Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
debatt

Jag vill inte mäta mer.

Som stolt lärare reagerar jag väldigt starkt när jag om och om igen läser om dessa sk ”skolsatsningar” som innebär att det ska införas tidigare betyg och fler prov. För vad är det vi gör med betyg och prov? Jo, vi mäter och kollar av hur elever ligger till i förhållande till de kunskapskrav som finns. Behöver vi mäta mer? Är det verkligen vad som saknas för att vi ska få upp resultaten i skolan?

Alla lärare och skolledare jag känner och arbetar med svarar på den frågan: NEJ. Vi vet vilka elever som behöver stöd. Vi vill inget hellre än att få arbeta mer med undervisning, kunna ge elever den feedback, den tid, den trygghet de behöver för att utvecklas. Att mäta mer är ingen åtgärd för att förbättra resultaten. Detta ska inte blandas ihop.

Om vi vill prata om vilka åtgärder som kan göra skillnad i undervisningen och således i elevers resultat så kan vi börja med att läsa Skolinspektionens sammanfattning av forskning i frågan.

Den lyfter upp lärarens kompetens, förmåga och engagemang som avgörande faktorer.  Dessa är inte ”…statiska egenskaper utan kan påverkas och utvecklas. Framför allt kan en väl fungerande daglig arbetsmiljö och ett professionellt pedagogiskt klimat i en skola i hög grad påverka och förbättra lärarens förutsättningar visar forskningen. Det är rektor som ska borga för en god organisation och för ett sådant fungerande och stödjande pedagogiskt klimat.” .

Några relevanta frågor utifrån detta är:

  1. Hur skapar man en skola där lärare får utveckla sin kompetens och sina förmågor?
  2. Hur lär sig och utvecklas lärare på bästa sätt?
  3. Hur ser en daglig arbetsmiljö ut som tillåter detta?
  4. Vad behöver rektorer för stöd i sitt arbete kring att skapa en god organisation och ett stödjande pedagogiskt klimat?
  5. Vad kan vi lära av de skolor som lyckas?

I svaren på dessa frågor finns de åtgärder som behövs för att vi ska se en förändring på elevnivå.

På ingen av ovanstående frågor är svaret tidigare betyg och fler prov. 

Som lärare vill jag få se åtgärder som förändrar mina konkreta förutsättningar att få utveckla min undervisning och där igenom att kunna få fler barn att lyckas.

Tänkbara åtgärder:

  • Ge lärare möjlighet att planera, förarbeta och efterarbeta med kollegor.
  • Ge lärare möjlighet att ta del av forskning och andras erfarenheter och utifrån det kunna göra förändringar i sin egen undervisning.
  • Ge lärare möjlighet att få feedback på de förändringar man vågar prova; att få lära tillsammans, prova igen, se om det gör någon skillnad för eleverna.
  • Ge lärare möjlighet att faktiskt ägna varje elev den tid och uppmärksamhet den behöver för att kunna äga sin egen utvecklingsprocess
  • Ge lärare möjlighet att kunna fokusera på pedagogiska uppdrag genom att fylla på i elevvården med kuratorer, specialpedagoger, psykologer, socialpedagoger och studie- och yrkesvägledare.
  • Se över dokumentationskraven kring elever i behov av särskilt stöd och vilka konsekvenser det får för lärare och likvärdigheten i undervisningen. Många elever i behov av särskilt stöd = många kartläggningar och ÅP = mindre tid att planera, följa upp och individanpassa undervisning.

Jag önskar så att jag snart får läsa om en skolpolitik som faktiskt innebär faktiska förändringar för mina förutsättningar att göra ett bra jobb.

Jag vill inte mäta mer.

/Janna

Glöm inte likvärdigheten i jakten på minskad dokumentation

Idag gick regeringen ut med ett första förslag ur den utredning som görs kring lärares arbetsbörda i form av dokumentation. Förslaget innebär i korthet att kravet på IUP tas bort helt i år 6-9 och i de lägre åren endast krävs en gång per läsår.

Det tog inte många sekunder innan diskussionen var igång på Twitter. Är det rätt dokumentation att ta bort/minska på? Vad blir konsekvenserna för elevernas lärande? Finns det risk för mer summativ bedömning på högstadiet när det är betyg som är i fokus?

I allt detta vill jag igen lyfta frågan om den minskade likvärdigheten i skolan och hur jag ser att dokumentationen är en del av det. Mycket av dagens dokumentation är kopplad till särskilt stöd. När det misstänks att en elev inte kommer att nå kunskapskraven i något ämne ska läraren göra en pedagogisk kartläggning/utredning kring elevens styrkor och behov. Utifrån den ska sedan ett åtgärdsprogram (ÅP) skrivas. Åtgärdsprogrammet ska vara levande och innehålla kortsiktiga, uppnåbara mål och vilka åtgärder skolan tänker genomföra för att eleven ska ha möjlighet att nå dessa mål. Ett ÅP ska utvärderas ofta. Ju oftare desto bättre. Vi brukar sikta på 2-3 veckor åt gången. Sedan görs en utvärdering med analys och det skrivs ett nytt ÅP. Den pedagogiska kartläggningen/utredningen ska också helst uppdateras med jämna mellanrum.

I vissa skolor och klasser i Sverige är det upp emot hälften av eleverna som inte når kunskapskraven. I andra når alla elever kunskapskraven. Kan ni föreställer er hur olika lärares dokumentationsbörda ser ut? Vad är konsekvenserna av det här för elevernas lärare? För mig låter det som att de elever som ligger längst från kunskapskraven har lärare som har minst tid över till planering, kollegialt lärande och undervisning.

Vad gör det med skolans likvärdighet?

Min fråga till regeringen och utredarna är:

Hur tänker ni förändra dokumentationsbördan på ett sådant sätt att det stärker och möjliggör en mer likvärdig skola?

/Janna

Skolplikt eller skolrätt?

Lek med mig nu. Vi fantiserar lite. Tänk om vi skulle släppa det är med skolplikt för en stund. Och prata om skolrätt i stället. Skolrättighet. Utbildningsrättighet. Lärorättighet. Elever har lärorätt. Elever har rätt till utbildning tills de har utvecklat de kunskaper och förmågor som beskrivs i Läroplan och LGR 11.

Är ni med?

Nästa steg. Lek med tanken att hela skolan skulle organiseras utifrån detta. Eleverna har rätt till utbildning tills de är ”klara”. Elever får växa i sin egen takt. Det är ingen som bestämmer att någon måste vara klar på nio år. Någon kanske bli klar på 7 år. En annan på 12. Och det är ok. För så är det här.  Hur delar man då in klasser/grupper? Kan man ens ha årskurser? Skulle vi ha förskola, grundskola och gymnasieskolan? Eller skulle det bara finnas SKOLA? Kanske skulle det heta något annat. Bildningsplats. Och skulle hela skolan då bli målstyrd på riktigt?

Men Janna, det kanske finns elever som aldrig kommer gå ut skolan då? Finns det? Är det så? Vad säger det om våra kunskapskrav? Behöver vi se över dem?

Vad tror du? Skulle det gå?

Skulle du vilja gå i en sådan skola?

Den mänskliga trädgården – där människor växer i sin takt.

/Janna

I skuggan av politiken

I skuggan av politiken pågår lärande. Runt om i Sverige, i alla kommuner, i alla städer, i alla skolor pågår lärande.

Någonstans lär sig en elev att  läsa bokstaven S. En annan diskuterar skillnaden mellan demokrati och diktatur. Några använder sig av karta för första gången och hittar den stora stenen i skogen bakom skolan. Andra skriver en hypotes. Två flickor planerar ett framförande av en rap på engelska och somaliska, medan två pojkar och en flicka tillsammans analyserar vad en bild och en dikt har gemensamt. Lärare funderar över hur de ska bedöma sina elevers förmågor. En rektor kommer tillbaka från rektorsutbildningen med nya perspektiv och idéer.

I skuggan av politiken pågår lärande. Jag ville bara påminna om det eftersom ingen av deltagarna i partiledardebatten igår nämnde det ordet när framtidens skola debatterades. Det pratades läxor. Vinster. Prov. Mer prov. Att det ska vara jobbigt. Men ingen pratade om skolans huvuduppgift. Lärandet. Men nu vet ni:

I skuggan av politiken pågår lärandet.

/Janna

Passionen lever i den svenska skolan

En dag för någon vecka sedan var vi många som reagerade på en krönika i en av våra stora tidningar. En del av oss tyckte till redan då, andra av oss slog våra kloka huvuden ihop och formulerade ett svar tillsammans. För nog är det så att passionen lever i svenska skolan, trots allt:
Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval. I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.

Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.

I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak­grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat. Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.

Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.

Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.

Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.

Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen