Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
politik

Där jag blev jag – Bredbyskolan

Ikväll klev jag åter på buss 179 i Vällingby för att åka till Rinkeby. Till Bredbyskolan. Jag hann till macken vid Spånga IP innan tårarna kom. Det var nästan fem år sedan jag slutade jobba där, men i den stunden var det igår. Så många minnen. Kroppen känner igen och reagerar.

Precis som jag trodde blev det en mycket känslosam kväll, tillbaka på skolgården i Rinkeby. Bredbyskolan. Skolan där jag växte upp som lärare. Där jag klev in på min praktik och sedan stannade. I nästan tio år. Skolan läggs nu ner och kvarvarande lärare och elever sprids över staden.

Alla dessa underbara lärare jag delat allt med; utvecklats, stridit, vuxit, skrattat, gråtit och inte minst lärt mig massor. Många av vilka nu är min närmaste vänner. Alla är personer jag respekterar och ser upp till.

Och eleverna då. Eleverna som ikväll också stod där. 26 år. 23 år. 14. 11. De samlades. Allt vi har delat. Allt vi har lärt oss. Och hur mycket har inte vi skrattat och gråtit! Så arg jag har varit… Och så stolt och glad jag har varit. Och är. Det är nog den känslan jag tar med mig i kväll. Stolthet.

Jag är så fruktansvärt stolt över allt vi har åstadkommit på Bredbyskolan. Alla elever som nu kommer tillbaka och berättar om sina liv, jobb, utbildningar, barn, kärlekar. Precis om det ska vara. Jag är så stolt över er! Och alla lärare som nu sprids över Stockholm; fortsätt att sprida vår Bredbyanda över staden, den behövs. Jag är så stolt över oss!

Så tack fina Bredbyskolan för allt du gett mig. Du har gjort mig till den lärare och människa jag är idag. Stolt är jag.

Janna

Jag vill inte mäta mer.

Som stolt lärare reagerar jag väldigt starkt när jag om och om igen läser om dessa sk ”skolsatsningar” som innebär att det ska införas tidigare betyg och fler prov. För vad är det vi gör med betyg och prov? Jo, vi mäter och kollar av hur elever ligger till i förhållande till de kunskapskrav som finns. Behöver vi mäta mer? Är det verkligen vad som saknas för att vi ska få upp resultaten i skolan?

Alla lärare och skolledare jag känner och arbetar med svarar på den frågan: NEJ. Vi vet vilka elever som behöver stöd. Vi vill inget hellre än att få arbeta mer med undervisning, kunna ge elever den feedback, den tid, den trygghet de behöver för att utvecklas. Att mäta mer är ingen åtgärd för att förbättra resultaten. Detta ska inte blandas ihop.

Om vi vill prata om vilka åtgärder som kan göra skillnad i undervisningen och således i elevers resultat så kan vi börja med att läsa Skolinspektionens sammanfattning av forskning i frågan.

Den lyfter upp lärarens kompetens, förmåga och engagemang som avgörande faktorer.  Dessa är inte ”…statiska egenskaper utan kan påverkas och utvecklas. Framför allt kan en väl fungerande daglig arbetsmiljö och ett professionellt pedagogiskt klimat i en skola i hög grad påverka och förbättra lärarens förutsättningar visar forskningen. Det är rektor som ska borga för en god organisation och för ett sådant fungerande och stödjande pedagogiskt klimat.” .

Några relevanta frågor utifrån detta är:

  1. Hur skapar man en skola där lärare får utveckla sin kompetens och sina förmågor?
  2. Hur lär sig och utvecklas lärare på bästa sätt?
  3. Hur ser en daglig arbetsmiljö ut som tillåter detta?
  4. Vad behöver rektorer för stöd i sitt arbete kring att skapa en god organisation och ett stödjande pedagogiskt klimat?
  5. Vad kan vi lära av de skolor som lyckas?

I svaren på dessa frågor finns de åtgärder som behövs för att vi ska se en förändring på elevnivå.

På ingen av ovanstående frågor är svaret tidigare betyg och fler prov. 

Som lärare vill jag få se åtgärder som förändrar mina konkreta förutsättningar att få utveckla min undervisning och där igenom att kunna få fler barn att lyckas.

Tänkbara åtgärder:

  • Ge lärare möjlighet att planera, förarbeta och efterarbeta med kollegor.
  • Ge lärare möjlighet att ta del av forskning och andras erfarenheter och utifrån det kunna göra förändringar i sin egen undervisning.
  • Ge lärare möjlighet att få feedback på de förändringar man vågar prova; att få lära tillsammans, prova igen, se om det gör någon skillnad för eleverna.
  • Ge lärare möjlighet att faktiskt ägna varje elev den tid och uppmärksamhet den behöver för att kunna äga sin egen utvecklingsprocess
  • Ge lärare möjlighet att kunna fokusera på pedagogiska uppdrag genom att fylla på i elevvården med kuratorer, specialpedagoger, psykologer, socialpedagoger och studie- och yrkesvägledare.
  • Se över dokumentationskraven kring elever i behov av särskilt stöd och vilka konsekvenser det får för lärare och likvärdigheten i undervisningen. Många elever i behov av särskilt stöd = många kartläggningar och ÅP = mindre tid att planera, följa upp och individanpassa undervisning.

Jag önskar så att jag snart får läsa om en skolpolitik som faktiskt innebär faktiska förändringar för mina förutsättningar att göra ett bra jobb.

Jag vill inte mäta mer.

/Janna

Glöm inte likvärdigheten i jakten på minskad dokumentation

Idag gick regeringen ut med ett första förslag ur den utredning som görs kring lärares arbetsbörda i form av dokumentation. Förslaget innebär i korthet att kravet på IUP tas bort helt i år 6-9 och i de lägre åren endast krävs en gång per läsår.

Det tog inte många sekunder innan diskussionen var igång på Twitter. Är det rätt dokumentation att ta bort/minska på? Vad blir konsekvenserna för elevernas lärande? Finns det risk för mer summativ bedömning på högstadiet när det är betyg som är i fokus?

I allt detta vill jag igen lyfta frågan om den minskade likvärdigheten i skolan och hur jag ser att dokumentationen är en del av det. Mycket av dagens dokumentation är kopplad till särskilt stöd. När det misstänks att en elev inte kommer att nå kunskapskraven i något ämne ska läraren göra en pedagogisk kartläggning/utredning kring elevens styrkor och behov. Utifrån den ska sedan ett åtgärdsprogram (ÅP) skrivas. Åtgärdsprogrammet ska vara levande och innehålla kortsiktiga, uppnåbara mål och vilka åtgärder skolan tänker genomföra för att eleven ska ha möjlighet att nå dessa mål. Ett ÅP ska utvärderas ofta. Ju oftare desto bättre. Vi brukar sikta på 2-3 veckor åt gången. Sedan görs en utvärdering med analys och det skrivs ett nytt ÅP. Den pedagogiska kartläggningen/utredningen ska också helst uppdateras med jämna mellanrum.

I vissa skolor och klasser i Sverige är det upp emot hälften av eleverna som inte når kunskapskraven. I andra når alla elever kunskapskraven. Kan ni föreställer er hur olika lärares dokumentationsbörda ser ut? Vad är konsekvenserna av det här för elevernas lärare? För mig låter det som att de elever som ligger längst från kunskapskraven har lärare som har minst tid över till planering, kollegialt lärande och undervisning.

Vad gör det med skolans likvärdighet?

Min fråga till regeringen och utredarna är:

Hur tänker ni förändra dokumentationsbördan på ett sådant sätt att det stärker och möjliggör en mer likvärdig skola?

/Janna

Skolplikt eller skolrätt?

Lek med mig nu. Vi fantiserar lite. Tänk om vi skulle släppa det är med skolplikt för en stund. Och prata om skolrätt i stället. Skolrättighet. Utbildningsrättighet. Lärorättighet. Elever har lärorätt. Elever har rätt till utbildning tills de har utvecklat de kunskaper och förmågor som beskrivs i Läroplan och LGR 11.

Är ni med?

Nästa steg. Lek med tanken att hela skolan skulle organiseras utifrån detta. Eleverna har rätt till utbildning tills de är ”klara”. Elever får växa i sin egen takt. Det är ingen som bestämmer att någon måste vara klar på nio år. Någon kanske bli klar på 7 år. En annan på 12. Och det är ok. För så är det här.  Hur delar man då in klasser/grupper? Kan man ens ha årskurser? Skulle vi ha förskola, grundskola och gymnasieskolan? Eller skulle det bara finnas SKOLA? Kanske skulle det heta något annat. Bildningsplats. Och skulle hela skolan då bli målstyrd på riktigt?

Men Janna, det kanske finns elever som aldrig kommer gå ut skolan då? Finns det? Är det så? Vad säger det om våra kunskapskrav? Behöver vi se över dem?

Vad tror du? Skulle det gå?

Skulle du vilja gå i en sådan skola?

Den mänskliga trädgården – där människor växer i sin takt.

/Janna

Tänk att få vara lärare i Vara

— Vi är trötta på felletandet och en bakåtsträvande nationell skolpolitik. Nu tar vi oss ton! Dessutom: I Vara är ingenting omöjligt!

Så säger Bildningschefen Nina Schmidt i Vara kommun angående initiativet Vara lyfter skolan (Klicka upp pdf-broschyren i höger spalten!). Alla i kommunen är trötta på den negativa bild som målas upp av skolan idag. I Vara samlas alla för att förändra den bilden: politiker, lärare, rektorer, fritidspersonal, facken.  Tillsammans vill man lyfta fram allt bra som görs och hoppas därigenom nyansera debatten och bilden av skolan.

En bra plats att vara – Vara!

/Janna

I skuggan av politiken

I skuggan av politiken pågår lärande. Runt om i Sverige, i alla kommuner, i alla städer, i alla skolor pågår lärande.

Någonstans lär sig en elev att  läsa bokstaven S. En annan diskuterar skillnaden mellan demokrati och diktatur. Några använder sig av karta för första gången och hittar den stora stenen i skogen bakom skolan. Andra skriver en hypotes. Två flickor planerar ett framförande av en rap på engelska och somaliska, medan två pojkar och en flicka tillsammans analyserar vad en bild och en dikt har gemensamt. Lärare funderar över hur de ska bedöma sina elevers förmågor. En rektor kommer tillbaka från rektorsutbildningen med nya perspektiv och idéer.

I skuggan av politiken pågår lärande. Jag ville bara påminna om det eftersom ingen av deltagarna i partiledardebatten igår nämnde det ordet när framtidens skola debatterades. Det pratades läxor. Vinster. Prov. Mer prov. Att det ska vara jobbigt. Men ingen pratade om skolans huvuduppgift. Lärandet. Men nu vet ni:

I skuggan av politiken pågår lärandet.

/Janna

Till Susanna Dzamic

På Twitter i morse var det någon som länkade till din krönika Framtidens lärare saknar passion.

Jag har nu läst den tre gånger och sitter fortfarande och kliar mig i huvudet. Vad är det du vill säga? Vill du bara göra dig rolig över ett redan hårt åtgånget yrke? Vill du på något bakvänt sätt försöka säga att det är viktigt att lärare är passionerade? I vissa meningar känns det nämligen som att du försöker hylla läraryrket medan du i nästa hånfullt trampar rakt över oss.

Vilka är de här passionslösa framtidslärarna du pratar om? Är det de som bor i Malmö och har valt lärarutbildningen som fjärdehandsval? Hur vet du att de inte kommer att bli bra lärare?

Bland oss lärare på Twitter har diskussionen varit het under dagen. Passionerade och engagerade lärare suckar och blir för stunden upprörda, ledsna och trötta lärare. Det är vi som river av 60 h i veckan för att hinna skriva alla omdömen, ge relevant feed back på elevarbeten, skriva nya LLP:er och helst läsa lite ny forskning också över helgen. Det är vi som läser din krönika och känner oss träffade, frågande och kränkta.

Många av oss har inte valt läraryrket i första hand. Några av oss gick ut gymnasiet och sa: Jag ska aldrig bli lärare. Men nu är vi här. I ett av de tuffaste, viktigaste och bästa yrkena som finns. Och vi gör ett jäkligt bra jobb. Även om vi sällan får höra det annat än av varandra.

Vi verkar alla vara överens om en sak: under rådande arbetsförhållanden, medieklimat och dagens lönenivå måste man vara passionerad och engagerad för att ens ge sig in i läraryrket. Den som blir lärare för att man inte har något annat att göra blir inte kvar mer än två veckor.

Men myten om den passionerade läraren som jobbar nästintill oavlönad för att hen brinner för barn/ungdomar är vår eviga fotboja. Läraryrket ska vara ett ”kall”. Det är inte en profession som alla andra där man får göra karriär och vilja utveckla sina kompetenser. Det räcker med att man brinner för det. Och kräver vi högre lön för det viktiga jobb vi gör får vi höra att vi inte är passionerade nog och kanske inte borde vara lärare egentligen.  Och tyvärr säger erfarenheten att vi som har passionen som grund och brinner för vårt jobb också är de som brinner upp. Utan att ha fått betalt för det.

Det tog mig många år att våga säga att mitt jobb inte är mitt liv. Och att jag är värd en bra lön. Jag kan vara passionerad och kompetent utan att jobba tills jag gråter av utmattning och fortfarande vara värd lika mycket i lön som en civilingenjör. Och jag vill bli den bästa jag kan inom den profession jag har valt.

JAG är framtidens lärare och jävligt stolt över det.

Kom gärna och häng med mig och mina kollegor i några veckor så kan vi kanske ändra din syn på framtidens lärare. Och du vår, på framtidens krönikörer.

/Janna

En liten önskelista

Det här med EN SKOLA FÖR ALLA. Är vi det fortfarande? Och viktigare – vill vi vara det?  

En skola för alla betyder för mig en skola där alla elever får möjlighet att hitta sina bästa förmågor och en chans att utvecklas från det, se sig själva växa och lära. En skola för alla kompenserar eventuella tillkortakommanden i samhället och bemöter elever utifrån grundtanken att alla kan och vill utvecklas och lära. En skola för alla sänker inte kraven på vissa elever eller nöjer sig med mindre för några. En skola för alla hittar nya vägar mot samma mål. Den låter alla elever oavsett bakgrund och förutsättningar känna sig delaktig och hoppfull. En skola för alla ger inte upp hoppet om en enda elev.

En skola för alla är därför också en skola där lärare tillåts och ges förutsättningar att växa och utvecklas. En skola för alla grundas på ett genuint förtroende för alla deltagare; rektorer, lärare, förskolepedagoger, fritidspedagoger, elever, föräldrar och all annan skolpersonal. Vi tror att alla gör sitt bästa utifrån givna förutsättningar. Om vi inte är nöjda så måste vi gemensamt se till att komma framåt och ändra förutsättningarna. Vi kommer ingen vart genom att skylla på varandra. The Blame Game löser inga problem.

I frustrationens och vardagskaosets skola är det så lätt att fastna där. I att skylla på någon annan. När man får huvudet över vattenytan orkar man tillslut se förbi det. Och det är vad jag tror behövs för mig och mina kollegor, för att vi ska orka vidare i det fantastiska yrke vi valt – att vi får en chans att hålla huvudet över vattenytan. Hinna andas, se oss omkring, samtala.

Så. Några saker på min önskelista för att närma oss en skola för alla:

1. En politisk ledare (gärna vår utbildniningsminister) som uttrycker och visar att En skola för alla fortfarande är det vi strävar mot. 

När Avis Glaze var på besök från Kanada på the Stockholm Summit och pratade om det lyckade utvecklingsarbete man gjort i Ontario, nämnde hon just de gemensamma målen och den politiska styrningen mot dem som en av nycklarna. Deras ledord är: excellence and equity. Framgång och likvärdighet. Pasi Sahlberg trycker både i sin omtalade bok Finnish Lessons och i sina engagerade twitter/blogginlägg om skolan på exakt samma sak. Skolan kan inte vara framgångsrik om den bara får några elever att lyckas. Det måste finnas en strävan mot att ALLA elever ska lyckas.

Idag saknar jag en politisk ledare som står för den visionen.

2. Ett faktiskt, synligt och uttalat förtroende för de lärare som redan nu arbetar i skolan

Sluta prata om dåliga lärare och dåliga skolor. Skolan är så mycket mer än sina resultat. På samma sätt som elever växer av höga förväntningar, förtroende och rätt stöd längs vägen gör också lärare det. Och skolor. Att bara få negativ feed back och höra om allt som inte fungerar leder inte till utveckling. Lärare VET vilka elever som behöver stöd. Vi behöver inte fler nationella prov eller tester för att avgöra det. Lita på att oss lärare som idag står i klassrummen och varje dag gör vårt bästa. Låt oss i stället lägga fokus och resurser på att arbetet kring HUR vi ska stötta elever. Får vi inte fler resurser så behöver vi i alla fall  TILLSAMMANS prata om hur vi ska kunna stötta dessa elever i dagens klassrum.  Som jag har skrivit tidigare, tror jag att det bästa sättet att höja statusen för läraryrket att tala gott om yrket, visa att man litar på lärare och satsa på insatser som faktiskt förändrar något i vardagen.

3. Vi-känsla

Vi måste utveckla skolan tillsammans. Politiker, lärare, föräldrar, elever, kuratorer, medmänniskor. Vi berörs alla av skolan och den framtid den skapar. Jag blir livrädd när vi pratar om skolan som en affärsverksamhet. När vi slänger oss med liknelser som bilfabriker som producerar dåliga bilar och vikten av att då kunna ”lämna tillbaka bilen”. Jag ser inte på skolan och utbildning så. Det är något vi skapar och bygger tillsammans. På varje skola pågår ett fantastiskt lärandeprojekt. Det skapas av alla som är på den skolan just då; rektorn, alla lärare, alla elever,  föräldrar, fritidspedagoger, förskolepedagoger och alla andra lika viktiga yrkesgrupper. Det är vi tillsammans som bygger vår lärande organisation.

När jag växte upp sade engagerade föräldrar: ”Jag är inte nöjd med det här, vad kan VI göra för att ändra det?” och så engagerade man sig tillsammans för att förändra saker. På och inom skolan. I dagens skola hör vi ofta ”Jag är inte nöjd med det här, jag byter skola!”. Det gör mig rädd. Delaktigheten och vi-känlsan är som bortblåst.

4. Lärande i centrum

Fokus måste få vara på lärandet. Att eleverna lär sig det de ska, att lärarna fortsätter utvecklas och att skolan får vara en lärande organisation. Lärare behöver hjälp att prioritera den pedagogiska diskussionen. Små strategier som att inleda möten med de pedagogiska frågorna och avsluta med de praktiska. Att forma pedagogiska par. Att arbeta med learning study eller lärarcoacher. På skolor där medvetna insatser görs att samarbeta och samtala kring pedagogik ser man resultat hos så väl elever som hos lärare. Tänk om vi kunde göra det systematiskt och på alla skolor!

På samma sätt som elever i en skola för alla får vara delaktiga i sin egen lärprocess och kunskapsutveckling måste lärare få vara delaktiga i skolans utveckling. Precis om elever måste lärare känna att de blir lyssnade på och tagna på allvar. Att deras beskrivning av verkligheten är viktig.

Det var hösten första brandtal och önskelista. Vad innehåller din?

Må så gott/

Janna

 

 

Lärartyckare #63

Idag är det min tur att få äran att skriva på Lärartycket. Det är både med stolthet och lite nervöshicka jag tar mig an den uppgiften.  Jag tar över efter Emelie Öhrn ”ITFROKEN” som skriver om att ingen dag är den andra lik och IT. Syftet med Lärartycket är att göra lärarröster hörda och ge oss lärare en chans att beskriva vår egen vardag. Jag tänkte därför dela med mig av min vardag och tankar från det senaste året som lärarcoach.

Jag började jobba som lärare för ca tretton år sedan. Det var fantastiskt. Jag var inspirerad, mina kollegor glödde av energi och eleverna var mina ädelstenar. Vi lärde oss, vi argumenterade, vi skrattade, vi bråkade, vi lärde oss mer, vi slog huvudet i väggen. Tillsammans var vi skolan och vi slet som djur för att nå framåt, att bli bättre och att förändra det som stod i vår väg.

Någonstans längs vägen började jag bli trött och lite yr av alla gånger vi var tvungna att stångas med den där väggen. Krafterna började ta slut för mig och mina kollegor. Eleverna byttes ut, men problemen tycktes ändå kvarstå. Hur många nya vägar vi än försökte hitta. Efter nästan tio år i yrket var jag slut. Och när jag stundtals började tvivla på mitt yrkesval så var det inte för att jag hade för låg lön. Det hade inte gjort någon skillnad om jag hade fått de där 10 000 kr mer i månaden just då, jag hade inte orkat stanna. Det var frustrationen över att inte kunna påverka mina förutsättningar att göra ett bra jobb som drog ner mig. Det jag behövde och saknade var känslan av hopp och framtidtro. Djupt nere i vardagslärarkaoset kunde jag inte längre se ljuset och tro att skolan kunde lyckas. Jag kunde inte känna ”Det här klarar vi!”. Och om jag som lärare inte kan känna det och förmedla det till mina elever och kollegor, då vill jag inte längre vara kvar i skolan.

Vändpunkten för mig blev att jag fick jobbet som lärarcoach. Jag fick med det en chans att arbeta vidare med skolutveckling och lärande med huvudet ovanför vattenytan. Här ovanför vattenytan kan jag se längre och andas lättare. Jag nästan skäms lite när jag skriver det här, men jag skriver det ändå. Jag får TID till att läsa forskning! För första gången på tretton år. Jag får också TID till att samtala kring det jag läser med mina kollegor i coachgruppen och med lärare jag coachar. Halleluja! Mitt jobb är helt plötsligt att föra pedagogiska samtal med andra professionella. Jag känner inspirationen börja kittla i magen igen. Vilken lyx!  Men vänta nu… Hur kan det vara en lyx att vara lärare och få prata pedagogik? Hur kan det vara en lyx att som lärare få prata om sitt jobb och sitt uppdrag tillsammans med andra professionella? 

Och igen, jag vet att det här är paradox. Att man ska behöva kliva ut ur läraryrket för att orka jobba inom läraryrket. Men för mig var det så. Jag tror och hoppas att alla mina erfarenheter som lärare, den glädje och den frustration jag känt, idag gör mig till en bättre lärarcoach. Och jag hoppas att genom att vara en del av lärarcoachprojektet kunna bidra till att vi lärare får en mer lätthanterlig vardag och bättre förutsättningar både att göra och att se att vi gör ett bra jobb.

Som lärarcoach får jag vara med och lyfta något jag själv saknade mycket i skolan. Samtalet kring vår undervisning, kring pedagogik och didaktik. De skolor som väljer att söka lärarcoacher förbinder sig att prioritera det pedagogiska samtalet för de lärare och arbetslag/ämneslag som söker. Och det sprider sig. Vi samtalar i personalrum, i korridorer och på möten. Det skapar också möjlighet att öppna klassrummen. Att få visa allt det fantastiska som sker där inne varje dag. Att få dela det som känns tufft. Att få nya perspektiv. Att bli lyssnad på och sedd. Jag har deltagit i så många inspirerande samtal under det här året. Fått bevittna hur lärare får sina elever att växa,  fnissa, utvecklas och ta sig över hinder. Lärare som vågar prova nya metoder, nya vägar. Gör om, provar igen.

Jag hoppas på fler huvuden ovanför vattenytan!

 

 

 

 

 

 

 

 Vill du läsa mer om lärarcoacher finns vi här.

 

 

Nu lämnar jag med varm hand över till Lärartyckare #64 som är Catharina Källgren.

Trevlig läsning och god sommar!

/Janna Scheéle

Bredbyskolan eller Lundsberg?

Nu måste jag tyvärr bli lite arg. Min morgoncykeltur idag blev ett mentalt virrvarr av fula ord och fågelkvitter. Det finns flera saker jag egentligen skulle kunna gå igång på (t.ex. domen som säger att lärare ska stå ut med våld i sitt arbete, Lundsberg som lever vidare eller den snedsvängda diskussionen om det fria skolvalet), men det som fick bägare att rinna över i morse var rubriken och innehållet i en ledare i Expressen http://www.expressen.se/ledare/stang-usla-skolor/ med den tjusiga titeln Stäng usla skolor. Bara titeln hade kunnat räcka. Jag fortsatte tyvärr att läsa. ”Välinformerade föräldrar och elever ska ju välja bort de skolor som förtjänar att väljas bort.”.

Ni som känner mig eller har läst mig tidigare vet att jag brukar tacka Rinkeby för att jag är den lärare jag är idag. Jag jobbade i 9 år som lärare på Bredbyskolan. Det var den bästa, mest lärorika och mest frustrerande tiden i mitt liv. Jag älskar området och eleverna med hela mitt hjärta. Jag AVSKYR hur området och skolorna porträtteras i media. 1998 fick skolan pris som Stockholm Bästa Skola. Det räknas knappast. Däremot kan jag inte ens räkna hur många gånger vi blev listade som en av de sämsta skolorna i Stockholm. ”Hela listan” stod det på löpsedlarna. Jo, det var just det. Betygssnittet var inte så högt. Föräldrarna blev oroliga. Ville flytta på sina barn.

”Jo, jag är jättenöjd med den undervisning min dotter får här, men jag kan inte lämna henne till en dålig skola. Det står ju så. Hennes betyg är kanske inte lika mycket värda sen? Och hon får inga svenska kompisar.”

Vad svarar man som lärare eller skolledning på det? Vi vet att den undervisning vi ger är den bästa utifrån de förutsättningar vi fått tilldelat oss. Vi vet att alla våra elever utvecklas även om det inte hinner synas i betygstatistiken innan de går vidare till gymnasiet. Men vi kan inte styra vad tidningarna skriver. Vi kan inte styra att det inte längre bor så många med svenska som modersmål i området. Vi vet heller inte vad vi ska locka med för att få elever från andra områden att söka hit när bilden av området är så negativ. Vi har ropat i åratal efter stöd för att kunna lyckas bättre med vårt uppdrag.

Men vi fick inget. Istället fick eleverna möjlighet att flytta. Bredbyskolan var tydligen en skola som förtjänade att väljas bort.

Bredbyskolan skolan ska nu läggas ned. Anledningen sägs vara ett vikande elevunderlag.  Det är klart de har ett vikande elevunderlag.

Men är det verkligen skolans fel? Handlar det om att Bredbyskolan är en usel skola? Är vi lärare som jobbar där dåliga lärare? Jag VÄGRAR se det så. I de skolorna ni kallar usla finns fantastiska lärare som jobbar hårt under omständigheter och med förutsättningar inte många skulle klara av. I de skolorna finns också lika fantastiska elever som gör kunskapsresor inte ens betygen kan mäta (se mitt förra inlägg). Men det här syns inte i statistiken.

Så snälla, sluta prata om usla skolor och dåliga lärare! Börja prata om ett misslyckande för hela samhället. DET ÄR INTE SKOLAN SOM ÄR USEL! Om strategin framåt är att vi ska utarma skolor i ytterområden så de måste stängas och att alla sedan får konkurrera om innerstadsskolorna redan på grundskolan – ja, då har samhället lyckats.

Om vi är överens om att det är betygsstatistiken som avgör om en skola är bra eller usel, då vet vi svaret.

Bredbyskolan får stängas och Lundsberg håller öppet.

Janna