Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
elever i behov av särskilt stöd

Glöm inte likvärdigheten i jakten på minskad dokumentation

Idag gick regeringen ut med ett första förslag ur den utredning som görs kring lärares arbetsbörda i form av dokumentation. Förslaget innebär i korthet att kravet på IUP tas bort helt i år 6-9 och i de lägre åren endast krävs en gång per läsår.

Det tog inte många sekunder innan diskussionen var igång på Twitter. Är det rätt dokumentation att ta bort/minska på? Vad blir konsekvenserna för elevernas lärande? Finns det risk för mer summativ bedömning på högstadiet när det är betyg som är i fokus?

I allt detta vill jag igen lyfta frågan om den minskade likvärdigheten i skolan och hur jag ser att dokumentationen är en del av det. Mycket av dagens dokumentation är kopplad till särskilt stöd. När det misstänks att en elev inte kommer att nå kunskapskraven i något ämne ska läraren göra en pedagogisk kartläggning/utredning kring elevens styrkor och behov. Utifrån den ska sedan ett åtgärdsprogram (ÅP) skrivas. Åtgärdsprogrammet ska vara levande och innehålla kortsiktiga, uppnåbara mål och vilka åtgärder skolan tänker genomföra för att eleven ska ha möjlighet att nå dessa mål. Ett ÅP ska utvärderas ofta. Ju oftare desto bättre. Vi brukar sikta på 2-3 veckor åt gången. Sedan görs en utvärdering med analys och det skrivs ett nytt ÅP. Den pedagogiska kartläggningen/utredningen ska också helst uppdateras med jämna mellanrum.

I vissa skolor och klasser i Sverige är det upp emot hälften av eleverna som inte når kunskapskraven. I andra når alla elever kunskapskraven. Kan ni föreställer er hur olika lärares dokumentationsbörda ser ut? Vad är konsekvenserna av det här för elevernas lärare? För mig låter det som att de elever som ligger längst från kunskapskraven har lärare som har minst tid över till planering, kollegialt lärande och undervisning.

Vad gör det med skolans likvärdighet?

Min fråga till regeringen och utredarna är:

Hur tänker ni förändra dokumentationsbördan på ett sådant sätt att det stärker och möjliggör en mer likvärdig skola?

/Janna

Forskningsfråga bortskänkes!

Jag har funderat på en sak. På många skolor tycks det vara så att det är samma elever som behöver stöd redan i förskolan eller på lågstadiet som fortfarande behöver det i år 8 eller i år 9. Det är i alla fall min erfarenhet och det som ofta lyfts fram när jag samtalar med lärare. I dagens resultatmätningshets hävdar vi lärare ofta att vi sedan länge redan vet vilka elever som behöver stöd, vi behöver inte mäta/bedöma/betygssätta oftare – vi behöver prata om åtgärder, hitta vad som fungerar.

Stämmer min bild? Är det så att lärare redan från tidiga år lyfter vilka elever som behöver stöd och att dessa elever fortarande behöver stöd när de lämnar grundskolan? Är det samma på alla skolor? Finns det vissa skolor där det inte stämmer? Vad gör dessa skolor?

Om det nu är så, vad säger det om skolan? Är det så att vissa elevers behov innebär att de under hela sin skolgång kommer att behöva stöd? Är det så att skolan helt enkelt har misslyckats med att hitta fungerande åtgärder? Är det så att klassrumsundervisningen inte är anpassad till alla elever?

Kan inte någon forskare kolla upp det här? I siffror. Helst hitta några skolor där det inte är så här. Där man faktiskt har hittat åtgärder som gör att de elever som var i behov av stöd i de tidiga åren faktiskt FÅR det stödet de behöver under sin skolgång – dvs det är inte olöst när eleven lämnar grundskolan. Handlar det om att förändra synen på elever/stöd/undervisning, att ändra den faktiska undervisningen eller allt samtidigt? Kanske något helt annat?

Trevlig helg!

/Janna