Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
framtid

Där jag blev jag – Bredbyskolan

Ikväll klev jag åter på buss 179 i Vällingby för att åka till Rinkeby. Till Bredbyskolan. Jag hann till macken vid Spånga IP innan tårarna kom. Det var nästan fem år sedan jag slutade jobba där, men i den stunden var det igår. Så många minnen. Kroppen känner igen och reagerar.

Precis som jag trodde blev det en mycket känslosam kväll, tillbaka på skolgården i Rinkeby. Bredbyskolan. Skolan där jag växte upp som lärare. Där jag klev in på min praktik och sedan stannade. I nästan tio år. Skolan läggs nu ner och kvarvarande lärare och elever sprids över staden.

Alla dessa underbara lärare jag delat allt med; utvecklats, stridit, vuxit, skrattat, gråtit och inte minst lärt mig massor. Många av vilka nu är min närmaste vänner. Alla är personer jag respekterar och ser upp till.

Och eleverna då. Eleverna som ikväll också stod där. 26 år. 23 år. 14. 11. De samlades. Allt vi har delat. Allt vi har lärt oss. Och hur mycket har inte vi skrattat och gråtit! Så arg jag har varit… Och så stolt och glad jag har varit. Och är. Det är nog den känslan jag tar med mig i kväll. Stolthet.

Jag är så fruktansvärt stolt över allt vi har åstadkommit på Bredbyskolan. Alla elever som nu kommer tillbaka och berättar om sina liv, jobb, utbildningar, barn, kärlekar. Precis om det ska vara. Jag är så stolt över er! Och alla lärare som nu sprids över Stockholm; fortsätt att sprida vår Bredbyanda över staden, den behövs. Jag är så stolt över oss!

Så tack fina Bredbyskolan för allt du gett mig. Du har gjort mig till den lärare och människa jag är idag. Stolt är jag.

Janna

Ses vi i Tumba på torsdag kl 19 på #Lärarkvällarna?

Är du nyfiken på vad coachning i skolan kan innebära? Hur är coachning kopplat till kollegialt lärande? Kan man prova? Hur gör man?

Alla det här och mycket mer pratar vi om på torsdag 14/3 på Tumbascenen då jag under Lärarförbundets Lärarkvällar ska dela med mig av mina erfarenheter av coachning i skolan och kollegialt lärande. Om du inte har möjligthet att ta dig till Tumba kan du antingen komma till Uppsala den 25/3 eller se föreläsningen live (eller senare) på webben.

Delta i diskussionen på Twitter under #Lärarkvällarna!

Hoppas vi ses och hörs!  

/Janna

Jobbar din kommun med coachning av lärare för lärande och utveckling?

Vill du träffas och utbyta erfarenheter av hur det är att jobba med coachning i skolan?

Lärarcoacherna i Stockholm bjuder nu in till en träff den 11 juni kl 13-16 här i Stockholm. Du som deltar är anställd av en skohuvudman för att arbetat med coachning av lärare för att utveckla undervisningen och öka måluppfyllelsen.

Läs inbjudan och hur du kan anmäla intresse genom att följa länken nedan!

Erfarenhetsutbyte kring coachning

Vid frågor maila: joanna.scheele@stockholm.se

/Janna

Glöm inte likvärdigheten i jakten på minskad dokumentation

Idag gick regeringen ut med ett första förslag ur den utredning som görs kring lärares arbetsbörda i form av dokumentation. Förslaget innebär i korthet att kravet på IUP tas bort helt i år 6-9 och i de lägre åren endast krävs en gång per läsår.

Det tog inte många sekunder innan diskussionen var igång på Twitter. Är det rätt dokumentation att ta bort/minska på? Vad blir konsekvenserna för elevernas lärande? Finns det risk för mer summativ bedömning på högstadiet när det är betyg som är i fokus?

I allt detta vill jag igen lyfta frågan om den minskade likvärdigheten i skolan och hur jag ser att dokumentationen är en del av det. Mycket av dagens dokumentation är kopplad till särskilt stöd. När det misstänks att en elev inte kommer att nå kunskapskraven i något ämne ska läraren göra en pedagogisk kartläggning/utredning kring elevens styrkor och behov. Utifrån den ska sedan ett åtgärdsprogram (ÅP) skrivas. Åtgärdsprogrammet ska vara levande och innehålla kortsiktiga, uppnåbara mål och vilka åtgärder skolan tänker genomföra för att eleven ska ha möjlighet att nå dessa mål. Ett ÅP ska utvärderas ofta. Ju oftare desto bättre. Vi brukar sikta på 2-3 veckor åt gången. Sedan görs en utvärdering med analys och det skrivs ett nytt ÅP. Den pedagogiska kartläggningen/utredningen ska också helst uppdateras med jämna mellanrum.

I vissa skolor och klasser i Sverige är det upp emot hälften av eleverna som inte når kunskapskraven. I andra når alla elever kunskapskraven. Kan ni föreställer er hur olika lärares dokumentationsbörda ser ut? Vad är konsekvenserna av det här för elevernas lärare? För mig låter det som att de elever som ligger längst från kunskapskraven har lärare som har minst tid över till planering, kollegialt lärande och undervisning.

Vad gör det med skolans likvärdighet?

Min fråga till regeringen och utredarna är:

Hur tänker ni förändra dokumentationsbördan på ett sådant sätt att det stärker och möjliggör en mer likvärdig skola?

/Janna

Skolplikt eller skolrätt?

Lek med mig nu. Vi fantiserar lite. Tänk om vi skulle släppa det är med skolplikt för en stund. Och prata om skolrätt i stället. Skolrättighet. Utbildningsrättighet. Lärorättighet. Elever har lärorätt. Elever har rätt till utbildning tills de har utvecklat de kunskaper och förmågor som beskrivs i Läroplan och LGR 11.

Är ni med?

Nästa steg. Lek med tanken att hela skolan skulle organiseras utifrån detta. Eleverna har rätt till utbildning tills de är ”klara”. Elever får växa i sin egen takt. Det är ingen som bestämmer att någon måste vara klar på nio år. Någon kanske bli klar på 7 år. En annan på 12. Och det är ok. För så är det här.  Hur delar man då in klasser/grupper? Kan man ens ha årskurser? Skulle vi ha förskola, grundskola och gymnasieskolan? Eller skulle det bara finnas SKOLA? Kanske skulle det heta något annat. Bildningsplats. Och skulle hela skolan då bli målstyrd på riktigt?

Men Janna, det kanske finns elever som aldrig kommer gå ut skolan då? Finns det? Är det så? Vad säger det om våra kunskapskrav? Behöver vi se över dem?

Vad tror du? Skulle det gå?

Skulle du vilja gå i en sådan skola?

Den mänskliga trädgården – där människor växer i sin takt.

/Janna

Tänk att få vara lärare i Vara

— Vi är trötta på felletandet och en bakåtsträvande nationell skolpolitik. Nu tar vi oss ton! Dessutom: I Vara är ingenting omöjligt!

Så säger Bildningschefen Nina Schmidt i Vara kommun angående initiativet Vara lyfter skolan (Klicka upp pdf-broschyren i höger spalten!). Alla i kommunen är trötta på den negativa bild som målas upp av skolan idag. I Vara samlas alla för att förändra den bilden: politiker, lärare, rektorer, fritidspersonal, facken.  Tillsammans vill man lyfta fram allt bra som görs och hoppas därigenom nyansera debatten och bilden av skolan.

En bra plats att vara – Vara!

/Janna

En liten önskelista

Det här med EN SKOLA FÖR ALLA. Är vi det fortfarande? Och viktigare – vill vi vara det?  

En skola för alla betyder för mig en skola där alla elever får möjlighet att hitta sina bästa förmågor och en chans att utvecklas från det, se sig själva växa och lära. En skola för alla kompenserar eventuella tillkortakommanden i samhället och bemöter elever utifrån grundtanken att alla kan och vill utvecklas och lära. En skola för alla sänker inte kraven på vissa elever eller nöjer sig med mindre för några. En skola för alla hittar nya vägar mot samma mål. Den låter alla elever oavsett bakgrund och förutsättningar känna sig delaktig och hoppfull. En skola för alla ger inte upp hoppet om en enda elev.

En skola för alla är därför också en skola där lärare tillåts och ges förutsättningar att växa och utvecklas. En skola för alla grundas på ett genuint förtroende för alla deltagare; rektorer, lärare, förskolepedagoger, fritidspedagoger, elever, föräldrar och all annan skolpersonal. Vi tror att alla gör sitt bästa utifrån givna förutsättningar. Om vi inte är nöjda så måste vi gemensamt se till att komma framåt och ändra förutsättningarna. Vi kommer ingen vart genom att skylla på varandra. The Blame Game löser inga problem.

I frustrationens och vardagskaosets skola är det så lätt att fastna där. I att skylla på någon annan. När man får huvudet över vattenytan orkar man tillslut se förbi det. Och det är vad jag tror behövs för mig och mina kollegor, för att vi ska orka vidare i det fantastiska yrke vi valt – att vi får en chans att hålla huvudet över vattenytan. Hinna andas, se oss omkring, samtala.

Så. Några saker på min önskelista för att närma oss en skola för alla:

1. En politisk ledare (gärna vår utbildniningsminister) som uttrycker och visar att En skola för alla fortfarande är det vi strävar mot. 

När Avis Glaze var på besök från Kanada på the Stockholm Summit och pratade om det lyckade utvecklingsarbete man gjort i Ontario, nämnde hon just de gemensamma målen och den politiska styrningen mot dem som en av nycklarna. Deras ledord är: excellence and equity. Framgång och likvärdighet. Pasi Sahlberg trycker både i sin omtalade bok Finnish Lessons och i sina engagerade twitter/blogginlägg om skolan på exakt samma sak. Skolan kan inte vara framgångsrik om den bara får några elever att lyckas. Det måste finnas en strävan mot att ALLA elever ska lyckas.

Idag saknar jag en politisk ledare som står för den visionen.

2. Ett faktiskt, synligt och uttalat förtroende för de lärare som redan nu arbetar i skolan

Sluta prata om dåliga lärare och dåliga skolor. Skolan är så mycket mer än sina resultat. På samma sätt som elever växer av höga förväntningar, förtroende och rätt stöd längs vägen gör också lärare det. Och skolor. Att bara få negativ feed back och höra om allt som inte fungerar leder inte till utveckling. Lärare VET vilka elever som behöver stöd. Vi behöver inte fler nationella prov eller tester för att avgöra det. Lita på att oss lärare som idag står i klassrummen och varje dag gör vårt bästa. Låt oss i stället lägga fokus och resurser på att arbetet kring HUR vi ska stötta elever. Får vi inte fler resurser så behöver vi i alla fall  TILLSAMMANS prata om hur vi ska kunna stötta dessa elever i dagens klassrum.  Som jag har skrivit tidigare, tror jag att det bästa sättet att höja statusen för läraryrket att tala gott om yrket, visa att man litar på lärare och satsa på insatser som faktiskt förändrar något i vardagen.

3. Vi-känsla

Vi måste utveckla skolan tillsammans. Politiker, lärare, föräldrar, elever, kuratorer, medmänniskor. Vi berörs alla av skolan och den framtid den skapar. Jag blir livrädd när vi pratar om skolan som en affärsverksamhet. När vi slänger oss med liknelser som bilfabriker som producerar dåliga bilar och vikten av att då kunna ”lämna tillbaka bilen”. Jag ser inte på skolan och utbildning så. Det är något vi skapar och bygger tillsammans. På varje skola pågår ett fantastiskt lärandeprojekt. Det skapas av alla som är på den skolan just då; rektorn, alla lärare, alla elever,  föräldrar, fritidspedagoger, förskolepedagoger och alla andra lika viktiga yrkesgrupper. Det är vi tillsammans som bygger vår lärande organisation.

När jag växte upp sade engagerade föräldrar: ”Jag är inte nöjd med det här, vad kan VI göra för att ändra det?” och så engagerade man sig tillsammans för att förändra saker. På och inom skolan. I dagens skola hör vi ofta ”Jag är inte nöjd med det här, jag byter skola!”. Det gör mig rädd. Delaktigheten och vi-känlsan är som bortblåst.

4. Lärande i centrum

Fokus måste få vara på lärandet. Att eleverna lär sig det de ska, att lärarna fortsätter utvecklas och att skolan får vara en lärande organisation. Lärare behöver hjälp att prioritera den pedagogiska diskussionen. Små strategier som att inleda möten med de pedagogiska frågorna och avsluta med de praktiska. Att forma pedagogiska par. Att arbeta med learning study eller lärarcoacher. På skolor där medvetna insatser görs att samarbeta och samtala kring pedagogik ser man resultat hos så väl elever som hos lärare. Tänk om vi kunde göra det systematiskt och på alla skolor!

På samma sätt som elever i en skola för alla får vara delaktiga i sin egen lärprocess och kunskapsutveckling måste lärare få vara delaktiga i skolans utveckling. Precis om elever måste lärare känna att de blir lyssnade på och tagna på allvar. Att deras beskrivning av verkligheten är viktig.

Det var hösten första brandtal och önskelista. Vad innehåller din?

Må så gott/

Janna

 

 

Almedalen i sängen

Nu ville ju SJ/norrtåg inte det jag och Lärarförbundet ville, dvs att jag skulle delta på plats i Almedalen i Lärarförbundets frukostseminarium om framtidens skola. SJ ville att jag skulle åka tåg tillbaka till Östersund igen och tröstäta ett MAXmål vid Storsjöns strand efter att ha suttit fast i skogen i ett trasigt tåg i en timme och därför missat flyget till Visby.

Så med torkade tårar deltog jag i stället i seminariet från sängen. Kaffe, mobilen med twitter (#JannaScheele) och dator och sedan är man en deltagare.

Från sängen fick jag lyssna till flera kloka skolpersonligheter. Ante Runnquist, Pär  Palmgren, Sandra Kristoffersson, Fredrik Svensson m.fl. Det bjöds på många kloka inlägg om både skola, lärare, elever och framför allt lärandet. Medan jag skriver detta är diskussioner fortfarande i full gång på twitter. De sociala medierna är verkligen ett hjälpmedel när det gäller att utvidga sitt lärarkollegium och främja pedagogiska samtal.

Nå ja. Ni som har läst min förfundering här på bloggen inför Almedalen vet att en av sakerna jag ville lyfta var just lärarnas gemensamma tid och uppdrag som ett viktigt medel för att nå målet om en mer likvärdig skola i framtiden. Coachning är ett av många arbetssätt som möjliggör detta.

I Stockholm har vi valt att prova lärarcoachning utifrån den modell de arbetat fram i Ottawa, Kanada. Den bygger på frivilligt deltagande av de som blir coachade och fokuserar på det pedagogiska samtalet, i förlängningen högre måluppfyllelse för eleverna. Den glädje och lust jag har mött hos de lärare jag arbetat med har varit obetalbar. Lärare vill prata om sitt jobb; lärare vill få samtala om sina lektioner, elevers lärande och hur undervisningen ska bli bättre. Och när lärare får möjlighet och tid att göra det sker utveckling och förbättring. Inte bara hos eleverna utan även i lärarnas arbetsmiljö, i att sjukfrånvaron minskar och att samtalsklimatet på skolan öppnas upp.

Det här är precis samma sak vi ser i Kambodja varje sommar via Teachers Across Borders Sweden. Lärare och lärarstudenter som blommar ut och växer när de får samtala om sitt yrke: likheter, skillnader, utmaningar och att tillsammans hitta vägar runt och framåt. Det gäller de kambodjanska lärarna så väl som de svenska, bittiska och de amerikanska.

Jag följde med stort intresse även SKLs seminarium igår där de berättade om PRIO-projektet. En del av det projektet är just coachning och att lärar tillsammans tar sig an sitt gemensamma uppdrag. Det har gett mycket positiva resultat i de två skolor där PRIO-prjektet under året varit igång.

Eftersom vi nu i tre dagar i sträck har kunnat följa samtal och diskussioner där alla (politiker, tjänstemän, rektorer, skolhuvudmän och lärare) verkar vara överens om att det där just detta som är en av nycklarna till att utveckla den skola vi har idag till att bli en skola för framtiden – hur gör vi då det?

Hur ska vi gå till väga för att ALLA lärare ska få tid och möjlighet att samtala kring sitt viktiga gemensamma uppdrag? Pär Palmgren som fått pris som innovativ skolledare pratade just om hur de gett lärarna gett lärarna en större frihet att  arbeta kring eleverna och uppdraget på skolan. Finns det fler exempel på skolor som gör så? Och hur har ni gjort rent kronkret?

Hur tänker ni politiker kring detta som ändå ska leda oss lärare framåt? Hur tänker andra rektorer? Hur tänker lärare?

Till sist vill jag bara säga hur insprirerad och glad jag är att det är så många som bryr sig om och brinner för skolan. Det ger mig hopp! Snart kommer mer om likvärdighet, en skola för alla, timplaner och fler kärleksbomber.

/Janna