För- och efterarbete efter kulturupplevelser, missa inte pedagogmaterial som erbjuds

 

 

Jag sitter vid min dator och skriver ett pedagogmaterial till föreställningen #santenligtmej.  Materialet  brukar innehålla texter om föreställningen samt övningar (ofta dramaövningar) att göra i klassrummet. Jag tycker att det är kul att skriva pedagogmaterial. Det ger mig chans att verkligen tränga in i föreställningens tema och ta reda  på fakta om ämnen som berörs.

Vad säger undertexterna

Det är som att jag är forskare en liten stund och får veta lite mer om livet och människan med teaterkonsten som ledsagare. Och
som bonus får jag föra vidare mina nyvunna kunskaper till andra människor! Men
självklart är det svårt också. Jag behöver vända mig både inåt och utåt för att
söka inspiration till mitt arbete. Inåt i mig och mina erfarenheter men även
inåt i pjäsen och dess tematik. Jag behöver gå bakom raderna i manuset, bakom
skådespelarnas repliker och se vad undertexterna vill säga mig. Vad vill
föreställningen verkligen berätta? Och så behöver jag vända mig utåt till
verkligheten och livet, både mitt liv, där jag är nu och föreställningens
målgrupps liv, högstadieelevernas verklighet med allt som finns där. Det är som
exkursioner i verkligheten!

 Provpublik

Vi ska spela en provföreställning av pjäsen för en  provpublik. Jag går runt i foajén
och pratar med eleverna som är där. Några  högstadieklasser. ”Lajka oss på instagram” säger jag till eleverna. De tittar  på mig; vissa frågande, andra blygt,
några lätt nedlåtande. Jag känner mig  hipp, ung och cool (jag är ju det också,
jag är 33 år och bor på södermalm i  Stockholm, det är ju ungt och coolt!)
som pratar om instagram och att lajka.
Här har jag hamnat mitt i vår målgrupps verklighet. En skolutflykt till teatern
och nu i foajén med några avslutande tryckningar på mobilen innan de måste
lägga undan dem för att gå in i salongen. Här har jag min exkursion till
verkligheten! ”Lajka oss på instagram” säger jag och tänker att det kan vara en
bra aktivitet att göra medan de väntar. ”Lajka?” frågan en gosse ironiskt. ”Ja,
lajka oss på instagram” svarar jag. Gossen ler snett och skakar lite på huvudet
som att han tänker: ”Gamla tanten vet inte vad hon pratar om” och så trycker
han vidare på mobilen. Jag får onda aningar. Jag har sagt eller gjort någonting
som inte är riktigt som det ska vara. Jag smyger nära min yngre kollega. ”Kan
man lajka på instagram?” frågar jag. ”Nja…” börjar han ”jag tror att man följer.
Man lajkar på facebook.” ”Hipp, ung och cool” ersätts raskt med ”ganska
omodern, närmar mig medelåldern och tror att jag fortfarande har det”.

Exkursionen i verkligheten tog en oväntad vändning. Jag står
ensam i folkhopen och förstår att jag inte längre vet. Allt flyter, förändras
och blir till nytt. Jag flyter med men är ändå i min egen bubbla.

 

Pedagogmaterial och den kalla verkligheten

På eftermiddagen går jag till ica för att köpa en frukt. Jag
räknar till tre tiggare den korta väg det är från min arbetsplats till ica. Två
direkt utanför butiken, två kvinnor, på var sin sida av entrén och en just runt
hörnet, en man som sitter på en liten låda. Jag fryser lite. Jag tog ingen
jacka. (det såg ju så varmt ut inifrån kontoret!), måste gå fort så att jag
inte blir för kall. Då kan jag bli förkyld och det har jag inte tid med nu
eftersom det är så mycket på jobbet inför premiären av föreställningen. Idag
har jag mycket i huvudet: pedagogmaterialet ska bli klart väldigt snart och det
är tusen andra saker som står på min to-do-lista. Kylan och dess eventuella
förkylning är inte välkommen nu! Tiggarna har lager på lager av kläder, kjolar
i tyg som liknar sammet och filt över knäna. ”Hej hej en krona en krona tack”.
Idag har jag mycket i huvudet. Idag är jag för kall för att stanna, ta upp
plånboken, besluta hur mycket jag ska ge, bestämma om jag ska ge till en eller
till alla tre, fundera över vad pengarna kommer att gå till, om det är
organiserad kriminalitet eller ej. Idag är inte en dag för sådana funderingar.
Idag är en dag för att vända bort blicken och inte ge. Idag får tiggarna inte
höra till min värld. Idag väljer jag bort dem.

 

Åter vid datorn. Skriver på pedagogmaterialet. Formulerar
övningar som ska få människor att reflektera över situationer i en
föreställning de har sett, kunna knyta sina reflektioner över en fiktiv produkt
till sin reella tillvaro och kanske kunna lyfta blicken lite. Flytta horisonten
lite längre bort och låta världsbilden blir en aning större och med fler
färger. Kanske. Förhoppningsvis.

 

Jag skriver ett pedagogmaterial till en föreställning som
frågar Vad är sant enligt dig? och  vill veta hur vi behandlar varandra,
om vi låter andra människor vara delaktiga  och på vilket sätt?
Hur det är att inte höra till, att kämpa för att få göra  det, att göra vad
som helst (även det jag inte vill, som kanske känns kränkande
för min egen person) för att få bli en del ngonting. Mina exkursioner till
verkligheten gör mig medveten om att ämnena finns överallt och att jag, liksom
alla andra är en del av dem.

#santenligtmej spelas på Teater Tre och på turné och är en
föreställning för årskurs 5-9.

Elin Unnerman har skrivit blogginlägget

 

Så här blev Elins pedagogmaterial

PEDAGOGMATERIAL_santenligtmej

/Elisabeth

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.