Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
elever

Där jag blev jag – Bredbyskolan

Ikväll klev jag åter på buss 179 i Vällingby för att åka till Rinkeby. Till Bredbyskolan. Jag hann till macken vid Spånga IP innan tårarna kom. Det var nästan fem år sedan jag slutade jobba där, men i den stunden var det igår. Så många minnen. Kroppen känner igen och reagerar.

Precis som jag trodde blev det en mycket känslosam kväll, tillbaka på skolgården i Rinkeby. Bredbyskolan. Skolan där jag växte upp som lärare. Där jag klev in på min praktik och sedan stannade. I nästan tio år. Skolan läggs nu ner och kvarvarande lärare och elever sprids över staden.

Alla dessa underbara lärare jag delat allt med; utvecklats, stridit, vuxit, skrattat, gråtit och inte minst lärt mig massor. Många av vilka nu är min närmaste vänner. Alla är personer jag respekterar och ser upp till.

Och eleverna då. Eleverna som ikväll också stod där. 26 år. 23 år. 14. 11. De samlades. Allt vi har delat. Allt vi har lärt oss. Och hur mycket har inte vi skrattat och gråtit! Så arg jag har varit… Och så stolt och glad jag har varit. Och är. Det är nog den känslan jag tar med mig i kväll. Stolthet.

Jag är så fruktansvärt stolt över allt vi har åstadkommit på Bredbyskolan. Alla elever som nu kommer tillbaka och berättar om sina liv, jobb, utbildningar, barn, kärlekar. Precis om det ska vara. Jag är så stolt över er! Och alla lärare som nu sprids över Stockholm; fortsätt att sprida vår Bredbyanda över staden, den behövs. Jag är så stolt över oss!

Så tack fina Bredbyskolan för allt du gett mig. Du har gjort mig till den lärare och människa jag är idag. Stolt är jag.

Janna

Forskningsfråga bortskänkes!

Jag har funderat på en sak. På många skolor tycks det vara så att det är samma elever som behöver stöd redan i förskolan eller på lågstadiet som fortfarande behöver det i år 8 eller i år 9. Det är i alla fall min erfarenhet och det som ofta lyfts fram när jag samtalar med lärare. I dagens resultatmätningshets hävdar vi lärare ofta att vi sedan länge redan vet vilka elever som behöver stöd, vi behöver inte mäta/bedöma/betygssätta oftare – vi behöver prata om åtgärder, hitta vad som fungerar.

Stämmer min bild? Är det så att lärare redan från tidiga år lyfter vilka elever som behöver stöd och att dessa elever fortarande behöver stöd när de lämnar grundskolan? Är det samma på alla skolor? Finns det vissa skolor där det inte stämmer? Vad gör dessa skolor?

Om det nu är så, vad säger det om skolan? Är det så att vissa elevers behov innebär att de under hela sin skolgång kommer att behöva stöd? Är det så att skolan helt enkelt har misslyckats med att hitta fungerande åtgärder? Är det så att klassrumsundervisningen inte är anpassad till alla elever?

Kan inte någon forskare kolla upp det här? I siffror. Helst hitta några skolor där det inte är så här. Där man faktiskt har hittat åtgärder som gör att de elever som var i behov av stöd i de tidiga åren faktiskt FÅR det stödet de behöver under sin skolgång – dvs det är inte olöst när eleven lämnar grundskolan. Handlar det om att förändra synen på elever/stöd/undervisning, att ändra den faktiska undervisningen eller allt samtidigt? Kanske något helt annat?

Trevlig helg!

/Janna

Vilse i skolan

Idag vill jag dela med mig av ett boktips. Boken Vilse i skolan av Ross W. Greene är en bibel för mig. Jag har säkert läst den fem gånger de senaste två åren.

Utgångspunkten i boken är att barn gör rätt om de kan. Oftast talar vi i skolan utifrån föreställningen att barn gör rätt om de vill. De här två olika synsätten innebär också att man som vuxen bemöter barn och ungdomar på helt olika sätt.

Ross W. Greene pratar om outvecklade färdigheter och olösta problem. Om ett barn beter sig på ett sätt som skolan anser som opassande beror det enligt Greene på att det barnet inte ännu utvecklat den färdigheten som krävs för att kunna möta den situationen. Eller att det ligger ett olöst problem i vägen. Det betyder i förlängningen således att de jobbiga situationer som uppstår kan förändras och kan förebyggas. Problemen kan lösas. Färdigheter kan utvecklas.

Greene pratar om tre strategier vi använder/kan använda oss av för att möta dessa barn och situationer som uppstår: plan A, plan B och plan C.

  1. Plan A är den som oftast används. Där genomdriver vi vuxna vår vilja, punkt slut. Om någon stör lektionen skulle plan A innebära att läraren säger: ”Lämna klassrummet nu! Du får komma in när du fattat att du inte ska störa.”. Låter som en rätt vanlig reaktion? Problemen med denna reaktion är dels att det faktiskt ökar risken för fortsätt oönskat beteende, dels att det inte ger några som helst ledtrådar till varför barnet hamnar i de här situationerna och dels för att strategin inte på något sätt lär barnet hur den ska kunna undvika likande situationer igen. Barnet får bara veta att det är oacceptabelt. Vilket de nog redan vet.
  2. Plan C innebär att man för en stund pausar vissa förväntningar på en elev medan man fokuserar på andra förväntningar som man arbetar aktivt med. Det kan t.ex. innebära att man väljer att bortse från att en elev inte gör läxorna medan man fokuserar på att få eleven att komma till lektionerna. En sak i taget. Det betyder inte att ”ge efter” eftersom det ingår i en större plan.
  3. Plan B är handlar om att den vuxne och barnet tillsammans försöker lösa problemet eller situationen. Det finns två sätt att använda plan B: nödplan B och proaktiv plan B. Och plan B är det boken handlar mest om.

Plan B är egentligen inte så komplicerad. Men den är tålamods- och tidskrävande. Å andra sidan säger erfarenheten att den tid man lägger ned på att arbeta med plan B, får man igen i massor när de tidigare kaotiska situationerna inte längre uppstår. Den bygger i stort sett på uppstyrda och återkommande samtal mellan vuxen och elev där man följer ett tydligt mönster:

  1. Empati – att gå in i samtalet med eleven där barnets bekymmer ligger i fokus, t.ex. ”Jag har märkt att du har blivit ganska arg flera gånger den senaste tiden”, eller ”Jag har sett att du inte gjort så många läxor på sistone”. Lyssna på vad barnet säger och hur barnet beskriver sin situation, ställ frågor som klargör problemet: ”Hur kommer det sig?” eller ”Kan du berätta varför det blir så?”.
  2. Definiera problemet – här tar den vuxne upp sitt bekymmer över situationen, t.ex. ”När jag lyssnar på dig nu så förstår jag varför du blir arg på de andra i gruppen, men det är också så att alla måste kunna känna sig trygga i klassen. När du blir så där arg känner de andra barnen inte sig trygga.”.
  3. Inbjudan – inbjudan handlar om att signalera att problemet som ni nu identifierat ska lösa tillsammans av er två. Inbjudan inleds ofta med ”Jag undrar om det finns ett sätt…” och fortsätter ”Har du några förslag på hur du/vi…?”. Målet är sedan att lösningen ni kommer fram till ska vara både realistisk och ömsesidig.

När de här tre stegen är avklarade kommer man till själva överenskommelsen. Den måste då innehålla en plan för vad som ska göras nästa gång en likande situation uppstår. Och sedan följs det upp med fortsatta samtal och förändringar av planen. Plan B hjälper dig att fokusera på barnets outvecklade färdigheter, att lösa problem som orsakar icke-önskvärtbeteende tillsammans och på ett långstiktigt plan, att träna barnet i de färdigheter det saknar, att minska det störande beteendet samt att bygga en stöttande relation till barnet.

Det här bara en kort inblick i vad boken går igenom. Den är lättläst och lättillgänglig. Parallellt med att man läser om själva modellen får man även följa det faktiskta arbetet på en skola. Vi får följa en elev som i början av boken har stora problem med både vuxna och andra elever på skolan och under boken ser vi hur de vuxna börjar förändra sitt arbete med honom och i förlängningen hela sitt förhållningssätt. 

För mig var boken en stor AHA-upplevelse och jag försöker undvika att säga ”skärp dig!” till andra än mig själv.

Läs och inspireras!

Janna

Nu kärleksbombar vi skiten ur krisen

Genom tunnelbanefönstret strålar vårsolen in. Till höger om mig sitter två fnissiga tonårstjejer. De går igenom helgens planer blandat med allt spännande som hänt i skolan under veckan. Den ena är lyrisk över att hon fått veta av sin lärare att hon är på väg upp mot VG nu i No:n (hon går alltså i år 9 med det gamla betygssystemet).

 ”Slutbetyg VG i NO, fattaru!?”, utropar hon till sin kompis som spontant börjar att klappa händerna.  ”Jag hade aldrig klarat det om min lärare inte hade tjata på mig. Fan, jag hade aldrig pallat annars..”, fortsätter hon.

 I helgen ska de fira och jag kisar in i den varma solen och tänker vidare på vilket fantastiskt jobb jag har. 

Tjejerna på tunnelbanan sätter fingret på något jag tycker synliggörs alldeles för sällan idag. Vilka fantastiska lärare vi har i Sverige! Jag har lyxen att uppleva och verka mitt i detta fem dagar varje vecka, både som lärare och som lärarcoach. Och nu räcker det med gnäll! Sluta såga mig och mina fantastiska kollegor. Vi har en lång utbildning att falla tillbaka på. Vi vet vad vi gör. Vi kan det här. Och är jäkligt bra på det också.

Ni som har läst mitt inlägg på gästbloggen vet att jag pratar om vikten av kärleksbomber.  Så här kommer några små kärleksbomber till alla fantastiska lärare jag träffat eller ännu inte träffat: 

  • En kärleksbomb till dig som verkligen gör ditt bästa för att se varje elev på lektionerna. Som faktiskt har en plan för att med små medel hinna få även de tysta att känna att de har blivit sedda. Varje lektion.
  • En kärleksbomb till dig som utmanar de elever som behöver det för att komma vidare i ditt ämne,  och du som stöttar de som behöver det. Du som ser var eleverna fastnar, har en plan för hur de ska se nästa steg och hur de ska komma vidare.
  • En kärleksbomb till dig som med värme och omtanke sätter gränser i klassrummet, i korridorer och utanför skolan. Du som visar att vuxensamhället inte försvunnit utan faktiskt bryr sig.
  • En kärleksbomb till dig som skriver inspirerande och roliga LPP:s. Kanske till och med tillsammans med eleverna. Pedagogiska planeringar som inte bara gör att eleverna blir sugna på att ta sig an ett nytt arbetsområde utan också att de vet vad och hur de ska lära sig samt hur de ska få visa det.
  • En kärleksbomb till dig som ringer hem till en elev för att berätta om något nytt de lärt sig under dagen eller något bra de gjort.
  • En kärleksbomb till dig som sätter dig två minuter med en ensam elev i korridoren trots att du egentligen behöver springa för att hinna på toa innan nästa lektion börjar.
  • En kärleksbomb till dig som stöttar din kollega när det går lite tungt ett tag. Genom att lyssna, genom att ta en lektion. Genom att planera tillsammans, genom att skriva en av alla jäkla listor.
  • En kärleksbomb till dig som lyssnar när eleverna ställer frågor som du redan svarat på tre gånger och tänker att du nog måste ändra ditt att svara.
  • En kärleksbomb till dig som alltid vill utvecklas och som vågar dela med dig av dina erfarenheter och misstag för att andra ska växa och våga.
  • En kärleksbomb till alla lärarutbildare som gör ett fantastiskt jobb med att utbilda mig och mina kollegor. Min lärarutbildning gav mig en bra grund att stå på. När den kompletterades med verkligheten blev den utmärkt. Jag är en jättebra lärare tack vare den.

Jag tänker fortsätta kasta kärleksbomber. Jag hoppas att fler hänger på.

Vi är experterna på vårt yrke. Vi är bra på det vi gör. Vi kan det här. Låt ingen säga något annat utan att stå emotsagd.