Möten med teatern som tankelaboratorium och utmaning

 

Plötsligt satt jag med en näsa i handen, en ganska knölig, gammelmansmässig och gummiartad näsa. Jag kände igen den, trodde jag i alla fall. Visst var det väl Etienne Glasers näsa i Spöksonaten? Eller kanske var det Stina Ekblads mask den hörde till? Där satt jag i alla fall i Elverketss foajé med den dallrande gummiklumpen i handen. Spöklikt, på flera sätt, och lite kittlande, precis som hela stämningen i den välfyllda lokalen. Vi som satt där hade just lyssnat till en genomgång om skräckfilm, och sett (eller halvsett – jag var nog tvungen att blunda lite ibland får jag erkänna) väl valda scener ur klassikerna. En maskör hade sedan äntrat scenen med sin utrustning, och hon förevisade med yster saklighet olika sätt att skapa förutsättningar för skräck på scen. ”Vit sirap är basen i allt teaterblod” hörde jag henne säga med viss förtjusning i rösten precis som jag skickade gumminäsan vidare till min stolsgranne, och hela situationen kändes förstås lätt absurd. Och väldigt rolig.

 

Jag hade hamnat på det första av tre förseminarier inför Unga Dramatens produktion Necronomicon, en skräckmusikal byggd på H P Lovecrafts universum. I presentationen av föreställningen beskrivs den som ”en musikalisk och blodig skräckthriller om att tvingas bli vuxen och om universums brutala likgiltighet inför vår existens. En fasansfull vandring ner i avgrunden.” – och det är klart att jag blir nyfiken. Och det är klart att jag tänker att detta vore spännande att kunna gå med elever på. Här finns så många referenser till modern populärkultur att vrida och vända på, här finns mötet med en litterär tradition, och här finns mötet med teatern som plats att utforska och ifrågasätta verklighetens villkor. Som svensklärare börjar idéerna bubbla i huvudet på möjliga teman och angreppssätt, och jag skulle gärna vilja prata med en kollega om detta. Men… de verkar lysa med sin frånvaro där i teaterfoajén, kollegorna.

 

Jo, för det här var nu inte en träff för lärare, utan för en teaterintresserad allmänhet som köpt specialbiljetter. Jag bara råkade, genom ett av tillvarons bananskal, få en möjlighet att vara med. Och jag missunnar då sannerligen inte den teaterintresserade allmänheten möten med Unga Dramatens konstnärliga krafter av olika slag – men jag skulle önska att det också gavs mer av särskilda möjligheter för oss som möter unga människor i skolan att ta del av detta. Jag tror nämligen att både Dramaten och skolan har nytta av att vi möts och berikar varandra.

 

Att vara lärare är att ständigt behöva fylla på. Fylla på med nya kunskap och nya intryck. Som svensklärare är en del av mitt uppdrag att erbjuda mina elever möten med teatern som tankelaboratorium och utmaning – men det är inte alltid så lätt. För att få större förståelse för, infallsvinklar till och engagemang i aktuella teateruppsättningar är den typ av förseminarier som det jag hamnat på guld värda. Vad jag skulle önska att det fanns en given plats för lärare på dessa semniarier!

 

Att vara teater, å andra sidan, är att ständigt känna av  tiden, samhället och publiken. Vi i skolan kan bidra!  Visst kan vi uppfattas som ett gnetigt och paragrafstyrt skrå, mina kollegor och jag (jag hörde någon säga i foajén den där kvällen ”men herrejösses kan de inte bara ta med ungarna på teatern för att det är kul? Måste det vara så himla uppstyrt hela tiden?”), men vi har något som få andra har: en vardag tillsammans med unga människor. Vi vet dessutom vad som styr skolans verksamhet (och det är förvisso inte i första hand ett engagemang för estetiska lärprocesser och kulturliv). Och därför kan vi hjälpa till att bygga bryggor mellan teatern och de unga, de som är de kommande teaterbesökarna, de kommande specialintresserade som sätter sig i Elverkets foajé och förtjust lyssnar på en ung skådespelares beskrivning av att sitta modell för en skräckmusikalaffisch den allra första arbetsdagen på den stora teatern…

 

Mer samarbete mellan teaterinstitutionerna och skolan – det vinner vi alla på.

Katarina Lycken Rüter
lärare i svenska, religion, filmkunskap på Östra Real

 

Kulan, barn och unga växer med kultur. Kulan finns numera
facebook och twitter,   Gå in och gilla vet ja

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.