Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
lärare

Nätverk för coachning i skolan

Den 11/6-13 träffades för första gången det nybildade nätverket för Coachning i skolan. 25 personer från 7 olika kommuner sågs i tre timmar för att utbyta tankar, erfarenheter och lärdomar kring arbete med coachning som verktyg för skol- och professionsutveckling.

Vi tittade närmare på framgångsfaktorer, utmaningar och funderingar inför framtiden. Planen är att ses igen en gång per terminen.

Är du intresserad av att veta mer, maila lararcoacher@stockholm.se eller mig på jannascheele@gmail.com.

/Janna

Där jag blev jag – Bredbyskolan

Ikväll klev jag åter på buss 179 i Vällingby för att åka till Rinkeby. Till Bredbyskolan. Jag hann till macken vid Spånga IP innan tårarna kom. Det var nästan fem år sedan jag slutade jobba där, men i den stunden var det igår. Så många minnen. Kroppen känner igen och reagerar.

Precis som jag trodde blev det en mycket känslosam kväll, tillbaka på skolgården i Rinkeby. Bredbyskolan. Skolan där jag växte upp som lärare. Där jag klev in på min praktik och sedan stannade. I nästan tio år. Skolan läggs nu ner och kvarvarande lärare och elever sprids över staden.

Alla dessa underbara lärare jag delat allt med; utvecklats, stridit, vuxit, skrattat, gråtit och inte minst lärt mig massor. Många av vilka nu är min närmaste vänner. Alla är personer jag respekterar och ser upp till.

Och eleverna då. Eleverna som ikväll också stod där. 26 år. 23 år. 14. 11. De samlades. Allt vi har delat. Allt vi har lärt oss. Och hur mycket har inte vi skrattat och gråtit! Så arg jag har varit… Och så stolt och glad jag har varit. Och är. Det är nog den känslan jag tar med mig i kväll. Stolthet.

Jag är så fruktansvärt stolt över allt vi har åstadkommit på Bredbyskolan. Alla elever som nu kommer tillbaka och berättar om sina liv, jobb, utbildningar, barn, kärlekar. Precis om det ska vara. Jag är så stolt över er! Och alla lärare som nu sprids över Stockholm; fortsätt att sprida vår Bredbyanda över staden, den behövs. Jag är så stolt över oss!

Så tack fina Bredbyskolan för allt du gett mig. Du har gjort mig till den lärare och människa jag är idag. Stolt är jag.

Janna

Ses vi i Tumba på torsdag kl 19 på #Lärarkvällarna?

Är du nyfiken på vad coachning i skolan kan innebära? Hur är coachning kopplat till kollegialt lärande? Kan man prova? Hur gör man?

Alla det här och mycket mer pratar vi om på torsdag 14/3 på Tumbascenen då jag under Lärarförbundets Lärarkvällar ska dela med mig av mina erfarenheter av coachning i skolan och kollegialt lärande. Om du inte har möjligthet att ta dig till Tumba kan du antingen komma till Uppsala den 25/3 eller se föreläsningen live (eller senare) på webben.

Delta i diskussionen på Twitter under #Lärarkvällarna!

Hoppas vi ses och hörs!  

/Janna

Jobbar din kommun med coachning av lärare för lärande och utveckling?

Vill du träffas och utbyta erfarenheter av hur det är att jobba med coachning i skolan?

Lärarcoacherna i Stockholm bjuder nu in till en träff den 11 juni kl 13-16 här i Stockholm. Du som deltar är anställd av en skohuvudman för att arbetat med coachning av lärare för att utveckla undervisningen och öka måluppfyllelsen.

Läs inbjudan och hur du kan anmäla intresse genom att följa länken nedan!

Erfarenhetsutbyte kring coachning

Vid frågor maila: joanna.scheele@stockholm.se

/Janna

Skolplikt eller skolrätt?

Lek med mig nu. Vi fantiserar lite. Tänk om vi skulle släppa det är med skolplikt för en stund. Och prata om skolrätt i stället. Skolrättighet. Utbildningsrättighet. Lärorättighet. Elever har lärorätt. Elever har rätt till utbildning tills de har utvecklat de kunskaper och förmågor som beskrivs i Läroplan och LGR 11.

Är ni med?

Nästa steg. Lek med tanken att hela skolan skulle organiseras utifrån detta. Eleverna har rätt till utbildning tills de är ”klara”. Elever får växa i sin egen takt. Det är ingen som bestämmer att någon måste vara klar på nio år. Någon kanske bli klar på 7 år. En annan på 12. Och det är ok. För så är det här.  Hur delar man då in klasser/grupper? Kan man ens ha årskurser? Skulle vi ha förskola, grundskola och gymnasieskolan? Eller skulle det bara finnas SKOLA? Kanske skulle det heta något annat. Bildningsplats. Och skulle hela skolan då bli målstyrd på riktigt?

Men Janna, det kanske finns elever som aldrig kommer gå ut skolan då? Finns det? Är det så? Vad säger det om våra kunskapskrav? Behöver vi se över dem?

Vad tror du? Skulle det gå?

Skulle du vilja gå i en sådan skola?

Den mänskliga trädgården – där människor växer i sin takt.

/Janna

Är vi en grupp eller ett effektivt team?

Som lärare har man kanske en naturlig nyfikenhet kring gruppers processer och hur det påverkar inlärning och produktivitet. Som lärarcoach har jag fått möjligheten att återuppliva denna nyfikenhet och djupdyka på nytt i gruppsykologins dynamiska värld.

En bok jag och mina kollegor håller på att läsa tillsammans är Susan Wheelans ”Att skapa effektiva team: en handledning för ledare och medlemmar”. Den berör vilka faser en grupp kan röra sig emellan, vad som händer i gruppen och framför allt hur en ledare bör agera i de olika faserna för att leda gruppen framåt. 

Susan Wheelan är professor i psykologi och har forskat mycket kring gruppers utveckling. Hon har bland annat ägnat tid åt att följa vad som händer i skolan när lärare arbetar i grupp och hur kvaliteten på detta arbete faktiskt påverkar elevernas resultat.  

Och till min stora glädje (tack Karin Andrén) har Skolverket på Matematiklyftets sida lagt upp en föreläsning av Niklas Rydbo ”Gruppers utveckling i teori och praktik” som grundar sig just på Wheelans modell och forskning. Föreläsningen är 46 min lång och det finns anteckningar till som man kan ha framför sig när man lyssnar. Den väcker frågor kring skolans organisation, hur vi formar grupper kring elever, de lärargrupper som finns i skolan i dag och en massa mer.

För alla er som på något sätt arbetar med grupper eller är del av en grupp – se föreläsningen och/eller läs boken!

/Janna

 

Forskningsfråga bortskänkes!

Jag har funderat på en sak. På många skolor tycks det vara så att det är samma elever som behöver stöd redan i förskolan eller på lågstadiet som fortfarande behöver det i år 8 eller i år 9. Det är i alla fall min erfarenhet och det som ofta lyfts fram när jag samtalar med lärare. I dagens resultatmätningshets hävdar vi lärare ofta att vi sedan länge redan vet vilka elever som behöver stöd, vi behöver inte mäta/bedöma/betygssätta oftare – vi behöver prata om åtgärder, hitta vad som fungerar.

Stämmer min bild? Är det så att lärare redan från tidiga år lyfter vilka elever som behöver stöd och att dessa elever fortarande behöver stöd när de lämnar grundskolan? Är det samma på alla skolor? Finns det vissa skolor där det inte stämmer? Vad gör dessa skolor?

Om det nu är så, vad säger det om skolan? Är det så att vissa elevers behov innebär att de under hela sin skolgång kommer att behöva stöd? Är det så att skolan helt enkelt har misslyckats med att hitta fungerande åtgärder? Är det så att klassrumsundervisningen inte är anpassad till alla elever?

Kan inte någon forskare kolla upp det här? I siffror. Helst hitta några skolor där det inte är så här. Där man faktiskt har hittat åtgärder som gör att de elever som var i behov av stöd i de tidiga åren faktiskt FÅR det stödet de behöver under sin skolgång – dvs det är inte olöst när eleven lämnar grundskolan. Handlar det om att förändra synen på elever/stöd/undervisning, att ändra den faktiska undervisningen eller allt samtidigt? Kanske något helt annat?

Trevlig helg!

/Janna

Passionen lever i den svenska skolan

En dag för någon vecka sedan var vi många som reagerade på en krönika i en av våra stora tidningar. En del av oss tyckte till redan då, andra av oss slog våra kloka huvuden ihop och formulerade ett svar tillsammans. För nog är det så att passionen lever i svenska skolan, trots allt:
Susanna Dzamic målar upp en pessimistisk bild av den svenska skolan och dess framtid i sin krönika “Framtidens lärare saknar passion” (Expressen 14/9-12), då hon menar att de lärarstudenter som idag utbildar sig till lärare saknar passion och intresse för sitt blivande yrke. Enligt Dzamic är denna nya “passionslösa” lärargeneration en konsekvens av att många av de studenter som i dag söker lärarutbildningen endast har det som tredje- och fjärdehandsval. I samma svep ger hon verksamma lärare en känga när hon hävdar att inte heller de känner tillräcklig passion för sitt arbete eller tillräcklig övertygelse inför sitt uppdrag “med tanke på hur skolmiljön ser ut i dag”. På plats ute i skolorna känner vi inte igen den brist på passion som Dzamic beskriver i sin krönika. Vi vill istället lyfta fram de positiva krafter som vi ser i den svenska skolan.

Den svenska skolan är en plats, där alla är välkomna, oavsett språk, etnicitet, kön och sociokulturell bakgrund. Den svenska skolan är därför en fantastisk myriad av människor från flera generationer, från olika kulturer och med en stor mängd olika språk. Det är en plats där en hel värld kan rymmas inom ett och samma klassrum. Tänk vilka möjligheter det skapar för barn och unga som kommer att ha hela världen som sitt arbetsfält.

I denna kulturellt och språkligt rika mylla arbetar vi lärare och det är vi som möter alla dessa barn, ungdomar och vuxna som kommer hit med sina mål, drömmar, idéer och förväntningar. Vårt uppdrag ligger i att se till att undervisningen ”anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak­grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper” (Lgr 11). Många av oss lärare är passionerade, de flesta av oss är engagerade. En del av oss ser vårt yrke som ett kall, andra som ett vanligt kneg. Många av oss fortsätter år ut och år in, andra hoppar av och söker något annat. Oavsett vilket är vi professionella och lyder under samma skollag, läroplan och strävar mot samma mål. Gemensamt för oss är även vårt uppdrag att rusta eleverna för det framtida samhälle där de en dag ska leva. Vi arbetar alla engagerat och det vi gör tillsammans i klassrummet kan vara avgörande för våra elevers framtid.

Till lärarhögskolorna kommer det mängder av olika lärarstudenter. Somliga av dem halkade in på lärarutbildningen på ett bananskal, somliga var från början övertygade att de ville bli lärare. De kommer alla med olika bakgrund, rika på erfarenheter och kunskaper som vår svenska skola behöver för att kunna utvecklas och möta framtidens behov. Många trevar sig fram i det första mötet med skolan, andra tar hejdlöst för sig och känner sig hemma direkt. Susanna Dzamics ser ett problem med att många lärarstudenter har haft lärarutbildningen som sitt tredje- eller fjärdehandsval men vi är många lärare som kan vittna om att man kan bli en oerhört passionerad och övertygad lärare, även om man tidigare har haft ett annat yrke som sitt förstahandsval.

Det pågår en optimistisk och engagerad diskussion i sociala medier, på skolor och på lärarhögskolor om skolutveckling och läraryrkets framtid mellan lärare, förskollärare, fritidspedagoger, lärarstudenter och skolledare. Här gör passionerade och engagerade personer inom lärarkåren och lärarutbildningen sina röster hörda. Och det är denna diskussion som leder skolan och dess framtid in i nya dimensioner, där synen på lärande, kunskap och skolans organisation förändras för att möta nya generationer och nya behov. Om det vittnar t ex Lärartycket som är en stafettblogg av och med ett hundratal olika lärare och lärarstuderande. I vår skolvärld är således den passionerade debatten ständigt levande. I offentliga medier är vi dock inte lika synliga och det ger utrymme åt andra att definiera vår verklighet. Vi vill med den här repliken glänta på den dörren och låta fler ta del av vår bild av den svenska skolan och vår syn på framtidens lärargeneration.

Kritik som slår under bältet gör inte skolan till en bättre plats för våra elever. Missförstå oss rätt, skolan mår bra av kritik men då en konstruktiv sådan som utvecklar vår verksamhet till något bättre och större. Det är den konstruktiva kritiken som gör att våra elever och lärarstudenter vill välja läraryrket och stanna kvar i det.

Karin Brånebäck lärare 1-7, Täby @braneback
Anna Kaya lärare 1-6, Stockholm @anna_kaya
Janna Scheéle lärare 4-9/lärarcoach, Stockholm @JannaScheele
Oscar Semb lärarstudent, Göteborg @OscarSemb
Hanna Stehagen lärare 7-9, Malmö @stehagen

Till Susanna Dzamic

På Twitter i morse var det någon som länkade till din krönika Framtidens lärare saknar passion.

Jag har nu läst den tre gånger och sitter fortfarande och kliar mig i huvudet. Vad är det du vill säga? Vill du bara göra dig rolig över ett redan hårt åtgånget yrke? Vill du på något bakvänt sätt försöka säga att det är viktigt att lärare är passionerade? I vissa meningar känns det nämligen som att du försöker hylla läraryrket medan du i nästa hånfullt trampar rakt över oss.

Vilka är de här passionslösa framtidslärarna du pratar om? Är det de som bor i Malmö och har valt lärarutbildningen som fjärdehandsval? Hur vet du att de inte kommer att bli bra lärare?

Bland oss lärare på Twitter har diskussionen varit het under dagen. Passionerade och engagerade lärare suckar och blir för stunden upprörda, ledsna och trötta lärare. Det är vi som river av 60 h i veckan för att hinna skriva alla omdömen, ge relevant feed back på elevarbeten, skriva nya LLP:er och helst läsa lite ny forskning också över helgen. Det är vi som läser din krönika och känner oss träffade, frågande och kränkta.

Många av oss har inte valt läraryrket i första hand. Några av oss gick ut gymnasiet och sa: Jag ska aldrig bli lärare. Men nu är vi här. I ett av de tuffaste, viktigaste och bästa yrkena som finns. Och vi gör ett jäkligt bra jobb. Även om vi sällan får höra det annat än av varandra.

Vi verkar alla vara överens om en sak: under rådande arbetsförhållanden, medieklimat och dagens lönenivå måste man vara passionerad och engagerad för att ens ge sig in i läraryrket. Den som blir lärare för att man inte har något annat att göra blir inte kvar mer än två veckor.

Men myten om den passionerade läraren som jobbar nästintill oavlönad för att hen brinner för barn/ungdomar är vår eviga fotboja. Läraryrket ska vara ett ”kall”. Det är inte en profession som alla andra där man får göra karriär och vilja utveckla sina kompetenser. Det räcker med att man brinner för det. Och kräver vi högre lön för det viktiga jobb vi gör får vi höra att vi inte är passionerade nog och kanske inte borde vara lärare egentligen.  Och tyvärr säger erfarenheten att vi som har passionen som grund och brinner för vårt jobb också är de som brinner upp. Utan att ha fått betalt för det.

Det tog mig många år att våga säga att mitt jobb inte är mitt liv. Och att jag är värd en bra lön. Jag kan vara passionerad och kompetent utan att jobba tills jag gråter av utmattning och fortfarande vara värd lika mycket i lön som en civilingenjör. Och jag vill bli den bästa jag kan inom den profession jag har valt.

JAG är framtidens lärare och jävligt stolt över det.

Kom gärna och häng med mig och mina kollegor i några veckor så kan vi kanske ändra din syn på framtidens lärare. Och du vår, på framtidens krönikörer.

/Janna

En liten önskelista

Det här med EN SKOLA FÖR ALLA. Är vi det fortfarande? Och viktigare – vill vi vara det?  

En skola för alla betyder för mig en skola där alla elever får möjlighet att hitta sina bästa förmågor och en chans att utvecklas från det, se sig själva växa och lära. En skola för alla kompenserar eventuella tillkortakommanden i samhället och bemöter elever utifrån grundtanken att alla kan och vill utvecklas och lära. En skola för alla sänker inte kraven på vissa elever eller nöjer sig med mindre för några. En skola för alla hittar nya vägar mot samma mål. Den låter alla elever oavsett bakgrund och förutsättningar känna sig delaktig och hoppfull. En skola för alla ger inte upp hoppet om en enda elev.

En skola för alla är därför också en skola där lärare tillåts och ges förutsättningar att växa och utvecklas. En skola för alla grundas på ett genuint förtroende för alla deltagare; rektorer, lärare, förskolepedagoger, fritidspedagoger, elever, föräldrar och all annan skolpersonal. Vi tror att alla gör sitt bästa utifrån givna förutsättningar. Om vi inte är nöjda så måste vi gemensamt se till att komma framåt och ändra förutsättningarna. Vi kommer ingen vart genom att skylla på varandra. The Blame Game löser inga problem.

I frustrationens och vardagskaosets skola är det så lätt att fastna där. I att skylla på någon annan. När man får huvudet över vattenytan orkar man tillslut se förbi det. Och det är vad jag tror behövs för mig och mina kollegor, för att vi ska orka vidare i det fantastiska yrke vi valt – att vi får en chans att hålla huvudet över vattenytan. Hinna andas, se oss omkring, samtala.

Så. Några saker på min önskelista för att närma oss en skola för alla:

1. En politisk ledare (gärna vår utbildniningsminister) som uttrycker och visar att En skola för alla fortfarande är det vi strävar mot. 

När Avis Glaze var på besök från Kanada på the Stockholm Summit och pratade om det lyckade utvecklingsarbete man gjort i Ontario, nämnde hon just de gemensamma målen och den politiska styrningen mot dem som en av nycklarna. Deras ledord är: excellence and equity. Framgång och likvärdighet. Pasi Sahlberg trycker både i sin omtalade bok Finnish Lessons och i sina engagerade twitter/blogginlägg om skolan på exakt samma sak. Skolan kan inte vara framgångsrik om den bara får några elever att lyckas. Det måste finnas en strävan mot att ALLA elever ska lyckas.

Idag saknar jag en politisk ledare som står för den visionen.

2. Ett faktiskt, synligt och uttalat förtroende för de lärare som redan nu arbetar i skolan

Sluta prata om dåliga lärare och dåliga skolor. Skolan är så mycket mer än sina resultat. På samma sätt som elever växer av höga förväntningar, förtroende och rätt stöd längs vägen gör också lärare det. Och skolor. Att bara få negativ feed back och höra om allt som inte fungerar leder inte till utveckling. Lärare VET vilka elever som behöver stöd. Vi behöver inte fler nationella prov eller tester för att avgöra det. Lita på att oss lärare som idag står i klassrummen och varje dag gör vårt bästa. Låt oss i stället lägga fokus och resurser på att arbetet kring HUR vi ska stötta elever. Får vi inte fler resurser så behöver vi i alla fall  TILLSAMMANS prata om hur vi ska kunna stötta dessa elever i dagens klassrum.  Som jag har skrivit tidigare, tror jag att det bästa sättet att höja statusen för läraryrket att tala gott om yrket, visa att man litar på lärare och satsa på insatser som faktiskt förändrar något i vardagen.

3. Vi-känsla

Vi måste utveckla skolan tillsammans. Politiker, lärare, föräldrar, elever, kuratorer, medmänniskor. Vi berörs alla av skolan och den framtid den skapar. Jag blir livrädd när vi pratar om skolan som en affärsverksamhet. När vi slänger oss med liknelser som bilfabriker som producerar dåliga bilar och vikten av att då kunna ”lämna tillbaka bilen”. Jag ser inte på skolan och utbildning så. Det är något vi skapar och bygger tillsammans. På varje skola pågår ett fantastiskt lärandeprojekt. Det skapas av alla som är på den skolan just då; rektorn, alla lärare, alla elever,  föräldrar, fritidspedagoger, förskolepedagoger och alla andra lika viktiga yrkesgrupper. Det är vi tillsammans som bygger vår lärande organisation.

När jag växte upp sade engagerade föräldrar: ”Jag är inte nöjd med det här, vad kan VI göra för att ändra det?” och så engagerade man sig tillsammans för att förändra saker. På och inom skolan. I dagens skola hör vi ofta ”Jag är inte nöjd med det här, jag byter skola!”. Det gör mig rädd. Delaktigheten och vi-känlsan är som bortblåst.

4. Lärande i centrum

Fokus måste få vara på lärandet. Att eleverna lär sig det de ska, att lärarna fortsätter utvecklas och att skolan får vara en lärande organisation. Lärare behöver hjälp att prioritera den pedagogiska diskussionen. Små strategier som att inleda möten med de pedagogiska frågorna och avsluta med de praktiska. Att forma pedagogiska par. Att arbeta med learning study eller lärarcoacher. På skolor där medvetna insatser görs att samarbeta och samtala kring pedagogik ser man resultat hos så väl elever som hos lärare. Tänk om vi kunde göra det systematiskt och på alla skolor!

På samma sätt som elever i en skola för alla får vara delaktiga i sin egen lärprocess och kunskapsutveckling måste lärare få vara delaktiga i skolans utveckling. Precis om elever måste lärare känna att de blir lyssnade på och tagna på allvar. Att deras beskrivning av verkligheten är viktig.

Det var hösten första brandtal och önskelista. Vad innehåller din?

Må så gott/

Janna