Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
betyg

Jag vill inte mäta mer.

Som stolt lärare reagerar jag väldigt starkt när jag om och om igen läser om dessa sk ”skolsatsningar” som innebär att det ska införas tidigare betyg och fler prov. För vad är det vi gör med betyg och prov? Jo, vi mäter och kollar av hur elever ligger till i förhållande till de kunskapskrav som finns. Behöver vi mäta mer? Är det verkligen vad som saknas för att vi ska få upp resultaten i skolan?

Alla lärare och skolledare jag känner och arbetar med svarar på den frågan: NEJ. Vi vet vilka elever som behöver stöd. Vi vill inget hellre än att få arbeta mer med undervisning, kunna ge elever den feedback, den tid, den trygghet de behöver för att utvecklas. Att mäta mer är ingen åtgärd för att förbättra resultaten. Detta ska inte blandas ihop.

Om vi vill prata om vilka åtgärder som kan göra skillnad i undervisningen och således i elevers resultat så kan vi börja med att läsa Skolinspektionens sammanfattning av forskning i frågan.

Den lyfter upp lärarens kompetens, förmåga och engagemang som avgörande faktorer.  Dessa är inte ”…statiska egenskaper utan kan påverkas och utvecklas. Framför allt kan en väl fungerande daglig arbetsmiljö och ett professionellt pedagogiskt klimat i en skola i hög grad påverka och förbättra lärarens förutsättningar visar forskningen. Det är rektor som ska borga för en god organisation och för ett sådant fungerande och stödjande pedagogiskt klimat.” .

Några relevanta frågor utifrån detta är:

  1. Hur skapar man en skola där lärare får utveckla sin kompetens och sina förmågor?
  2. Hur lär sig och utvecklas lärare på bästa sätt?
  3. Hur ser en daglig arbetsmiljö ut som tillåter detta?
  4. Vad behöver rektorer för stöd i sitt arbete kring att skapa en god organisation och ett stödjande pedagogiskt klimat?
  5. Vad kan vi lära av de skolor som lyckas?

I svaren på dessa frågor finns de åtgärder som behövs för att vi ska se en förändring på elevnivå.

På ingen av ovanstående frågor är svaret tidigare betyg och fler prov. 

Som lärare vill jag få se åtgärder som förändrar mina konkreta förutsättningar att få utveckla min undervisning och där igenom att kunna få fler barn att lyckas.

Tänkbara åtgärder:

  • Ge lärare möjlighet att planera, förarbeta och efterarbeta med kollegor.
  • Ge lärare möjlighet att ta del av forskning och andras erfarenheter och utifrån det kunna göra förändringar i sin egen undervisning.
  • Ge lärare möjlighet att få feedback på de förändringar man vågar prova; att få lära tillsammans, prova igen, se om det gör någon skillnad för eleverna.
  • Ge lärare möjlighet att faktiskt ägna varje elev den tid och uppmärksamhet den behöver för att kunna äga sin egen utvecklingsprocess
  • Ge lärare möjlighet att kunna fokusera på pedagogiska uppdrag genom att fylla på i elevvården med kuratorer, specialpedagoger, psykologer, socialpedagoger och studie- och yrkesvägledare.
  • Se över dokumentationskraven kring elever i behov av särskilt stöd och vilka konsekvenser det får för lärare och likvärdigheten i undervisningen. Många elever i behov av särskilt stöd = många kartläggningar och ÅP = mindre tid att planera, följa upp och individanpassa undervisning.

Jag önskar så att jag snart får läsa om en skolpolitik som faktiskt innebär faktiska förändringar för mina förutsättningar att göra ett bra jobb.

Jag vill inte mäta mer.

/Janna

Glöm inte likvärdigheten i jakten på minskad dokumentation

Idag gick regeringen ut med ett första förslag ur den utredning som görs kring lärares arbetsbörda i form av dokumentation. Förslaget innebär i korthet att kravet på IUP tas bort helt i år 6-9 och i de lägre åren endast krävs en gång per läsår.

Det tog inte många sekunder innan diskussionen var igång på Twitter. Är det rätt dokumentation att ta bort/minska på? Vad blir konsekvenserna för elevernas lärande? Finns det risk för mer summativ bedömning på högstadiet när det är betyg som är i fokus?

I allt detta vill jag igen lyfta frågan om den minskade likvärdigheten i skolan och hur jag ser att dokumentationen är en del av det. Mycket av dagens dokumentation är kopplad till särskilt stöd. När det misstänks att en elev inte kommer att nå kunskapskraven i något ämne ska läraren göra en pedagogisk kartläggning/utredning kring elevens styrkor och behov. Utifrån den ska sedan ett åtgärdsprogram (ÅP) skrivas. Åtgärdsprogrammet ska vara levande och innehålla kortsiktiga, uppnåbara mål och vilka åtgärder skolan tänker genomföra för att eleven ska ha möjlighet att nå dessa mål. Ett ÅP ska utvärderas ofta. Ju oftare desto bättre. Vi brukar sikta på 2-3 veckor åt gången. Sedan görs en utvärdering med analys och det skrivs ett nytt ÅP. Den pedagogiska kartläggningen/utredningen ska också helst uppdateras med jämna mellanrum.

I vissa skolor och klasser i Sverige är det upp emot hälften av eleverna som inte når kunskapskraven. I andra når alla elever kunskapskraven. Kan ni föreställer er hur olika lärares dokumentationsbörda ser ut? Vad är konsekvenserna av det här för elevernas lärare? För mig låter det som att de elever som ligger längst från kunskapskraven har lärare som har minst tid över till planering, kollegialt lärande och undervisning.

Vad gör det med skolans likvärdighet?

Min fråga till regeringen och utredarna är:

Hur tänker ni förändra dokumentationsbördan på ett sådant sätt att det stärker och möjliggör en mer likvärdig skola?

/Janna

Bredbyskolan eller Lundsberg?

Nu måste jag tyvärr bli lite arg. Min morgoncykeltur idag blev ett mentalt virrvarr av fula ord och fågelkvitter. Det finns flera saker jag egentligen skulle kunna gå igång på (t.ex. domen som säger att lärare ska stå ut med våld i sitt arbete, Lundsberg som lever vidare eller den snedsvängda diskussionen om det fria skolvalet), men det som fick bägare att rinna över i morse var rubriken och innehållet i en ledare i Expressen http://www.expressen.se/ledare/stang-usla-skolor/ med den tjusiga titeln Stäng usla skolor. Bara titeln hade kunnat räcka. Jag fortsatte tyvärr att läsa. ”Välinformerade föräldrar och elever ska ju välja bort de skolor som förtjänar att väljas bort.”.

Ni som känner mig eller har läst mig tidigare vet att jag brukar tacka Rinkeby för att jag är den lärare jag är idag. Jag jobbade i 9 år som lärare på Bredbyskolan. Det var den bästa, mest lärorika och mest frustrerande tiden i mitt liv. Jag älskar området och eleverna med hela mitt hjärta. Jag AVSKYR hur området och skolorna porträtteras i media. 1998 fick skolan pris som Stockholm Bästa Skola. Det räknas knappast. Däremot kan jag inte ens räkna hur många gånger vi blev listade som en av de sämsta skolorna i Stockholm. ”Hela listan” stod det på löpsedlarna. Jo, det var just det. Betygssnittet var inte så högt. Föräldrarna blev oroliga. Ville flytta på sina barn.

”Jo, jag är jättenöjd med den undervisning min dotter får här, men jag kan inte lämna henne till en dålig skola. Det står ju så. Hennes betyg är kanske inte lika mycket värda sen? Och hon får inga svenska kompisar.”

Vad svarar man som lärare eller skolledning på det? Vi vet att den undervisning vi ger är den bästa utifrån de förutsättningar vi fått tilldelat oss. Vi vet att alla våra elever utvecklas även om det inte hinner synas i betygstatistiken innan de går vidare till gymnasiet. Men vi kan inte styra vad tidningarna skriver. Vi kan inte styra att det inte längre bor så många med svenska som modersmål i området. Vi vet heller inte vad vi ska locka med för att få elever från andra områden att söka hit när bilden av området är så negativ. Vi har ropat i åratal efter stöd för att kunna lyckas bättre med vårt uppdrag.

Men vi fick inget. Istället fick eleverna möjlighet att flytta. Bredbyskolan var tydligen en skola som förtjänade att väljas bort.

Bredbyskolan skolan ska nu läggas ned. Anledningen sägs vara ett vikande elevunderlag.  Det är klart de har ett vikande elevunderlag.

Men är det verkligen skolans fel? Handlar det om att Bredbyskolan är en usel skola? Är vi lärare som jobbar där dåliga lärare? Jag VÄGRAR se det så. I de skolorna ni kallar usla finns fantastiska lärare som jobbar hårt under omständigheter och med förutsättningar inte många skulle klara av. I de skolorna finns också lika fantastiska elever som gör kunskapsresor inte ens betygen kan mäta (se mitt förra inlägg). Men det här syns inte i statistiken.

Så snälla, sluta prata om usla skolor och dåliga lärare! Börja prata om ett misslyckande för hela samhället. DET ÄR INTE SKOLAN SOM ÄR USEL! Om strategin framåt är att vi ska utarma skolor i ytterområden så de måste stängas och att alla sedan får konkurrera om innerstadsskolorna redan på grundskolan – ja, då har samhället lyckats.

Om vi är överens om att det är betygsstatistiken som avgör om en skola är bra eller usel, då vet vi svaret.

Bredbyskolan får stängas och Lundsberg håller öppet.

Janna

Att göra det osynliga synligt

För någon vecka sedan besökte jag ett klassrum i en förort till Stockholm. Det var engelska för åttor.  Kort introduktion och alla börjar jobba. Jag smyger mig fram till en tjej som tittar nyfiket på mig. Vi börjar prata. Hon berättar att hon kom till Sverige för tio månader sedan. Hennes modersmål är spanska. Engelska är helt nytt för henne och det är jättesvårt. Men hon vill. Hon ska lära sig. Allt berättar hon på svenska. Hennes svenska är fantastisk med tanke på att hon kom till Sverige så nyligen.

Hon tar upp engelskboken, slår upp rätt sida. Det är grammatik idag. Allt i boken står på svenska och på engelska. Både språken är nybörjarspråk för henne. Hon räcker upp handen och frågar om hon får gå till biblioteket och låna ordböcker. Hon kommer snabbt tillbaka med en svensk/engelsk ordbok och en spansk/svensk ordbok. Sedan börjar hon jobba.

Hon slår upp nästan vart enda ord i läroboken. Är det ett svenskt ord så slår hon upp det först på svenska till spanska. Så att hon förstår vad det betyder. Sedan slår hon upp ordet från svenska till engelska för att veta vad det heter på engelska. Är det ett engelskt ord blir det det omvända. Hon måste börja med att slå upp det från engelska till svenska. Nu vet hon det svenska ordet, men oftast säger det henne ingenting. Så då får hon gå vidare och slå upp ordet från svenska till spanska för att till slut få med betydelsen.

Jag blir pinsamt nog lite tårögd när jag ser henne arbeta. Vilket tålamod! Vilket engagemang, vilken vilja att gå framåt. Jag frågar henne om hon inte blir trött ibland.

– Jo, svarar hon. Men jag vill ju lära mig. Jag vill kunna både svenska och engelska. Först fick jag bara lära mig svenska men jag vill verkligen kunna engelska också. Jag tittar mycket på tv och lyssnar på engelska låtar. Men skriva och läsa… Det är mycket svårt. Jag har lärt mig lite redan, men jag vill bli bättre. Det är jobbigt att de andra hinner långt. Jag hinner inte lika mycket. Det tar lång tid.

Det sista säger hon medan hon pekar på sina ordböcker som ligger uppslagna och täcker hela bänken. 

Så är det ju förstås. För henne blir det så många processer som pågår samtidigt. Tre språk igång samtidigt plus att hon ska ta med sig innehållet också.  Hon gör ett fantastiskt jobb. Som lärare sätter det igång tusen funderingar i mitt huvud. Hur hade vi som skola kunnat göra hennes resa lättare? Jag kan inte låta bli att tänka på betygen. Hon kommer att få betyg nu till våren. Ett ledsamt F. Hon kommer att få betyg även nästa år. Med största sannolikhet även då ett ännu ledsnare F. I statistiken för den här skolan kommer den här eleven vara ”ett misslycklande”. Likaså för läraren. Fast det egentligen är en enorm framgång hur mycket den här tjejen har utvecklats, för henne, för läraren och för skolan!

Vad blir då utmaningarna för läraren i det här sammanhanget? En av dem är att göra det osynliga synligt. Att få den här flickan att se sin framgång trots det där j-kla F:et som blänker på betyget. Det är nog en av de största utmaningar man har som lärare i ett område där många elever bär på samma historia som flickan ovan. Och att inte låta sig nedslås av den taskiga statistiken vi får som betalning för vårt hårda arbete.

Men ni syns. Vi vet att ni finns och gör ett fantastiskt arbete.

Janna

Nu kärleksbombar vi skiten ur krisen

Genom tunnelbanefönstret strålar vårsolen in. Till höger om mig sitter två fnissiga tonårstjejer. De går igenom helgens planer blandat med allt spännande som hänt i skolan under veckan. Den ena är lyrisk över att hon fått veta av sin lärare att hon är på väg upp mot VG nu i No:n (hon går alltså i år 9 med det gamla betygssystemet).

 ”Slutbetyg VG i NO, fattaru!?”, utropar hon till sin kompis som spontant börjar att klappa händerna.  ”Jag hade aldrig klarat det om min lärare inte hade tjata på mig. Fan, jag hade aldrig pallat annars..”, fortsätter hon.

 I helgen ska de fira och jag kisar in i den varma solen och tänker vidare på vilket fantastiskt jobb jag har. 

Tjejerna på tunnelbanan sätter fingret på något jag tycker synliggörs alldeles för sällan idag. Vilka fantastiska lärare vi har i Sverige! Jag har lyxen att uppleva och verka mitt i detta fem dagar varje vecka, både som lärare och som lärarcoach. Och nu räcker det med gnäll! Sluta såga mig och mina fantastiska kollegor. Vi har en lång utbildning att falla tillbaka på. Vi vet vad vi gör. Vi kan det här. Och är jäkligt bra på det också.

Ni som har läst mitt inlägg på gästbloggen vet att jag pratar om vikten av kärleksbomber.  Så här kommer några små kärleksbomber till alla fantastiska lärare jag träffat eller ännu inte träffat: 

  • En kärleksbomb till dig som verkligen gör ditt bästa för att se varje elev på lektionerna. Som faktiskt har en plan för att med små medel hinna få även de tysta att känna att de har blivit sedda. Varje lektion.
  • En kärleksbomb till dig som utmanar de elever som behöver det för att komma vidare i ditt ämne,  och du som stöttar de som behöver det. Du som ser var eleverna fastnar, har en plan för hur de ska se nästa steg och hur de ska komma vidare.
  • En kärleksbomb till dig som med värme och omtanke sätter gränser i klassrummet, i korridorer och utanför skolan. Du som visar att vuxensamhället inte försvunnit utan faktiskt bryr sig.
  • En kärleksbomb till dig som skriver inspirerande och roliga LPP:s. Kanske till och med tillsammans med eleverna. Pedagogiska planeringar som inte bara gör att eleverna blir sugna på att ta sig an ett nytt arbetsområde utan också att de vet vad och hur de ska lära sig samt hur de ska få visa det.
  • En kärleksbomb till dig som ringer hem till en elev för att berätta om något nytt de lärt sig under dagen eller något bra de gjort.
  • En kärleksbomb till dig som sätter dig två minuter med en ensam elev i korridoren trots att du egentligen behöver springa för att hinna på toa innan nästa lektion börjar.
  • En kärleksbomb till dig som stöttar din kollega när det går lite tungt ett tag. Genom att lyssna, genom att ta en lektion. Genom att planera tillsammans, genom att skriva en av alla jäkla listor.
  • En kärleksbomb till dig som lyssnar när eleverna ställer frågor som du redan svarat på tre gånger och tänker att du nog måste ändra ditt att svara.
  • En kärleksbomb till dig som alltid vill utvecklas och som vågar dela med dig av dina erfarenheter och misstag för att andra ska växa och våga.
  • En kärleksbomb till alla lärarutbildare som gör ett fantastiskt jobb med att utbilda mig och mina kollegor. Min lärarutbildning gav mig en bra grund att stå på. När den kompletterades med verkligheten blev den utmärkt. Jag är en jättebra lärare tack vare den.

Jag tänker fortsätta kasta kärleksbomber. Jag hoppas att fler hänger på.

Vi är experterna på vårt yrke. Vi är bra på det vi gör. Vi kan det här. Låt ingen säga något annat utan att stå emotsagd.