det där just detta som är en av nycklarna till att utveckla den skola vi har idag till att bli en skola för framtiden – hur gör vi då det?

Hur ska vi gå till väga för att ALLA lärare ska få tid och möjlighet att samtala kring sitt viktiga gemensamma uppdrag? Pär Palmgren som fått pris som innovativ skolledare pratade just om hur de gett lärarna gett lärarna en större frihet att  arbeta kring eleverna och uppdraget på skolan. Finns det fler exempel på skolor som gör så? Och hur har ni gjort rent kronkret?

Hur tänker ni politiker kring detta som ändå ska leda oss lärare framåt? Hur tänker andra rektorer? Hur tänker lärare?

Till sist vill jag bara säga hur insprirerad och glad jag är att det är så många som bryr sig om och brinner för skolan. Det ger mig hopp! Snart kommer mer om likvärdighet, en skola för alla, timplaner och fler kärleksbomber.

/Janna