Vadå vardagsrasismen? Finns det något sådant?

Presentation av ett antirasistiskt och normkritiskt metodmaterial fritt för skolan att använda.

rasism 2 Jag börjar med att berätta lite om mig själv, vad jag gjort tidigare och … Förlåt vad sa du?” ”Ja jag undrade bara.. vart kommer du ifrån?” Tänk om detta kunde ha varit 1 miljon kronors frågan i programmet ”Vem vill bli miljonär”. Ibland har det känts så… För vad svarar jag egentligen på det?

Vanligtvis börjar jag rabbla upp mina halvor och kvartar: ”Ja jag är halvitalienare, en kvarts finsk och en kvarts svensk”. Sedan skämtar jag lite om att jag med dessa anlag antagligen har ett jävla temperament. Jag lägger även ibland till att jag ser väldigt mörk ut för att bära på dessa gener. Kanske har jag nordafrikanskt eller turkiska rötter någonstans? Ibland håller den andra personen med om att det är lite märkligt. ”Men är du bra på pastarätter då?” kan bli en halvseriös följdfråga. Oftast ler jag och svarar ”självklart”, halvt på skämt men även för att på något vis ändå passa in i den stereotypen jag vet att jag bäst hör hemma i.

Man kan säga att jag dels blir föremål för en annan människas behov att placera mig i ”rätt” kategori, men också för mina egna fördomar om hur jag borde vara utifrån det jag har sett och hört. Det värsta är ju att inte höra hemma någonstans alls, varför jag valde när jag var yngre att kalla mig ”italiensk” i hjärtat även om jag bodde i Sverige. Kanske gjorde jag detta val som en följd av att jag blev utpekad som annorlunda i samma stund som mina klasskompisar en gång skrek ”jävla apa!” på skolgården i lågstadiet? Det vet jag faktiskt inte. Det enda jag vet är att det har varit en smärtsam, förvirrande och djupgående identitetsproblematik till den dag jag kapitulerade i vuxen ålder, accepterade att jag inte hörde hemma någonstans och började kalla mig själv en alien. Dock kan jag inte påstå att den lösningen heller är exemplarisk. Vad jag vet är att krisen av att inte höra till, att inte ”höra hemma” någonstans, kan få vem som helst att känna utanförskap. Eller ett steg längre, sätta sig själv i ett utanförskap. Och som många samhällsforskare och andra människor säkert kan hålla med om, så är utanförskap ett av dem samhällsfenomen som genererar störst skada. Både på individnivå, men också på samhällsnivå.

rasism 3b

Ett sätt att komma ifrån detta, enligt mig, är att utmana och omforma tankemönster samt de existerande kategoriseringarna vi rättar oss efter. Istället för att se etniciteter och fysiska attribut behöver vi öva på att se enskilda unika individer. Både vad gäller de människor vi möter men också synen på oss själva. Istället för att fråga ”vart kommer du ifrån?” för att på så vis tycka oss kunna definiera en person bättre, så kanske vi ska börja med att ställa andra typer av frågor. Jag vill även markera att jag har förståelse för att de flesta som frågar denna fråga absolut inte menar något illa, men det är inte heller motivet bakom frågan jag önskar att peka på i detta fall utan snarare effekten samt följderna av den. För vad säger man egentligen med frasen ”vart kommer du ifrån?” ? Har den någon dold innebörd? Uppfattningen är alltid subjektiv, men jag har alltid kunnat översätta det till ”du ser inte ut att höra hemma här”. I nästan varje nytt möte med en annan människa, i ett land jag är född i och en stad jag har bott i under mina 30 år i livet, har jag alltså fått höra ”du ser inte ut att höra hemma här”. Och det är just när man anlägger det här perspektivet som begreppet vardagsrasismen, enligt mig, legitimeras och lyser igenom med full kraft. Låt mig då även få markera att detta bara är ett av flera exempel på hur vardagsrasismen förekommer i åtminstone mitt dagliga liv.

Under mina år som jag i vuxen ålder har arbetat på skolor och andra ungdomsverksamheter har jag fått intrycket av att vardagsrasismen är mer utbredd än någonsin, med en ribba som har höjts och med ungdomar som både stämplar varandra liksom sig själva i sitt vardagliga umgänge och tal. Många av dem känner antagligen, liksom jag, att de inte uppfattas som svenskar utifrån, och många av dem har nog istället valt att anpassa sig och sin självbild efter villkoren att ”inte höra hemma här”. Jag har sett vissa ta till olika medel för att försöka passa in bättre i det svenska majoritetssamhället, medan andra istället verkar ha gett upp och istället format sig en identitet på att vara ”icke-svensk”, vilket också är definierat utifrån ett stereotypiskt tankesätt. De flesta ungdomar hamnar dock någonstans där emellan.

Vad som blir tydligt för mig är att många av Sveriges ungdomar mår inte bra. Självbilden är beroende av de speglingar som ges utifrån, självförtroendet av de möjligheter som finns att visualisera samtidigt som klyftan mellan ungdomar med olika förutsättningar kraftigt ökar och fördomar kring vissa etniciteter normaliseras. I och med denna utveckling anser jag att det aldrig har varit viktigare för skolor samt barn- och ungdomsverksamheter att se över sitt värdegrundsarbete. Det finns ett behov av att uppdatera befintliga rutiner, handlingsmetoder samt kunskap om hur man genomför ett pedagogiskt, normkritiskt och antirasistiskt arbete tillsammans med barn- och ungdomar på ett framgångsrikt och långsiktigt sätt. Vi behöver medvetandegöra de rasistiska processer samt strukturer vi rör oss inom, tillsammans med våra unga, och etablera engagemang samt nya tankemönster som förhoppningsvis generar en positiv utveckling för kommande generationer.

rasismb

Teater Struktur är ett projekt inom organisationen Ungdom Mot Rasism och har nyligen lanserat ett innovativt och kostnadsfritt antirasistiskt metodmaterial som heter ”Leken Mellan Rum”. Materialet riktar sig till lärare och pedagoger och innehåller både information, begreppsförklaringar, ledarskapsövningar, tips samt färdiga lektionspass som går att applicera på ungdomsgrupper mellan 13-25 år. Projektet erbjuder även gratis utbildning till de verksamheter som önskar lite mer vägledning och stöd i sitt antirasistiska arbete. Välkommen att besöka vår hemsida!

 

/Julia Rosati, Utbildare på Teater Struktur

rasism

Skapande skola för nyanlända elever

Författaren och läraren Annelie Drewsen reflekterar över vad som krävs för ett lyckat Skapande skola projekt med nyanlända elever. Annelie utgår från sina erfarenheter av författarbesök.

annelie3
Nyanlända elever i skolan har samma rättigheter som alla andra elever. De har också specifika behov som skolan ibland behöver ta särskild hänsyn till i undervisningen och i hela sin organisation. Det är glädjande att skolledare, huvudmän och politiker alltmer inser detta. Samtidigt är det inte ovanligt att de nyanlända eleverna enkelt glöms bort i olika sammanhang. Deltagande i kulturella aktiviteter är ett sådant. I värsta fall får inte ta del av samma aktiviteter som sina skolkamrater. Det händer också att de får följa med på en redan planerad aktivitet, utan att någon särskild hänsyn tas till deras behov och förutsättningar.

Det bästa är förstås om skolan inkluderar de nyanlända eleverna från början och ser till att de får den stöttning som behövs för att delta i och ta del av kulturella uttryck. Endast då kan skolan leva upp till sitt ansvar att alla elever efter grundskolan ”kan använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud”.

Det borde vara självklart att de nyanlända elever får gå på teater, ta emot författarbesök, möta professionella musiker och uttrycka sig i dans i samma utsträckning som andra elever. Men då krävs att alla som är involverade, från lärare och skolledare till kultursamordnare och kultutövare, synar sin egen inställning till och verksamhet för till nyanlända barn och ungdomar och gör de anpassningar som behövs.

anneli 1

Sex  förutsättningar för ett lyckat författarsamarbete

Som författare av lättlästa böcker med erfarenhet av att undervisa nyanlända elever i svenska som andraspråk har jag varit inbjuden till ett antal författarbesök och Skapande skola-projekt med nyanlända elever i olika åldrar. I exemplet utgår jag från ett samarbete med en förberedelseklass på Hjulsta grundskola och läraren Viveka Bergh vårterminen 2016. Jag besökte gruppen vid tre tillfällen och eleverna skrev berättelser som sedan sammanställdes i en bok, inom ramen för Skapande skola.

1. En engagerad lärare och goda förberedelser

Det här är inget specifikt för nyanlända elever, utan gäller alla författarbesök. Det är fantastiskt att kliva in i ett klassrum där eleverna har förberett sig genom att läsa någon av ens böcker, kanske funderat ut frågor och dessutom är förväntansfulla på vad som ska hända. Varje gång det sker är förklaringen en engagerad lärare.

En stor del av förberedelserna har skett i klassrummet, men en del handlar om att kommunicera med författaren. Det är särskilt viktigt när det handlar om nyanlända elever. För att mitt besök ska bli så givande som möjligt vill jag veta vilka elever jag kommer att träffa. Hur gamla är det? Hur länge har de varit i Sverige? Vilka språk talar de? Vad har de läst? Vad vill de skriva? Finns det några särskilda behov? Hur lång är lektionen? Skriver de på dator eller papper? Utifrån den informationen planerar jag mitt arbete och försöker anpassa upplägget efter elevernas behov och lärarens önskemål. Jag brukar till exempel alltid ha en powerpointpresentation med bilder som stöd för det jag säger, och försöker repetera några fraser på elevernas språk inför besöket.

Viveka och jag hade haft kontakt via mejl för att resonera kring hur vi skulle lägga upp projektet och jag visste ganska mycket om eleverna här jag kom dit. De flesta var från Afghanistan, men där fanns även elever från Syrien, Bulgarien och Marocko. Nästan alla var ensamkommande och det fanns ett par elever som inte kunde läsa och skriva. När jag kom till klassrummet kunde jag se att Viveka hade förberett besöket genom att läsa en av mina böcker och skicka hem information om besöket till vårdnadshavarna.

annelie5

2. Rätt kompetens och verktyg på plats utifrån elevernas behov

Nyanlända elever har rätt till studiehandledning på modersmålet. På många skolor finns studiehandledarna på plats under lektionerna och bör givetvis vara med även under författarbesök och Skapande skola-projekt, om möjligheten finns. Det kan även handla om att eleverna har tillgång till rätt verktyg, som datorer, surfplattor, lexikon eller annat material. Informera även författaren om detta in förväg.

När jag kom till Vivekas klass fanns studiehandledaren Shideh Hadjithomas där. Hon talade persiska och kunde tala med de daritalande pojkarna från Afghanistan. Eftersom Viveka talade arabiska kunde hon själva översätta till de syriska eleverna och jag själv fick nytta av mina kunskaper i både spanska och engelska. Att Shidhe fanns med under alla besöken var en förutsättning för att vi skulle kunna få alla elever att skriva något.

3. En bra start och fokus på här och nu

Att första intrycket är viktigt vet alla. Det gäller både det intryck författaren får av skolan och det intryck eleverna får av författaren. Att bli mött i entrén, erbjuden att hänga av sig kläder och en kopp kaffe är trevligt. Jag vet att det kan vara ont om tid att ta emot besökare i skolan, men se till att någon tar emot och visar författaren rätt.

Samma sak gäller när lektionen ska börja. Jag föredrar att läraren hälsar mig välkommen och lämnar över ordet, och sedan går och sätter sig bland eleverna. Sedan vill jag att både elever och lärare är fokuserade på den tid vi tillbringar tillsammans. Ibland har jag faktiskt fått säga till lärare att sätta sig ner och lyssna. En lärares oro eller nervositet sprider sig omedelbart till eleverna. Kliv in endast om författaren ber om det eller om det är uppenbart att hen behöver hjälp med ordning eller att genomföra en aktivitet.

Jag inleder alltid mina författarbesök med att be alla i rummet att presentera sig. När det är nyanlända elever brukar jag be dem att säga sitt namn, vilka språk de talar om vilken idrott de gillar. Jag presenterar mig själv först för att visa vad jag menar, sedan får eleverna göra samma sak. Även om det tar en stund är det värdefullt att höra alla elever prata. Dels får jag en kontakt med alla, dels får jag en känsla för hur mycket svenska de kan. Läraren och andra vuxna i rummet får presentera sig på samma sätt som eleverna.

I Vivekas klass var det under presentationen som jag förstod att hon talade arabiska. Det blev också tydligt vilka som knappt förstod någon svenska och vilka som hade mycket att säga. Det är bra att ha koll på det när man ska jobba med en grupp vid flera tillfällen.

4. Rimliga mål utifrån elevernas förutsättningar

Ska alla skriva en berättelse eller en dikt? Vad ska den handla om? Vad händer om någon inte vill eller kan skriva? Det är frågor som man måste ställa sig inför varje samarbete mellan lärare och författare. Just när det gäller nyanlända elever finns ytterligare en fråga som i alla fall jag ställer mig: Ska de skriva självbiografiskt eller inte?

Min fasta övertygelse är att jag aldrig kan tvinga någon att skriva om sitt eget liv. Det måste vara ett eget val. Samtidigt vet jag att många elever inget hellre vill än att berätta. De har hur mycket som helst inom sig och behöver få uttrycka det, och kanske även få en läsare eller lyssnare. Därför tycker jag ofta att den bästa varianten är att låta eleverna själva välja. Jag kan ge dem verktyg att skriva texter som är spännande och berör, sedan kan jag överlåta åt eleverna att välja vad den texten ska handla om.

För somliga kommer en mening att vara ett stort steg framåt, medan andra snabbt fyller fyra sidor med text. Som författare lägger jag ingen värdering i hur mycket eleverna skriver, utan att de kan uttrycka sig i någon form.

I Vivekas grupp fanns elever som inte kunde skriva, men också elever som hade ett enormt driv att uttrycka sig i text. Några ville skriva om sina egna erfarenheter medan andra inte ens ville tänka på vad de hade varit med om. Vi bestämde oss för att låta skrivuppgiften vara öppen och att fokusera på berättande snarare än skrivande, för att alla skulle kunna delta.

5. Lyhördhet för elevernas behov och uttryck

När skrivandet väl är igång är min främsta målsättning att alla ska skriva något. Ofta kommer de flesta igång på egen hand, men det finns alltid några som behöver lite extra stöd. Här är det utmärkt om det finns flera vuxna på plats som kan hjälpas åt. En elev kanske bara behöver hjälp att finna rätt ord på svenska. Då kan studiehandledaren hjälpa till. En annan har inte riktigt förstått vad man ska göra. Då kan läraren förklara. En tredje kanske sitter och är helt nollställd inför alltsammans. Då kan författaren hjälpa till att hitta något att skriva om. Jag brukar börja med att prata lite med eleven om något helt annat än det vi skriver om. Ofta dyker någon liten detalj upp, som kan vara utgångpunkt för skrivandet.

I Vivekas klass såg jag en pojke som ställde sig med sitt papper mot världskartan på väggen. Han skrev och skrev. Jag betraktade honom. Det visade sig att han skrev om sin flykt från Syrien, och behövde kontrollera namnen på alla länder han hade passerat.

annelie 4

När jag gick till nästa elev, som inte kunde skriva och därför hade ett blankt papper framför sig, frågade jag varifrån han kom.
– Marocko, svarade han.
– Kom, sa jag och gick till världskartan. Jag tog med hans tomma papper och vi började prata om platserna och personerna. Han kunde ytterst lite svenska, men det visade sig att han hade varit en längre period i Spanien. Eftersom jag kan spanska hade vi plötsligt ett gemensamt språk. Han berättade om familjen och bästa kompisen som var kvar i Marocko, om tiden på centret för ungdomar i Spanien och om hur han kom till Sverige. Jag skrev det han sa, fast på svenska. Efter en liten stund vid kartan hade pappret fyllts med pojkens ord, utan att han hade använd pennan. Men han hade berättat. Därefter bad jag honom rita sin vän, och han tog upp blyertspennan och började rita.

6. En gemensam slutprodukt och en uppmuntrande publik

När man arbetar men skrivande i skolan är det ofta läraren som är mottagare, även om bloggar och andra typer av publicering naturligtvis också förekommer. I samband med Skapande skola-projekt kan det vara roligt att skapa en mer bestående produkt av texterna. Att låta trycka upp en bok med elevernas texter vara ett sätt att bekräfta att deras uttryck har ett värde även utanför klassrummet. Flera gånger har jag varit inbjuden till bokrelease i klassrummet. Salta pinnar, saft och musik skapar feststämning och alla elever får ta emot var sitt exemplar av klassens bok under högtidliga former. Om rektor, bibliotekarie, föräldrar och andra intresserade kan vara med blir det extra festligt. Kanske håller någon ett tal?

I Hjulsta hade Viveka sammanställt elevernas texter och bilder i en bok. Texterna handlade om allt från flykten och huset hemma i Afghanistan till en utflykt med klassen och en läskig historia om en mörk skog. Jag bidrog med ett förord.

På releasen fick alla elever varsitt exemplar och jag välkomnade dem som författarkollegor. Eftersom det var eid blev det inte snacks, men väl en afghansk sång framförd av en elev. Självklart hamnade ett par exemplar av boken i skolbiblioteket. Jag såg till att få mitt eget exemplar signerat av alla författare.

 

De nyanlända elevernas röster behövs

När jag gick hem från bokreleasen bar jag med mig berättelserna från var och en av eleverna i Vivekas klass. Jag hade också en märklig känsla av att ha klivit rakt in i en av mina egna böcker. Då hade jag precis skrivit klart manuset till ”Dagboken”. Den handlar om Tarek, som är ensam i Sverige och brottas med det svenska språket. Hans lärare tjatar om att verbet ska vara på andra plats medan hans huvud är fullt av minnesbilder från kriget han flytt från. Men så kommer en vikarie som kan hans språk, arabiska. Det blir en öppning mellan dem som gör att han till sist känner sig sedd. Försiktigt provar han att skriva på svenska.

Viveka var precis som den läraren och tillsammans fick vi alla hennes elever att uttrycka något på svenska. När jag arbetade som lärare fick jag varje dag vara med när unga människor fann sin röst på svenska. Som författare får jag då och då kliva in i klassrummet och se när det sker. Det är fortfarande lika stort varje gång.

Jag hoppas att fler som arbetar med kultur i olika former inser det, och söker nya former för att samarbete med nyanlända barn, ungdomar och vuxna. Lika självklart som det är med lättläst litteratur borde det vara med teater, utställningar, film och musik på lätt svenska. Genom att bjuda in fler till kulturens rum kan vi på sikt bredda de konstnärliga uttrycken – och det kan mycket väl ta sin början i skolan.

annelie 2

Annelie Drewsen, författare

 

 Kulan på Facebook och tkulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med  estetiskt lärande.
Elisabeth Söder, elisabeth.soder@stockholm.se

Stockholms scenkonst är en exportsucce

Det finns ingen annan stad i världen som kan erbjuda barn och unga ett så stort kvalitativt kulturutbud som Stockholm. Det är något som världen har upptäckt och varje år är stockholmsbaserad scenkonst inbjuden till internationella gästspel. Hur är det med din klass och skola har ni sett våra världskändisar? Tycker du rent av att det är svårt att välja i  Kulans utbud ? Glöm inte att använda Kulan filtreringsfunktioner när du söker scenkonst.teatertreutomlands6 Pantomimteatern, Teater Pero, Teater Tre och Zebradans är några av de grupper som finns på Kulan och som under det senaste halvåret spridit den svenska scenkonsten för barn och unga över flera kontinenter. De har turnerat, deltagit i teaterfestivaler och hållit workshops för kollegor i flera olika länder. Bara de senaste fyra månaderna har dessa grupper spelat sina föreställningar i såväl Korea som Japan och Norge. I oktober åker Teater Pero till Irland och spelar i Dublin och Galway. Har du och dina elever upptäckt våra världskändisar?  Alla finns att boka på Kulan.

 Pantomimteatern

pantomin I maj 2016 gästade Pantomimteatern Festspillene i Bergen, en stor internationell festival med gästande teatrar från hela världen, där föreställningen I Herthas ateljé fick ett mycket gott mottagande. Sverige representerades av Pantomimteatern och Kungliga Dramatiska Teatern. Under åren har Pantomimteatern spelat runt om i Europa och Asien (Vietnam/Indien) och sydamerika (Chile) I mars 2014 spelades inte mindre än 10 föreställningar på BAM, New York (Brooklyn Academy of Music) samt vid ASSITEJs Världskongress i Sydkorea.

I Herthas ateljé – trailer from Pantomimteatern on Vimeo.

Teater Tre

teater tre 1 Teater Tres humoristiska drömspel Godnatt min skatt (2-4 år) sattes upp för första gången 2013, och har sedan dess turnerat både nationellt och internationellt. Föreställningen spelades på japanska vid sju tillfällen på Ricca Ricca Festa i Okinawa i juli 2016. Kritikerrosade Kloss (3-6 år) är en av Teater Tres största internationella succéer. Genom åren har den turnerat över stora delar av världen, bland annat i Namibia, USA, Nederländerna och alla de nordiska länderna. Föreställningen spelades på Joint Festival i Aichi, Nagoya japan i juli 2016. Fotograf Martin Skoog

Kloss / Blocks – trailer from Teater Tre on Vimeo.

Teater Pero

På Joint Festival spelade också Teater Pero den älskade föreställningen Astons stenar (från 3 år och uppåt). Föreställningen har tidigare spelats i Danmark, USA, Wales, Skottland, Australien, Kina, Tibet och Japan. Föreställningen har vid tidigare spelningar i landet hyllats för sin japanska estetik. Flera av Teater Peros pjäser har turnerat internationellt genom åren, exempelvis Den höjdrädde örnen Örjan, Pojken och Stjärnan och Mannen, Damen och Något i magen.

2013 turnerade Astons stenar i tre veckor i Australien och spelade bl.a. en hel vecka på Operahuset i Sydney

Sydney Opera House

 

Zebradans

ZebraDans har under åren turnerat mycket både nationellt och intenationellt med ett flertal av sina produktioner. Den senaste föreställningen Burken av Anna Vnuk från 2015 har sedan premiären rest land och rike runt och har bland annat besökt Korea både på Sidance 2015 ( Seoul International Dance Festival ) och Assitejs Sommarfestival 2016, Earth, Wind and Sky festival i Liepaja och Felleshus i Berlin. Kulan på Facebook och tkulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med estetiskt lärande. Elisabeth Söder elisabeth.soder@stockholm.se

Lärare, skolbibliotekarier, fritidsledare, välkomna till Kolla Kultur

Under två eftermiddagar , den 7 och 8 september möts lärare, skolbibliotekarier,  kulturlivet,  skolledare och fritidspersonal för att ta del av det aktuella utbudet inom t.ex. scenkonst, film, litteratur och slöjd. Under eftermiddagen väljer du själv vad du vill ta del av, vi har scenframträdanden, workshops, föreläsningar, utställningar och så klart mingel med lätt förtäring.  Upptäck en helt ny mötesplats för kunskap, erfarenhetsutbyte och inspiration. Välkommen!

kolal bild kultur

Datum och tid: 7 och 8 september kl 15-20. 7 september vänder sig till pedagog på förskola upp till årskurs 6, 8 september till pedagoger från årskurs 5-9 och gymnasium. Föresläsningar om estetiskt lärande, workshops i att skapa, uppleva, scenkonst och utställningar.

Plats: Dieselverkstaden i Sickla, Nacka
Pris: Kostnadsfritt. Begränsat antal platser. Men eftersom vi bjuder på förtäring är anmälan obligatorisk
Program: Vi bjuder på smakprov på flera programuppträdanden, verkstäder om professionell konst och kultur och informella samtal med företrädare från branschen. På agendan står frågor om makt, normer, identitet och mångfald, och inte minst best case från förskola och skola.

7 september
Program för den 7 september:
Anmälan till den 7 september :

8 september
Program för den 8 september:
Anmälan till den 8 september:

 Kulan på Facebook och tkulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med  estetiskt lärande.

Elisabeth Söder, elisabeth.soder@stockholm.se

Spännande inblick i repetitionsprocess

Regissören för Vår tids fruktan som snart spelas på Tribunalen ger en inblick i repetitionsprocessen. Pjäsen belyser och problematiserar hur hotfulla situationer kan få människor att vika från en dittills hög moralisk hållning. Helt enkelt, vem är jag i skarpt läge?

Vill du och din klass ta del av repetitionen så vill teatern gärna ha er som provpublik. Hör av er till Maja på Tribunalen . Föreställningen kan bokas med Kulanpremie för gymnasiet och årskurs 9.

Tribunalen 3

En kort inblick i vår tematik och process

På Teater Tribunalen repeterar vi just nu Vår tids fruktan och elände, en slags antologi för scenen bestående av nyskrivna scener av flera olika dramatiker. Idén är på flera plan skamlöst stulen från Bertolt Brechts och Margarete Steffins pjäs ”Tredje rikets fruktan och elände” från 1938.

Dels är den dramaturgiska formen nästan rakt av kopierad – en kort vers inleder varje scen, en tydlig scenanvisning anger var och när scenen utspelar sig, och sedan kastas vi rakt in i en exempelscen ur vardagen. Verserna ger en ”brechtiansk” förhöjning och distans, de noggrant angivna platserna och årtalen låter oss ana en dokumentär autencitet, och själva situationerna bjuder på igenkänning och moraliska dilemman.

Dels är det idag tyvärr möjligt att associera vår egen tid med tidigt tyskt trettiotal. Inte att jämföra rakt av, bevars, men rädslorna, oron, osäkerheten och den eländiga tillvaron för många, många människor finns där, liksom det politiska och ekonomiska exploaterandet av allt detta.

Vi är fyra skådespelare på scenen, och har just klarat av första veckans ”genomtrampning” av hela materialet. Då prövas texterna för första gången på golvet och det blir tydligare (än vid skrivbordet) vad i texten som bör behållas och vad som känns överflödigt. Vid den här tidpunkten i en repetition känns en föreställning nästan alltid väldigt rapsodisk, ensemblen hoppar mellan scener och situationer som mellan ostadiga isflak. Därför är det skönt att vi också har hunnit med att musiksätta och öva en del på våra verser, som i slutändan är tänkta att ge någon slags formmässig stadga åt föreställningen.

Henrik Dahl, regissör och skådespelare. På bilderna: skådespelarna Jan Ärfström och Tiril Wishman Eeg-Henriksen från repetitionsfasen

Vill ni se mer av vår process så behöver vi både lärare och elever som referensgrupp. Kontakta i sådana fall Maja på Tribunalen

trib 2

Vår tids fruktan och elände

Delvis inspirerade av Bertolt Brechts Tredje rikets fruktan o elände vill vi med den här föreställningen teckna exempel på hur vardagliga förfaranden, i ett repressivt samhälle, kan bli till effektiva terrorvapen, och hur hotfulla situationer kan få människor att vika från en dittills hög moralisk hållning.I Europa putsas fascismen just nu upp och blir rumsren och presentabel. Lagar som var till för att skydda den parlamentariska demokratin – yttrandefrihet, demonstrationsfrihet, meddelarfrihet, konstnärlig frihet etc – vänds ut och in på, så att de börjar motverka sitt forna syfte. Demokratin som vi känner den (med alla sina tillkortakommanden) verkar långsamt slå sönder sig själv och lägga sin lit till att just antidemokratiska krafter ska skydda spillrorna.I ett sådant allt kyligare politiskt klimat aktualiseras frågan om den vanliga medborgarens vilja och förmåga till civilkurage på flera plan. Det kan gälla
vardagliga konfrontationer eller situationer som var och en för sig inte är avgörande, men som sammantaget riskerar att sätta sin prägel på ett samhälles mentalitet. Verbal misshandel på T-banan eller svepande generaliseringar om olika samhällsgrupper vid tre-fikat.Helt enkelt, vem är jag i skarpt läge? 26, 29 september, 10, 13 oktober klockan 13.00
Det går även att boka till våra kvällsföreställningar, mer info om dem på vår hemsida.
trib 1

Kulan på Facebook och tkulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med estetiskt lärande.

Elisabeth Söder
elisabeth.soder@stockholm.se

Färdigheter och kunskaper som elever lär sig i Skapande skola

P1020207 (1024x683)

Catharina Dreiman har skrivit på  Kulan  om arbetsprocessen och finalen med teaterprojektet Den övergivna dockan. I det här inlägget berättar Catharina om vilka färdigheter och kunskaper elever erövrade under arbetet.

Teaterprojekt för att bygga en stabil grund för inlärning

Ni som följt mina blogginlägg på Kulan minns kanske varför jag drog igång detta teaterprojekt. Jag hade på hösten 2015 tagit emot  klass 4C och var införstådd med att det var en klass med en hel del problematik, problem med elever med negativa jargonger och maktspel. Jag tänkte att om klassen var intresserad av att jobba med en teater för att kunna nå ett bättre samarbete i klassen var jag beredd att göra det för att klassen skulle få en bättre tid tillsammans framöver. Klassen nappade direkt och ett viktigt samarbete påbörjades. 

Tar det tid från de ”viktiga” kunskaperna undrar föräldrar?

Eftersom pjäsen tagit en del tid har några få föräldrar varit oroliga att eleverna inte skulle hinna lära sig allt i svenskaundervisningen i klass fyra, mitt svar till dem har hela tiden varit att jag tror de lär sig minst dubbelt i stället. Så här i efterhand kan jag intyga att arbetet med pjäsen varit pricken över i:et i svenska undervisningen.

P1020208 (800x534)

Elevernas läs- och språkutveckling märks i test

Jag  fick också det bekräftat när vår speciallärare på skolan berättade att efter ett lästest hon gjort med klassen nyligen visat att snittet nu ligger enormt högt på läsningen, att en stor del av eleverna läser som elever i år nio fast de ännu går i klass fyra. Arbetet med teatern i klassen har fungerat som en stark motor för att få igång ett gediget intresse för språket, det kan 4C och jag bevisa.

Vi har haft roligt och lärt oss detta

Pjäsen tar tag i existentiella frågor och jag har sett att varje barn, var och en för sig har genomgått en personlig utveckling som bringar och bådar gott för deras utveckling och för undervisningen framöver.

På grund av pjäsens handling har också en fördjupning i ämnet samhällskunskap skett. Djupare identitetsfrågor har tagits upp, vi har vädrat olika värderingar och åsikter, även miljötänk, vårda i kontrast till slit och släng så kallad ”Hållbar utveckling” är beståndsdelar i pjäsen.

  •  Memorerande av repliker, analys, dramaturgi
  • Samspel på hög nivå, framföra inför publik
  •  Artikulation, inlevelse, konsten att beröra en publik
  •  Tålamod, mod, självförtroende, självkänsla och mognad

P1020214 (1024x683) (2)

Tack till alla som följt vårt arbete

4C och jag hoppas att vi inspirerat fler till att våga sig på att sätta upp en teater i skolan. Vi har delat med oss av smått och gott under teaterprojektets gång, se gärna tidigare bloggar! Nu kommer en välförtjänt vila och vi vaggar oss i bruset av vad vi åstadkommit.

Se gärna vår pjäs på Kulan Sthlm Youtube ” Sagan om den övergivna dockan”

Stor kram till er alla! Catharina Dreiman, mentor Gärdesskolan och klass 4C

dreiman

 Kulan på Facebook och tkulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med  estetiskt lärande.

Elisabeth Söder, elisabeth.soder@stockholm.se

Det var pirr och puh innan och under föreställningen av Den övergivna dockan

I det här inlägget delar läraren Catharina Dreiman med sig av erfarenheter  av att arbeta med drama i skolan. Catharina och elevernas arbete med pjäsen Den övergivna dockan pågick under ett läsår, framförallt i svenska och so. Eleverna gick då i klass 4 c på Gärdesskolan. Föreställningen  spelades för fullsatta hus i aulan 5 gånger, här kan du se resultatet.

Fjorton dagar innan föreställningarna om ”Sagan om den övergivna dockan” pendlade stämningen i klass 4C mellan att vara hög och något låg, hög och förväntansfull av att de sista pusselbitarna strax skulle komma på plats, låg eftersom något hände som inte fick hända.

Det som inte fick hända var att all vår egenkomponerade musik, de olika intron varje rollkaraktär hade var borta! Musiken hade funnits endast på en plats och det var hos Simon i klassen, i hans telefon, vi skulle göra en backupp till musiken men det blev tyvärr inte av, vårt största misstag under projektet.

Tyvärr hade Simons mobil glidit ur fickan vid en bänk på skolgården, strax därefter var den borta och upphittades aldrig, troligtvis blev den stulen.

Nå, hur löste det sig? Det fanns bara ett sätt, att Simon och jag satte oss ner igen och gjorde om musiken. som tur var mindes vi mycket av vad vi hade gjort tidigare, vi hade använt en app så kallad ”Garageband” där vi via olika sound och rytmer kunde skapa vår alldeles egna unika musik. Vi satte helt enkelt igång att åter räkna takter och försökte igen finna känslan till varje rollkaraktär.

Det blev många, många timmar beräknat för Simon och mig efter skoltid för att skapa denna musik men det var också ett stort nöje.

Som sagt, det finns inget ont som inte för något gott med sig för efteråt var vi överrens om att det faktiskt blev något bättre musik denna andra gång.

Det fanns också det som gjorde oss upprymda och glada dessa få dagar innan premiären. Vi hade så gott som fått ihop alla kläder, till och med köpt likadana glasögon till ”andra” Rosti, en av huvudpersonerna, nu liknade Nicholas och Victor mer varandra och man förstod att de spelade samma roll.

Under dessa stesssiga dagar fick vi också hjälp av syslöjdsläraren på skolan att lägga upp vissa byxor, sy i knappar och sy in här och där.

Den största huvudrollen ”Den övergivna dockan” blev också fixad av en teatersömmerska så att hon verkligen fick ”ett hjärta som nästan trillar ut, i själva verket en liten ficka fastsydd på bröstet med ett brett rött luciaband som ”trillar ut” över henne och scengolvet. Ett hjärta som huvudrollen Paco varsamt tar hand om tillsammans med de ömma hantverkarna på Valhallavägen.

Den sista dekoren kom endast en vecka innan premiären men allt smälte in fint under våra sista repetitioner.

Annat att glädjas åt var att ljuset från strålkastarna fungerade bra och August i klassen skötte det fint. Sabina i klassen skötte ridån galant och duktiga Annie i klassen såg till att alla kom in på scenen när de skulle och flyttade och stökade med rekvisita mellan scenerna, hon gjorde ett strålande jobb.

Sista dagarna finslipades slutscenerna av pjäsen och timingen mellan olika scener behövdes fortfarande bli bättre på vissa ställen, vi repade det mycket. Vi jobbade ännu mer med rösterna, att de skulle höras tydligare, vissa elever behövde ta det lugnare, sagtare och artikulera mer. Det är ingen lätt uppgift att få 10-åriga röster att fylla en hel  stor aula utan någon som helst förstärkning av mickar och liknande.

Mycket flöt på men visst var vi oerhört nerviga, jag förklarade för eleverna att det ändå är bra att vara lite nervös bara det det inte går överstyr.

Vi hade ett rum under scenen där alla satt innan de skulle upp på scenen under pjäsens gång, en stor utmaning har varit att få eleverna att förstå att de hörs upp på scenen om de talar högt eller bara normalt. Vi löste det hela med att låta eleverna sitta med I-pads, då blev det äntligen tyst därnere.

Något som verkligen blev klart i sista minuten var våra biljetter, programblad och affischer. Vi fick hjälp av bildläraren på skolan och som tur var kunde flera av eleverna göra klart allt hemma så att vi snabbt kunde kopiera i skolan. Allt hade vi klart innan premiären, vi hann sälja biljetterna till föräldrar, vänner osv… och vi satte upp affischerna och hade programbladen färdiga till föreställningarna. Det blev riktigt bra!

Efter fix och trix ända in i de sista dagarna stod vi äntligen där timmen innan premiären och allt var på topp och det pågick full aktivitet i klassrummet innan vi skulle bege oss till aulan för uppvärmning av rösterna och ta emot publiken.

…Med kristallkronor i taket och mattor mjuka som mossa, där bodde en liten pojke …PANG!…som hette Rosti…

Ja, pjäsen var igång, publiken var där och filmningen av föreställningen pågick.

Mycket nerv första föreställningarna men det gick hem och vi har fått mycket fin respons. Första föreställningen var en kvällföreställning sedan hade vi också tre dagföreställningar för skolklasser och skolpersonal, sedan en till kvällföreställning. Så här i backspegeln vet jag nu att dagföreställningar går mycket bättre med 10-åringar. Som tur var filmades förutom de två kvällsföreställningarna en dagföreställning, men tyvärr inte den sista då klass 4C verkligen gav allt och publiken var med 200%, allt satt perfekt! Att fått vara med om den föreställningen gjorde att man glömde mycket av all slitsam förberdelse, som när man föder ett barn.

Roligt har vi haft och mycket lärorikt! Ni som följt mina blogginlägg på Kulan kanske minns varför jag drog igång detta teaterprojekt. Jag hade på hösten 2015 tagit emot denna klass 4C och var införstådd med att det var en klass med en hel del problematik, problem med elever med negativa jargonger och maktspel. Jag tänkte att om klassen var intresserad av att jobba med en teater för att kunna nå ett bättre samarbete i klassen var jag beredd att göra det för att klassen skulle få en bättre tid tillsammans framöver. Klassen nappade direkt och ett viktigt samarbete påbörjades.

Med alla elevers fantastiska nytänkande kring den ”gamla pjäsen” förvandlades den till deras helt egen moderna pjäs. 13 elever på scen, en på ljus, en på ljud, en vid ridå och tre elever som allt i allo, sammanlagt 18 elever. De har varit dramaturger, ändrat repliker från dåtid till nutid, omformat kvinnliga roller till manliga och tvärtom, analyserat text och de har lärt sig samarbeta på hög nivå.

Stor kram till er alla!

Catharina Dreiman, mentor Gärdesskolan och klass 4C

Catharina Dreimans presentation av teaterprojektet på Mötesplats Kultur Skola

kulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med estetiskt lärande.

Elisabeth Söder
elisabeth.soder@stockholm.se

Interaktiv teater, inkluderar alla elever

Teatergruppen Tage Granit har en modell för att arbeta med skolans likabehandlingsplan tillsammans med elever och lärare. Vill vi påverka normer och attityder är det inte tillräckligt med information . Vill vi ha en plan som gör skillnad måste vi också bryta invanda beteenden.  Interaktiv teater låter alla elever vara med och själva påverka händelseförloppet på scenen utan att de själva behöver kliva upp på scenen. En light version av rollspel . Interaktiv teater medvetandegör strukturer och roller i klassen.
I det här blogginlägget skriver läraren Zahia Furustad från Bäckahagens skola om hur föreställningen Planeten togs emot i klassen. Tage Granit och föreställningen Planeten går att boka via Kulan. På Kulan finns ytterligare 9 aktiviteter för dig som vill arbeta med likabehandling och inkludering.
/Elisabeth
cf1ece1430d796255fafcd15c5b88b67 granit stor
“För ett litet tag sedan kom Tage Granit till vår skola för att spela Planeten Planeten för lågstadiet. Barnen var såklart förväntansfulla när det kom in i gymnastiksalen där det skulle börja och men där var alldeles tomt. Men sen dök Assistent upp och så Experten och till sist kom Bästisarna inspringandes. Föreställningen var verkligen elevnära, inspirerar barn att hitta sin egen kraft, sin egen förmåga att säga ifrån när det behövs. Att vara modig. Eleverna fick sätta ord på det. Föreställningen inbjöd till härliga och kloka resonemangssamtal där eleverna kunde fråga och lära av varandra. Och inspirerade oss lärare att fortsätta arbeta med likabehandling i skolan/klassrummet. 
 
Alla barnen tyckte om föreställningen. Några blev ganska så berörda av Experten, Bästisarna, Assistenten. Absolut bästa… Bästisdansen. När alla barn ställde sig upp och dansade Bästisdansen med karaktärerna. Fortfarande idag är det många i klassen som kör bästisdansen.
 rosa10
 

Kulan på Facebook och tkulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med estetiskt lärande.

Elisabeth Söder
elisabeth.soder@stockholm.se

Sagor är tidlösa och universella

Folksagor som går att härleda flera hundra år bakåt i tiden och finns på olika kontinenter är intressanta att ta upp i skolan, från förskola till gymnasiet. Vad finns det i sagan som berör oss och som får oss att föra berättelsen vidare? Flera författare och psykologer som Bruno Bettelheim med Sagans förtrollade värld har med sagans hjälp förklarar psykiska skeenden.  

imagesRapunzel_05BbildspelraspunzelTeater Barbara har satt upp sagan om RAPUNZEL och jag bad manusförfattaren Carina Jingrot berätta varför de valde just den sagan.

/Elisabeth

”Då jag läser sagor händer det att något hakar fast i mig, något som det kanske bara finns en antydan av i berättelsen. Då vill jag göra om den och berätta den på mitt vis. I RAPUNZEL, saga som nedtecknades på 1800-talet av Bröderna Grimm, drogs jag till tanken på:
Vad är en häxa? Hur snabba vi är på att fördöma, skapa drev.
Och – hur vi söker andra förebilder än de vi har närmast.

Då jag själv växte upp drömde jag mig ofta bort och önskade ett annat liv, någonstans där jag skulle passa bättre. Rapunzel dras till Cora och hennes underbara liv i trädgården. Med Cora kan hon vara den hon vill vara. Rapunzels mamma provoceras av Cora, hennes raka motsats, som valt att leva självständigt och inte gör sig till. Svartsjukan driver mamman att sprida ut falska rykten om Cora, som hon kallar Häxa.

I början av pjäsen är det egentligen mamman som beter sig som en häxa. Då Cora förtalas och drivs bort börjar hon bete sig som en häxa, och mamman som ångrar sig förändras och börjar handla gott.

Barbara_01bildspel

barbaragrönBarbara_02bildspelRapunzel blir tvungen att lita till sig själv och hitta sin alldeles egna väg.

Vad är en häxa?

En plågad kvinna som tar ut sitt raseri på livet.

Hon kan symbolisera det uppriktigaste uttrycket för kvinnlig ilska och vansinne.

Ofta försöker vi hålla oss uppe med hjälp av leenden och charm, vi försöker behaga och vara vackra. En häxa låter allt falla – hon är utan nåd för hon har inget att förlora.

Jag hade velat ha med sång och dans i pjäsen men hade inte räknat med att det skulle bli en  liten musikal! Jag bara älskar musiken i pjäsen! Och perukerna!

Vi spelar oftast för ungdomar, den svåraste publiken att möta och en lycka att fånga.

I RAPUNZEL är publiken yngre och det är enkelt och lustfyllt, ingen kamp! Jag tror och hoppas att föreställningen är både rolig, frän, lekfull och djup! ”

Föreställningen på Teater Barbara

RAPUNZEL – en musikalisk och spännande saga fylld med sång, dans, humor och hår!
En pjäs som leker med schabloner och könsroller – fritt efter bröderna Grimms saga om prinsessan Rapunzel.

Den egensinniga och frihetslängtande Rapunzel kämpar för att hitta sin egen väg när de vuxna omkring henne vill forma henne efter sina behov. I Teater Barbaras anda blir RAPUNZEL en färgstark föreställning om att inte passa in och söka sig bort för att hitta andra förebilder. Om vår misstänksamhet mot de som är annorlunda. Om hur rädsla får människor att stöta bort varandra. Men också om försoning och möjligheten att växa, då vi blir sedda och accepterade för de vi är.

Ni får träffa ett galleri av figurer kring Rapunzel med den långa flätan:

Drottningen – Rapunzels fåfänga och svartsjuka mamma. Hennes golfspelande och konflikträdda pappa Kungen. Rapunzels bästa vän Häxan – som nog inte är någon häxa egentligen, utan en enstörig botaniker som heter Cora. Och så ”Alpprinsen” som drömmer om ett liv i musikalvärldens rampljus!

Välkommen på ett hårresande äventyr!

Carina Jingrot
Konstnärlig ledare, skådespelare och manusförfattare

 

Kulan på Facebook och tkulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips
på hur du kan arbeta med estetiskt lärande.

Elisabeth Söder, elisabeth.soder@stockholm.s

På Kulan kan du boka  27 föreställningar med sagan som viktig beståndsdel

Kajsa Bergström har analyserat flickan i tornetRapunzel i Expressen

Lilly Kapper, lärare på Björkhagens skola har i ett tidigare blogginlägg för Kulan skrivit om folksagor som en bra ingång för värdegrundsarbete. På Kulan finns för närvarande 27 aktiviteter med saga som ingång.

Hur tar du upp HBTQ i klassrummet ?

komma ut 4

2016, året då vi får älska den vi vill och bli accepterad för den vi är? Knappast!
 
De senaste dagarna har jag läst artikel efter artikel från olika personer, framför allt representanter från kristet håll, som spyr ut sin galla om HBTQ-personer. ”Homosexualitet är en trend” säger en i Växjö, ”En skymf mot alla vanliga, samkönade Svenssonpar” säger en annan i Bräkne-Hoby och en tredje i Alvesta jämför Pride-flaggan med IS-flaggan. Är det här verkligen den typen av nyheter, som vi vill att dagens ungdomar ska ta del av och formas efter? 
 
För mig är svaret självklart: NEJ! Jag vill att alla ska behandlas lika och att vi alla ska bemötas med respekt, oavsett om vi gillar han, hon eller hen. När jag växte upp talade vi aldrig öppet om homosexualitet i skolan, men det är något som verkligen har förändrats bara de senaste åren. Jag jobbar väldigt mycket ute på skolorna och ser hela tiden hur attityden förändras och hur människor blir mer öppna och accepterade. Det gör mig oerhört glad och stolt över att hela tiden se lärarnas ständiga engagemang i den här viktiga värdegrundsfrågan. 
 
Jag känner verkligen att jag som skådespelare har ett ansvar att kunna sprida min kunskap och min förmåga att trollbinda publiken, dels genom att använda min kompetens, dels för att visa att jag även är ”en person”. Min HBTQ-monolog ”Komma ut” är väldigt stark i sig, men knorren på slutet (OBS! Spoleralert!) att det är jag själv, som jag har refererat till under hela föreställningen, gör upplevelsen ännu mer chockerande och viktig. Barnen kommer ha tusen frågor efter det att sista repliken är sagd; Är det verkligen Oskars historia? Är han bög? Är han så här öppen med det att han säger det inför en hel klass? Kan han hjälpa mig att komma ut? Är det inte svårare än så här att våga ta steget och kliva ut ur garderoben?
 
Det här kanske bara är önsketänkande när det kommer till frågorna, som jag tror att ungdomarna hade velat ställa, eller i alla fall tänker på efteråt. Jag tror definitivt att jag hade ställt exakt samma frågor (i alla fall i mitt huvud) om jag hade fått en sådan teaterupplevelse när jag växte ut. Det blir på detta sätt så avdramatiserat. Så vardagligt. Det blir en människa framför dem. Inte en bög. Nu är jag visserligen bisexuell, eller som jag föredrar att kalla mig – Oskar. Jag är Oskar. En människa. Bisexuell. En person. En skådespelare.
 
Stay Proud!
Oskar Sternulf
skådespelare, musikalartist och bisexuell 

Boka föreställningen på Kulan