Visar alla blogginlägg från: september 2013

Väjer skolan för att ta upp känsliga ämnen i klassrummet?

 Att se teater och samtala om upplevelsen kan vara ett sätt att diskutera ämnen som vi värjer oss för att påbörja i klassrummet. Vi har lättare för att samtala om karaktären i en pjäs än oss själva. ”Det är också ett riskfritt sätt att utforska olika sätt att vara människa”  som Cilla  uppsnappade  från ett samtal mellan Kristoffer Leandoer, Yvonne Leffler, Cecilia Pettersson och Sharon Jåma  på Bokmässan.

Fria teatern finns i ett område  där det bor flera papperslösa barn. Hur tänkte de när de valde ämnet papperslösa barn för sin pjäs ? Hur har de förberett arbetet med pjäsen, att  möta reaktionerna bland barn och lärare efter föreställningen?  Jag bad Fria teatern skriva ett blogginlägg om detta/ Elisabeth 

 ”Vad vet mellanstadiebarn om pass, nationsgränser och papperslösa? Ibland lite grann, ibland en hel del.  –  Jag fick mina papper för tre veckor sen, säger en kille ur vår referensgrupp av fritidsbarn från en lokal kvartersgård. Han har precis sett hela Hans och Greta i Högdalen, det är en repetition och nästa gång han ser den kommer det att vara premiär.

Under produktionens gång har vi träffat fritidsbarn som fått läsa manus, titta på repetitioner och prova att spela själva. Det har gett oss olika sätt att se pjäsen, att spela den och även en idé om vilka olika förutsättningar det kan finnas i ett klassrum för att förstå de två papperslösa barnen Hans och Greta.

Dagen innan har vi haft en annan referensgrupp på besök, det är ett nätverk som riktar sig till papperslösa barn.

-Ni tar väl hand om barnen efteråt? är den första fråga som kommer. Vi förklarar att det blir samtal och frågestund efter föreställningen och lärarna såklart får en handledning med sig, en handledning med fakta, övningar och exempel på vidare läsning.

 I över ett år har frågan om papperslösas situation surrat runt i huvud, i ansökningar, i research och på scen på Fria Teatern. Vår Stora Scen ligger i Högdalen, i slutet på gröna linjen mot Hagsätra, här bor många människor som har någon typ av erfarenhet av papperslöshet. I föreställningen är det just upplevelsen som står i fokus, vad betyder det att låtsas vara ett ”vanligt” barn, som Greta säger i pjäsen, men måsta gömma sig själv?

Ifrån och med 1 juli har papperslösa barn rätt att gå i grundskolan, men möjligheten att att idrotta på fritiden, vara med i en kör, teatergrupp eller ta del av andra fritidsaktiviteter är fortfarande svårt utan ett personnummer. Även att ta hem kompisar för att leka kan vara svårt. Vad är det Hans och Greta inte kan göra som barnen i publiken kan?

Med hjälp av en i ämnet meriterad barnpsykolog, Lilian Levin  och Erika Sigvardsdotter från Uppsala universitet som skrivit sin avhandling om upplevelsen av papperslöshet har den här föreställningen vuxit fram. Vi tror att kultur är ett bra sätt att skildra svårigheter och orättvisor, ett bra sätt att sätta igång ett samtal bland elever.

 

Det är en föreställning om en stark och fin syskonrelation som nöts hårt av en tillvaro där tryggheten hela tiden hotas. Vi har gjort vårt yttersta för att balansera verklighet och fiktion, hemskhet och hopp.

 Och vi har våra referensgrupper att tacka. –

Ja, vi tar hand om barnen, i den utsträckning vi kan.

Det vi kan göra är ta dem på allvar, göra en föreställning som inte viker bort blicken från ett tungt ämne, visa barns skörhet och styrka, och inte tumma på konstnärlig professionalism. Vi vet att det verkliga efterarbetet ligger hos skola och föräldrar. Vi vet att ert efterarbete är stort och långtgående, därför gör vi ett stort förarbete, genom möten, samtal och avvägningar. Slutligen vill vi kunna presentera en produktion som är angelägen, med djup och som har klangbotten hos de barn som kommer som publik.  Det skapar frågor, och så fort ljuset tänds i teatersalongen börjar vi eftersamtalet med eleverna för att ni sedan ska kunna fortsätta det i klassrummet.

 

Kulan, barn och unga växer med kultur. Kulan finns numera
facebook och twitter,   Gå in och gilla vet ja

Mötesplatser, kultur och skola

 

När elever får chansen att uttrycka sig med musik,  bild och andra estetiska uttryck vet vi att det påverkar inlärningsmiljön . För de flesta elever blir det ett trevligt avbrott, för många blir det också helt  avgörande för att de skall upptäcka färdigheter och kunskaper hos sig själva som de inte känt att skolan efterfrågat. Det ger fler elever en chans att uppnå kunskapsmålen och det påverkar närvaron i skolan. Ulla Wiklund, vår moderator på Mötesplats Kultur Skola den 15 oktober betonar de psykologiska och sociala apekter vinster skolan gör när de  för in kultur i klassrummet i Pedagogiska magasinet. Målningen av Karin  mamma andersson lillustrerar Ullas artikel Estetiken öppnar klassrummets och själens fönster .

WHO DRESSED MY SHADOW. 88,7 x 239,5 cm, Mixed media på pannå 2010 ©Karin mamma andersson/BUS 2013

WHO DRESSED MY SHADOW 2010 ©Karin mamma andersson/BUS 2013

 

Vill du ha hjälp att komma igång?

Vi har två inspirationsmöten för  kulturombud i höst. Intresserade lärare får gärna följa med skolans ombud. Här kan du läsa mer om träffarna: 

 Kulturombudsträff med musiktema på Kungliga Operan
Kvällen bjuder på livemusik varvat med kulturaktörer och lärare som berättar om vad som händer i klassrummet när musiken tas in. Kvällen är upplagd för alla årskurser: 
Unga på Operan ger utdrag ur miniföreställningen Doktor Karins magiska tidsmaskinsflygel och det blir film av Operans samarbetet med Elinsborgsskolan
i och med produktionen Zemire och Azor . Dessutom ges presentation av kommande produktionerna Min bror är Don Juan samt Dido och Aeneas och arian Didos klagan framförs live.

Zemire och Azor, ett skolprojekt

Konserthuset presenterar El Sistema  och berättar om satsningen i Stockholm.  Vi får också uppleva den världsomspännande metoden genom allsång.

Datum: 8 oktober, programmet pågår mellan 17.00-20.00
Plats: samling i Rotundan/operan från 16.30,  smörgås och vin /alkoholfritt serveras,  mingla och hämta ditt kulturkort.
Anmälan är obligatorisk: medioteket@stockholm.se  träffen är gratis för alla pedagoger i Stockholm  

Mötesplats Kultur Skola på Van der Notska

Temat är : What makes great learning? Föreläsningar varvas med workshops
Gruppindelningen styrs av vilken årskurs du undervisar i, motsvarande för kulturaktörer är vilken målgrupp de vänder sig till. Mötesplatsen utmynnar i konkreta kulturprojekt för skolan kopplade till aktuella kurs- och ämnesmål.
Paul kommer bland annat att utgå från en film om estiskt lärarande. Vilka ämnen finns inte representerade i filmen och vilka kurs- och ämnesmål uppnås inte? 

Mötet leds av Paul Collard och Ulla Wiklund .
Paul Collard har arbetat med att utveckla verktyg och strategier för mötet mellan skolan och kulturlivet. Paul är VD för brittiska Creativity, Culture and Education, CCE. Ulla Wiklund, utvecklingskonsult med inriktning på skolutveckling.

Tid: 15 oktober, kl 15.00-21.00. Vi börjar med förfriskningar
mellan 14..45-15.15,  mingla och hämta ditt kulturkort
Plats: Van der Nootska palatset, S:t Paulsgatan 21
middag och kaffepauser intas på Van der Notska palatset
Anmälan:medioteket@stockholm.se 

Kulan, barn och unga växer med kultur. Kulan finns numera
facebook och twitter,   Gå in och gilla vet ja

 

 

Elisabeth Söder, arbetar med Kulan och kulturombudsnätverk
                                                                                                                                                                                                        

  

Möten med teatern som tankelaboratorium och utmaning

 

Plötsligt satt jag med en näsa i handen, en ganska knölig, gammelmansmässig och gummiartad näsa. Jag kände igen den, trodde jag i alla fall. Visst var det väl Etienne Glasers näsa i Spöksonaten? Eller kanske var det Stina Ekblads mask den hörde till? Där satt jag i alla fall i Elverketss foajé med den dallrande gummiklumpen i handen. Spöklikt, på flera sätt, och lite kittlande, precis som hela stämningen i den välfyllda lokalen. Vi som satt där hade just lyssnat till en genomgång om skräckfilm, och sett (eller halvsett – jag var nog tvungen att blunda lite ibland får jag erkänna) väl valda scener ur klassikerna. En maskör hade sedan äntrat scenen med sin utrustning, och hon förevisade med yster saklighet olika sätt att skapa förutsättningar för skräck på scen. ”Vit sirap är basen i allt teaterblod” hörde jag henne säga med viss förtjusning i rösten precis som jag skickade gumminäsan vidare till min stolsgranne, och hela situationen kändes förstås lätt absurd. Och väldigt rolig.

 

Jag hade hamnat på det första av tre förseminarier inför Unga Dramatens produktion Necronomicon, en skräckmusikal byggd på H P Lovecrafts universum. I presentationen av föreställningen beskrivs den som ”en musikalisk och blodig skräckthriller om att tvingas bli vuxen och om universums brutala likgiltighet inför vår existens. En fasansfull vandring ner i avgrunden.” – och det är klart att jag blir nyfiken. Och det är klart att jag tänker att detta vore spännande att kunna gå med elever på. Här finns så många referenser till modern populärkultur att vrida och vända på, här finns mötet med en litterär tradition, och här finns mötet med teatern som plats att utforska och ifrågasätta verklighetens villkor. Som svensklärare börjar idéerna bubbla i huvudet på möjliga teman och angreppssätt, och jag skulle gärna vilja prata med en kollega om detta. Men… de verkar lysa med sin frånvaro där i teaterfoajén, kollegorna.

 

Jo, för det här var nu inte en träff för lärare, utan för en teaterintresserad allmänhet som köpt specialbiljetter. Jag bara råkade, genom ett av tillvarons bananskal, få en möjlighet att vara med. Och jag missunnar då sannerligen inte den teaterintresserade allmänheten möten med Unga Dramatens konstnärliga krafter av olika slag – men jag skulle önska att det också gavs mer av särskilda möjligheter för oss som möter unga människor i skolan att ta del av detta. Jag tror nämligen att både Dramaten och skolan har nytta av att vi möts och berikar varandra.

 

Att vara lärare är att ständigt behöva fylla på. Fylla på med nya kunskap och nya intryck. Som svensklärare är en del av mitt uppdrag att erbjuda mina elever möten med teatern som tankelaboratorium och utmaning – men det är inte alltid så lätt. För att få större förståelse för, infallsvinklar till och engagemang i aktuella teateruppsättningar är den typ av förseminarier som det jag hamnat på guld värda. Vad jag skulle önska att det fanns en given plats för lärare på dessa semniarier!

 

Att vara teater, å andra sidan, är att ständigt känna av  tiden, samhället och publiken. Vi i skolan kan bidra!  Visst kan vi uppfattas som ett gnetigt och paragrafstyrt skrå, mina kollegor och jag (jag hörde någon säga i foajén den där kvällen ”men herrejösses kan de inte bara ta med ungarna på teatern för att det är kul? Måste det vara så himla uppstyrt hela tiden?”), men vi har något som få andra har: en vardag tillsammans med unga människor. Vi vet dessutom vad som styr skolans verksamhet (och det är förvisso inte i första hand ett engagemang för estetiska lärprocesser och kulturliv). Och därför kan vi hjälpa till att bygga bryggor mellan teatern och de unga, de som är de kommande teaterbesökarna, de kommande specialintresserade som sätter sig i Elverkets foajé och förtjust lyssnar på en ung skådespelares beskrivning av att sitta modell för en skräckmusikalaffisch den allra första arbetsdagen på den stora teatern…

 

Mer samarbete mellan teaterinstitutionerna och skolan – det vinner vi alla på.

Katarina Lycken Rüter
lärare i svenska, religion, filmkunskap på Östra Real

 

Kulan, barn och unga växer med kultur. Kulan finns numera
facebook och twitter,   Gå in och gilla vet ja

Out beyond ideas of wrongdoing and rightdoing there is a field. I’ll meet you there. (Rumi)

Vad är kunskapstörst och vad blir konsekvensen om den som törstar inte finner möjlighet till mättnad? Om vi gör antagandet att kunskapande är ett medfött mänskligt behov, blir frågan; erbjuder vi en skola formad att möta detta behov?

 Varje barn som börjar skolan är kunskapande varelser; hen äger sin egen lärprocess. Steg för steg har barnet, med omgivningen som språngbräda, erövrat förmågor som att krypa, gå, springa, klättra och cykla, Hen behärskar redan vid sju års ålder omkring 6000 ord. Varje dag suger barnets sinnesorgan och hjärna upp ytterligare ett tiotal ord med tillfredsställelsen i att växa som aktiva aktörer i kommunikation med andra som enda belöning.  Varje barn ställer dessutom kontinuerligt frågor, villiga att ompröva tidigare hypoteser om världen.

 I skolans formella undervisning blir barnet tilldelad den roll som kallas ”elev”; den som inte vet. Iklädd denna roll möter man läraren; den som vet. Ofta förlöper denna relation väl. Åtminstone till en början. Många älskar sin första fröken eller magister. Deras nyfikenhet på världen blir mött och respekterad. Medan andra kan känna sig snuvade på sig själva och sin känsla av kompetens. Dessa svarar an på lärarens krav med leda och strategier som att inte leverera. Läraren svarar i sin tur med att skriva åtgärdsprogram.

 Jag har skrivit åtskilliga åtgärdsprogram under min tid som högstadielärare. Jag tror – så här i efterhand – inte att ett enda av dessa dokument varit till nytta för eleven. Kanske ligger orsaken till att elever underpresterar (eller för den delen, över–presterar) på ett annat plan; i att vi – när skolor, på det stora hela, fortfarande har industrin som förlaga – inte i tillräcklig grad förmår möta upp grundläggande behov och kommunicera om dessa?  

I min magisteruppsats i Praktisk kunskap reflekterar jag kring några valda situationer från denna tid som högstadielärare; kring frågan om vilka maktförhållanden som konstituerar elevrollen och lärarrollen och vilket handlingsutrymme jag som lärare har. Ytterst handlar uppsatsen om; vad är en människa och vad är kunskap och vad ska vi ha en skola till?

Maria Danielsson, Maria Danielsson, lärarutbildare, Södertörns Högskola
bild, 
Malek Mokdad 

 

 Jag har bett Maria skriva detta blogginlägg som en introduktion till hennes magisteruppsats, Makt och vanmakt, skolan som skådeplats. En angelägen essä med exempel från hennes tid som lärare på en högstadieskola i Södertälje. En skola där glaskross hörde till vardagen.  Maria fick möjlighet att vid två tillfällen erbjuda en dramainriktad svenskundervisning för skolans niondeklassare under deras avslutande termin. Eleverna som deltog hade själva valt att delta. Upplägget handlade framför allt om skrivande, gestaltande och teaterbesök. För de som ville fanns möjlighet att spela upp en scen på Stockholms stadsteaters stora scen genom projektet Ta rummet i besittning. 

Maria har  i  andra sammanhang berättat att teaterprojektet gjorde att närvarofrekvensen i gruppen ökade markant,  dramagruppen uppnådde betyget godkänd och högre i svenska. Framförallt upplevde Maria att  eleverna  fått ett levande språk. Här är en artikel om Marias klass och projektet  Ta rummet I besittning från Lärarnas tidning . Lilla löpsedeln  följde också upp elevernas framträdande på Stockholms stadsteaters stora scen .

 Maria  medverkar  på kulturombudsträffen med film- och dramatema den 17 september på TeaterPero

  

 

Bilder från föreställningen Okända bröder på Stockholms stadsteater, Maria Danielsson klass från Wasaskolan.
Fotograf Christer Holmqvist

 

Elisabeth Söder/Kulan

Kulan, barn och unga växer med kultur. Kulan finns numera
facebook och twitter,   Gå in och gilla vet ja

 

 

 

Biljettsläpp och erbjudanden

Nu släpper vi nya biljetter där Kulanpremien gäller till fler föreställningar för förskolan, grundskolan och gymnasiet. Kulan erbjuder under hösten flera gästspel varav två är från Kenya, några helt nya teaterproduktioner, dans för alla åldrar och inte minst Julföreställningar. OBS! Biljetter med Kulanpremien är begränsade. Boka så snart du kan!            

 Kulan finns numera också på Facebook . Gå in och gilla oss så blir du uppdaterad på nya inlägg och kulturerbjudanden. 

 

För en tid sedan tipsade vi på Kulanbloggen om DANSISTANS erbjudande i Vitabergsparken. Så här skriver danskonsulenten Åsa Fagerlund om evenemanget :
” Tillsammans med nya samarbetsparten Parkteatern bjöds gymnasieelever på dansig dans och publiksamtal av koreografen Kenneth Kvarnström.  I strålande sol berättade han om sina tankar kring rörelse och hur olika vi kan uppfatta det vi ser på en scen och hela 900 elever lyssnade intresserat!

Dansarna visade dansfraser och publiken fick ställa sig frågan om hur olika vi kan uppfatta ett budskap beroende på om dansarna vänder sig mot varandra,
från varandra eller dansar parallellt, trots att rörelserna var desamma. De tre dansarna fick också ta på sig tröjor i olika färger och publiken delades in i tre
sektioner med uppmaningen att följa en färg var. När tröjorna sedan byttes fick vi följa nästa färg. Det mest populära inslaget var när ett dansstycke visades
till tre olika typer av musik. En av eleverna fick välja det tredje stycket och jublet steg när Beyoncés Run the world ljöd i högtalarna!

Publiksamtalet avslutades med solfjädern, en variant av vågen, men som börjar nerifrån och går uppåt, för att vända och gå ner igen! Stämningen steg när hela publiken i amfiteatern/Vitabergsparken förenades i en enda gemensam rörelse!

Därefter visades delar ur dansföreställningen come back(to me). Till musik av suggestiv gitarr och en teorb (en slags luta) flöt dansarna genom rörelserna
och bildade duetter, trios och solon i ett flöde. En perfekt start på höstterminen i dansens tecken. ”

Av: K. Kvarnström & Co
Koreografi: Kenneth Kvarnström
Musik: Ola Hjelmberg. Jonas Nordberg (live)
Dans: Cilla Olsen, Kenneth Bruun Carlson, Janne Marja-Aho

 Elisabeth Söder
Samordnare för kulturombud i Stockholms skolor