Visar alla blogginlägg från: september 2014

Miljonstories, vi vill ge plats för de berättelser som gömmer sig likt glömda skatter i betongen

Nittonhundrafemtiofyra. Då flyttade Sven till Bagis. Han bor fortfarande kvar i samma lägenhet. Med samma fru.

Nittonhundrafemtioåtta. Då flyttade Karin och Arne till Bagis. De träffades som nioåringar och har hållit ihop sedan dess.

Nittonhundrasjuttioåtta. Då gick älgen på gångvägen vid Byälvsvägen 20.

Femhundraåttiosex. Är summan år som de 12 medlemmarna i studiecirkeln för ”Bagis – min hembygd” huserat i Bagis.

 Samhällskonstprojektet Miljonstories

Häromveckan besökte ett gäng från PRO Bagarmossen Bagishuset för att som första seniorgrupp någonsin delta i samhällskonstprojektet Miljonstories. Mats Aronsson, konstnärlig ledare för Miljonstories, vill lyfta de röster som ofta inte hörs och ge plats för de berättelser som gömmer sig likt glömda skatter i betongen. Man vill samla in berättelser från både seniorer och juniorer för att sedan låta dessa – berättelser och berättare – mötas och tillsammans skapa en mångfald av bilder av Bagis. Därav ovan talrika fragment av berättelser.

Låt kulturen besöka folket, majoriteten står inte i Dramatens foaje

För två veckor sedan stod jag som ofta i den gröna dörren till Bagishuset och välkomnade besökare. Skillnaden denna gång var att somliga av mina gäster kom med rullator istället för med sparkcykel. Stämningen var nyfiken och lite nervös. Glada hälsningar och välkomnande omfamningar, sedan gick vi alla in i biosalongen för presentation av Miljonstories och dagens workshop. Samhällskonst, berättade Mats, är att låta kulturen besöka folket istället för tvärt om. Majoriteten står inte i Dramatens foajéer, konstaterade Mats ackompanjerad av leende nickar. Genom Miljonstories vill man ge plats åt röster från Orten för att komplimentera det större antalet röster om densamma.

Jag minglade runt bland mina seniora vänner när de sedan satt i vårt café och skrev ned sina minnen från Bagis och markerade favoritplatser på en medhavd karta. På borden stod vackra chokladbakelser som Paulus och Linus, solid kärna i Bagishusets cafégrupp, bakat dagen innan. Sven berättade varför han trivs så bra i Bagis, ”Vi har så många goda vänner. Många av dem sitter här”. Medan Arne konstaterade att ”Det bästa med Bagarmossen är Karin. Hon är en jädra bra tant”. Arne har varit turnerande simhoppsartist i alla år. Han och Karin har bott i England där Arne bjöd på hisnande uppvisningar. Jag tycker väldigt mycket om Arne som själv benämner sig som ”en gnällig gubbe”. Han har glimten i ögat, Arne.

 Historiska är också ett museum för historier

Med oss var även Anna och Susanna som till vardags arbetar på Historiska Museet. Vi är inte bara ett museum för historia, menar Susanna, utan även ett museum för historier. De insamlade berättelserna kommer att visas som lokalt komplement till vandringsutställningen ”Hembygd – Någonstans i Sverige” som invigs den 4:e oktober på Historiska Museet. I sex veckor kommer röster från Bagis höras i den pampiga orangea byggnaden på Linnévägen. Sedan är det dags för nya Stockholmsområden att ta plats. Först är inte alltid störst, men vi är ändå stolta att vara konstprojektets ”pilot”-samarbetspartners.

Veckan därpå stod jag återigen i min gröna dörr och hälsade välkommen. Nu var Mats, Susanna och Anna åter på besök men denna gång på jakt efter ungdomarnas berättelser. Nakita, Sara, Gabriella, Zamer, Natnael, Lamis, Estelle och Nahom slog sig ned i sofforna och började berätta om minnen och ritade om kartorna i Skarpnäck och Bagis med nya, kreativa namn på gator och torg som berättade om gemensamma minnen från dessa platser. Estelle berättar att hennes favoritplats är mammas kök, Nahom att han minns hur han och en kompis åkte månbil och ramlade för länge sedan – ”det måste vara ett bra minne eftersom jag kommer ihåg det” resonerar han, skrapsår till trots. Naktita berättar om sitt bästa minne ”när jag fick spela DJ” och Lamis berättar att det bästa med Bagisbarnen är att ”de är sig själva, de försöker inte spela någon annan”. Mats tar roliga porträttbilder och några sitter kvar länge och filosoferar kring plats och minne.

 Vi tror på människor och möten

På vikten av att mötas och tala med varandra, inte om varandra. Vi tror också att det är genom att samarbeta som vi skapar nya möjligheter till förändring och gemensam utveckling. Vi brinner därför extra mycket för detta unika konstprojekt som vill skapa en mötesplats för två grupper som ofta står långt ifrån varandra, seniorer och juniorer, genom att lyfta fram det gemensamma – Orten och minnena som där bebor. Våra unga växer i workshops som denna med Historiska/Miljonstories där de får tid och plats att fundera kring sin hemort, kring sina minnen och den kultur som vi alla är med och skapar och omskapar.

Jag fascineras av de slående likheterna mellan dessa två grupper som vid första anblick tycks så olika: de har alla egna inofficiella namn på gator, torg och minnesvärda platser; de konstaterar alla att hemma är där hjärtat – vänner och familj – finns; att mötesplatser som vävstugor, kaffestugor och ungdomsgårdar inte nog kan understrykas när det kommer till att lära känna ett område och göra det till sitt. Jag ler när jag hör en äldre kvinna berätta om en för henne viktig plats: ”Min gård. Alla är väldigt aktiva. Man umgås mycket på gården. Det är bra sammanhållning och vi hjälper alla varandra”.  Gården. Vare sig prefixet är ungdoms- eller inner- så är funktionen densamma. En mötesplats för kulturskapande och tillhörighet.

 Vernissage

Varmt välkomna till Historiska Museet den 4:e oktober för vernissage. Välkomna även till Bagarmossen den 11:e oktober för vernissage av lokal utställning med insamlade berättelser. Vi kommer då finnas i Kulturskolans lokaler där Miljonstories samlar in fler berättelser samtidigt som vi finns på plats för samtal och gott fika bakat av ovan nämnda cafégrupp (nu utökad till fem medlemmar).

Moa Lindunger-Andersson, ungdomsledare Bagishuset
Telefon: 08-508 17 310/076-8250031
E-post: moa.lindunger-andersson@stockholm.se
/Elisabeth

Missa inte Kulan på  facebook och twitter där lägger vi upp tips och kulturerbjudanden

/Elisabeth

Behöver barnen paraplyer även på teatern?

I dag repeterar vi i regn och full storm inne på Strindbergs Intima Teater. Johanna Holmström sköter molnen från teknikbåset och dansar med en liten plastpåse på scenen och håller paraplyer över de små besökarna. Hon är både tekniker och Teater-fe. Tuvalisa Rangström spelar Tussen som har tappat sin vante och som leder barnen genom regn och rusk på teaterns alla snåriga stigar. Och så är vår teaterproducent Katharina den Stora med och visar vägen. Vi vill ju inte att någon ska gå vilse! Särskilt inte när det är oväder!

Nu när vi repeterar så märker vi att “Det lilla Ovädret” är som en sagobok som man får gå in i. Vi har bestämt att publiken ska vara liten både i ålder och storlek ,bara 20 stycken per föreställning, och idag funderar vi över om alla ska få varsit paraply när vi går in i Tussen och Teater-fens magiska värld. Eller varsit gosedjur? Det kan vara bra att hålla någon i handen när det stormar.

Varje scen är som en boksida. En bild som ackompanjeras av några korta textrader. Kanske är det poesiteater? Kanske blåser alla ord bort och kvar blir bara nonsens och kaos? Kanske är det då Tussen hittar sin vante?

Med projektioner och nyskriven musik och nyuppsydda kostymer undersöker vi nu vidare. På väg mot premiären 10 november. Just nu är föreställningen 40 minuter och 75 meter. Och det är riktigt dåligt väder!