Visar alla blogginlägg från: september 2012

Prata kultur

För några år sedan såg jag en film med en klass som efter föreställningen var arga och frågade mig hur jag kunde ta med dem på sådan skit. Som tur var ingick filmen i ett paket. Efter filmen fick vi samtala med en filmpedagog som valde ut avsnitt som visades igen. Vi fick nya perspektiv inte bara genom att höra varandras tankar utan också för att samtalet i sig gav oss nya idéer. På tunnelbanan hem var eleverna lika arga – men nu var det för att filmen inte skulle ses av så många som den förtjänade.

Jag har också många positiva upplevelser av att gå med eleverna på så kallade öppna repetitioner. Det ger en förförståelse och bygger upp en nyfikenhet på den färdiga pjäsen. Allra bäst är förställningar där ensemblen är modiga och bjuder in till samtal, berättar om vilka val de har gjort och hur de tänker sig rollerna. I bland har vi bara fått se några scener, scener som spelas två till tre gånger men ändras utifrån samtal med publiken. Vid varje sådant tillfälle har eleverna krävt att vi skall gå och se den färdiga föreställningen.

Så ta chansen när ni får möjlighet att nå bakom verket!

För några veckor sedan erbjöds gymnasielärare att gå på nypremiären av Ett dockhem och därefter stanna kvar och samtala med ensemblen. Här är ett utdrag från en längre artikel som  Eva Winiarski från Södra Latins gymnasium skrev om kvällen.

”Ett Dockhem” med lärarträff på Dramatens Lilla scen

Vi lärare fick efter föreställningen möjlighet att tillsammans med skådespelarna fördjupa oss i karaktärerna under ledning av Dramatens chefsdramaturg Magnus Florin. Florin intervjuade rollfigurerna på scenen och skådespelarna fick fundera högt över vad som kunde gömma sig bakom karaktärerna. Vi lärare funderade tyst.

”Finns det ett liv för Nora efter det att hon stängt dörren om hemmet och gått?” undrade Magnus Florin. En öppen fråga utan svar som inbjuder till frågeställningar att spinna vidare på och ta med till klassrummet. Den Nora som satt på scenen – komplext gestaltad av Julia Dufvenius – betonade det monstruösa i att Nora lämnar sina barn.  ”Kanske får hon bara se dem till jul! Det bara går ju inte…!” En annan röst på scenen undrade om Nora kanske rent av tar livet av sig …?

Aldrig! tänker jag. Den starka och målmedvetna Nora som växer fram i denna uppsättning av Dockhemmet tar verkligen livet på allvar. När hon stängt dörren tänker hon att barnen är i bättre händer hos barnflickan och Torvald. Själv kommer hon, inte minst för de egna barnens skull, att förvalta sitt liv som den skarpa och modiga kvinna hon är.

Hon har tvingats stå tillbaka och stå ut med mycket i sitt infantiliserande äktenskap. När hon till slut bryter upp tycker jag mig se en Nora med frigjord kraft som blir en del av den tidiga kvinnorörelsens pionjärer. Kanske en norsk syster till Sara Videbeck eller verklighetens Wendela Hebbe…? En kvinna vars mod och överlevnadsförmåga förmår inspirera unga kvinnor i vår egen tid.

Samtalsstunden med ensemblen efter föreställningen stimulerade alltså fantasin och gav nya perspektiv som jag som lärare kommer att ha glädje av i diskussioner med eleverna. Hädanefter kommer jag alltid att se Krogstad också med Zardasht Rads ögon som den mest mänsklige och kärlekslängtande av pjäsens karaktärer.

Det var en helgjuten afton Dockhemmets ensemble bjöd på denna augustikväll.  I en tid då dockhemsbröllop är högsta mode och hemmafrubloggarna skördar kommersiella framgångar känns Ett Dockhem från 1879 som en märkligt angelägen pjäs mitt i tiden.”

I september går gymnasieklasser för halva ungdomspriset på Ett dockhem. Passa på!

/Elisabeth Söder