Visar alla blogginlägg från: september 2016

Vadå vardagsrasismen? Finns det något sådant?

Presentation av ett antirasistiskt och normkritiskt metodmaterial fritt för skolan att använda.

rasism 2 Jag börjar med att berätta lite om mig själv, vad jag gjort tidigare och … Förlåt vad sa du?” ”Ja jag undrade bara.. vart kommer du ifrån?” Tänk om detta kunde ha varit 1 miljon kronors frågan i programmet ”Vem vill bli miljonär”. Ibland har det känts så… För vad svarar jag egentligen på det?

Vanligtvis börjar jag rabbla upp mina halvor och kvartar: ”Ja jag är halvitalienare, en kvarts finsk och en kvarts svensk”. Sedan skämtar jag lite om att jag med dessa anlag antagligen har ett jävla temperament. Jag lägger även ibland till att jag ser väldigt mörk ut för att bära på dessa gener. Kanske har jag nordafrikanskt eller turkiska rötter någonstans? Ibland håller den andra personen med om att det är lite märkligt. ”Men är du bra på pastarätter då?” kan bli en halvseriös följdfråga. Oftast ler jag och svarar ”självklart”, halvt på skämt men även för att på något vis ändå passa in i den stereotypen jag vet att jag bäst hör hemma i.

Man kan säga att jag dels blir föremål för en annan människas behov att placera mig i ”rätt” kategori, men också för mina egna fördomar om hur jag borde vara utifrån det jag har sett och hört. Det värsta är ju att inte höra hemma någonstans alls, varför jag valde när jag var yngre att kalla mig ”italiensk” i hjärtat även om jag bodde i Sverige. Kanske gjorde jag detta val som en följd av att jag blev utpekad som annorlunda i samma stund som mina klasskompisar en gång skrek ”jävla apa!” på skolgården i lågstadiet? Det vet jag faktiskt inte. Det enda jag vet är att det har varit en smärtsam, förvirrande och djupgående identitetsproblematik till den dag jag kapitulerade i vuxen ålder, accepterade att jag inte hörde hemma någonstans och började kalla mig själv en alien. Dock kan jag inte påstå att den lösningen heller är exemplarisk. Vad jag vet är att krisen av att inte höra till, att inte ”höra hemma” någonstans, kan få vem som helst att känna utanförskap. Eller ett steg längre, sätta sig själv i ett utanförskap. Och som många samhällsforskare och andra människor säkert kan hålla med om, så är utanförskap ett av dem samhällsfenomen som genererar störst skada. Både på individnivå, men också på samhällsnivå.

rasism 3b

Ett sätt att komma ifrån detta, enligt mig, är att utmana och omforma tankemönster samt de existerande kategoriseringarna vi rättar oss efter. Istället för att se etniciteter och fysiska attribut behöver vi öva på att se enskilda unika individer. Både vad gäller de människor vi möter men också synen på oss själva. Istället för att fråga ”vart kommer du ifrån?” för att på så vis tycka oss kunna definiera en person bättre, så kanske vi ska börja med att ställa andra typer av frågor. Jag vill även markera att jag har förståelse för att de flesta som frågar denna fråga absolut inte menar något illa, men det är inte heller motivet bakom frågan jag önskar att peka på i detta fall utan snarare effekten samt följderna av den. För vad säger man egentligen med frasen ”vart kommer du ifrån?” ? Har den någon dold innebörd? Uppfattningen är alltid subjektiv, men jag har alltid kunnat översätta det till ”du ser inte ut att höra hemma här”. I nästan varje nytt möte med en annan människa, i ett land jag är född i och en stad jag har bott i under mina 30 år i livet, har jag alltså fått höra ”du ser inte ut att höra hemma här”. Och det är just när man anlägger det här perspektivet som begreppet vardagsrasismen, enligt mig, legitimeras och lyser igenom med full kraft. Låt mig då även få markera att detta bara är ett av flera exempel på hur vardagsrasismen förekommer i åtminstone mitt dagliga liv.

Under mina år som jag i vuxen ålder har arbetat på skolor och andra ungdomsverksamheter har jag fått intrycket av att vardagsrasismen är mer utbredd än någonsin, med en ribba som har höjts och med ungdomar som både stämplar varandra liksom sig själva i sitt vardagliga umgänge och tal. Många av dem känner antagligen, liksom jag, att de inte uppfattas som svenskar utifrån, och många av dem har nog istället valt att anpassa sig och sin självbild efter villkoren att ”inte höra hemma här”. Jag har sett vissa ta till olika medel för att försöka passa in bättre i det svenska majoritetssamhället, medan andra istället verkar ha gett upp och istället format sig en identitet på att vara ”icke-svensk”, vilket också är definierat utifrån ett stereotypiskt tankesätt. De flesta ungdomar hamnar dock någonstans där emellan.

Vad som blir tydligt för mig är att många av Sveriges ungdomar mår inte bra. Självbilden är beroende av de speglingar som ges utifrån, självförtroendet av de möjligheter som finns att visualisera samtidigt som klyftan mellan ungdomar med olika förutsättningar kraftigt ökar och fördomar kring vissa etniciteter normaliseras. I och med denna utveckling anser jag att det aldrig har varit viktigare för skolor samt barn- och ungdomsverksamheter att se över sitt värdegrundsarbete. Det finns ett behov av att uppdatera befintliga rutiner, handlingsmetoder samt kunskap om hur man genomför ett pedagogiskt, normkritiskt och antirasistiskt arbete tillsammans med barn- och ungdomar på ett framgångsrikt och långsiktigt sätt. Vi behöver medvetandegöra de rasistiska processer samt strukturer vi rör oss inom, tillsammans med våra unga, och etablera engagemang samt nya tankemönster som förhoppningsvis generar en positiv utveckling för kommande generationer.

rasismb

Teater Struktur är ett projekt inom organisationen Ungdom Mot Rasism och har nyligen lanserat ett innovativt och kostnadsfritt antirasistiskt metodmaterial som heter ”Leken Mellan Rum”. Materialet riktar sig till lärare och pedagoger och innehåller både information, begreppsförklaringar, ledarskapsövningar, tips samt färdiga lektionspass som går att applicera på ungdomsgrupper mellan 13-25 år. Projektet erbjuder även gratis utbildning till de verksamheter som önskar lite mer vägledning och stöd i sitt antirasistiska arbete. Välkommen att besöka vår hemsida!

 

/Julia Rosati, Utbildare på Teater Struktur

rasism

Skapande skola för nyanlända elever

Författaren och läraren Annelie Drewsen reflekterar över vad som krävs för ett lyckat Skapande skola projekt med nyanlända elever. Annelie utgår från sina erfarenheter av författarbesök.

annelie3
Nyanlända elever i skolan har samma rättigheter som alla andra elever. De har också specifika behov som skolan ibland behöver ta särskild hänsyn till i undervisningen och i hela sin organisation. Det är glädjande att skolledare, huvudmän och politiker alltmer inser detta. Samtidigt är det inte ovanligt att de nyanlända eleverna enkelt glöms bort i olika sammanhang. Deltagande i kulturella aktiviteter är ett sådant. I värsta fall får inte ta del av samma aktiviteter som sina skolkamrater. Det händer också att de får följa med på en redan planerad aktivitet, utan att någon särskild hänsyn tas till deras behov och förutsättningar.

Det bästa är förstås om skolan inkluderar de nyanlända eleverna från början och ser till att de får den stöttning som behövs för att delta i och ta del av kulturella uttryck. Endast då kan skolan leva upp till sitt ansvar att alla elever efter grundskolan ”kan använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud”.

Det borde vara självklart att de nyanlända elever får gå på teater, ta emot författarbesök, möta professionella musiker och uttrycka sig i dans i samma utsträckning som andra elever. Men då krävs att alla som är involverade, från lärare och skolledare till kultursamordnare och kultutövare, synar sin egen inställning till och verksamhet för till nyanlända barn och ungdomar och gör de anpassningar som behövs.

anneli 1

Sex  förutsättningar för ett lyckat författarsamarbete

Som författare av lättlästa böcker med erfarenhet av att undervisa nyanlända elever i svenska som andraspråk har jag varit inbjuden till ett antal författarbesök och Skapande skola-projekt med nyanlända elever i olika åldrar. I exemplet utgår jag från ett samarbete med en förberedelseklass på Hjulsta grundskola och läraren Viveka Bergh vårterminen 2016. Jag besökte gruppen vid tre tillfällen och eleverna skrev berättelser som sedan sammanställdes i en bok, inom ramen för Skapande skola.

1. En engagerad lärare och goda förberedelser

Det här är inget specifikt för nyanlända elever, utan gäller alla författarbesök. Det är fantastiskt att kliva in i ett klassrum där eleverna har förberett sig genom att läsa någon av ens böcker, kanske funderat ut frågor och dessutom är förväntansfulla på vad som ska hända. Varje gång det sker är förklaringen en engagerad lärare.

En stor del av förberedelserna har skett i klassrummet, men en del handlar om att kommunicera med författaren. Det är särskilt viktigt när det handlar om nyanlända elever. För att mitt besök ska bli så givande som möjligt vill jag veta vilka elever jag kommer att träffa. Hur gamla är det? Hur länge har de varit i Sverige? Vilka språk talar de? Vad har de läst? Vad vill de skriva? Finns det några särskilda behov? Hur lång är lektionen? Skriver de på dator eller papper? Utifrån den informationen planerar jag mitt arbete och försöker anpassa upplägget efter elevernas behov och lärarens önskemål. Jag brukar till exempel alltid ha en powerpointpresentation med bilder som stöd för det jag säger, och försöker repetera några fraser på elevernas språk inför besöket.

Viveka och jag hade haft kontakt via mejl för att resonera kring hur vi skulle lägga upp projektet och jag visste ganska mycket om eleverna här jag kom dit. De flesta var från Afghanistan, men där fanns även elever från Syrien, Bulgarien och Marocko. Nästan alla var ensamkommande och det fanns ett par elever som inte kunde läsa och skriva. När jag kom till klassrummet kunde jag se att Viveka hade förberett besöket genom att läsa en av mina böcker och skicka hem information om besöket till vårdnadshavarna.

annelie5

2. Rätt kompetens och verktyg på plats utifrån elevernas behov

Nyanlända elever har rätt till studiehandledning på modersmålet. På många skolor finns studiehandledarna på plats under lektionerna och bör givetvis vara med även under författarbesök och Skapande skola-projekt, om möjligheten finns. Det kan även handla om att eleverna har tillgång till rätt verktyg, som datorer, surfplattor, lexikon eller annat material. Informera även författaren om detta in förväg.

När jag kom till Vivekas klass fanns studiehandledaren Shideh Hadjithomas där. Hon talade persiska och kunde tala med de daritalande pojkarna från Afghanistan. Eftersom Viveka talade arabiska kunde hon själva översätta till de syriska eleverna och jag själv fick nytta av mina kunskaper i både spanska och engelska. Att Shidhe fanns med under alla besöken var en förutsättning för att vi skulle kunna få alla elever att skriva något.

3. En bra start och fokus på här och nu

Att första intrycket är viktigt vet alla. Det gäller både det intryck författaren får av skolan och det intryck eleverna får av författaren. Att bli mött i entrén, erbjuden att hänga av sig kläder och en kopp kaffe är trevligt. Jag vet att det kan vara ont om tid att ta emot besökare i skolan, men se till att någon tar emot och visar författaren rätt.

Samma sak gäller när lektionen ska börja. Jag föredrar att läraren hälsar mig välkommen och lämnar över ordet, och sedan går och sätter sig bland eleverna. Sedan vill jag att både elever och lärare är fokuserade på den tid vi tillbringar tillsammans. Ibland har jag faktiskt fått säga till lärare att sätta sig ner och lyssna. En lärares oro eller nervositet sprider sig omedelbart till eleverna. Kliv in endast om författaren ber om det eller om det är uppenbart att hen behöver hjälp med ordning eller att genomföra en aktivitet.

Jag inleder alltid mina författarbesök med att be alla i rummet att presentera sig. När det är nyanlända elever brukar jag be dem att säga sitt namn, vilka språk de talar om vilken idrott de gillar. Jag presenterar mig själv först för att visa vad jag menar, sedan får eleverna göra samma sak. Även om det tar en stund är det värdefullt att höra alla elever prata. Dels får jag en kontakt med alla, dels får jag en känsla för hur mycket svenska de kan. Läraren och andra vuxna i rummet får presentera sig på samma sätt som eleverna.

I Vivekas klass var det under presentationen som jag förstod att hon talade arabiska. Det blev också tydligt vilka som knappt förstod någon svenska och vilka som hade mycket att säga. Det är bra att ha koll på det när man ska jobba med en grupp vid flera tillfällen.

4. Rimliga mål utifrån elevernas förutsättningar

Ska alla skriva en berättelse eller en dikt? Vad ska den handla om? Vad händer om någon inte vill eller kan skriva? Det är frågor som man måste ställa sig inför varje samarbete mellan lärare och författare. Just när det gäller nyanlända elever finns ytterligare en fråga som i alla fall jag ställer mig: Ska de skriva självbiografiskt eller inte?

Min fasta övertygelse är att jag aldrig kan tvinga någon att skriva om sitt eget liv. Det måste vara ett eget val. Samtidigt vet jag att många elever inget hellre vill än att berätta. De har hur mycket som helst inom sig och behöver få uttrycka det, och kanske även få en läsare eller lyssnare. Därför tycker jag ofta att den bästa varianten är att låta eleverna själva välja. Jag kan ge dem verktyg att skriva texter som är spännande och berör, sedan kan jag överlåta åt eleverna att välja vad den texten ska handla om.

För somliga kommer en mening att vara ett stort steg framåt, medan andra snabbt fyller fyra sidor med text. Som författare lägger jag ingen värdering i hur mycket eleverna skriver, utan att de kan uttrycka sig i någon form.

I Vivekas grupp fanns elever som inte kunde skriva, men också elever som hade ett enormt driv att uttrycka sig i text. Några ville skriva om sina egna erfarenheter medan andra inte ens ville tänka på vad de hade varit med om. Vi bestämde oss för att låta skrivuppgiften vara öppen och att fokusera på berättande snarare än skrivande, för att alla skulle kunna delta.

5. Lyhördhet för elevernas behov och uttryck

När skrivandet väl är igång är min främsta målsättning att alla ska skriva något. Ofta kommer de flesta igång på egen hand, men det finns alltid några som behöver lite extra stöd. Här är det utmärkt om det finns flera vuxna på plats som kan hjälpas åt. En elev kanske bara behöver hjälp att finna rätt ord på svenska. Då kan studiehandledaren hjälpa till. En annan har inte riktigt förstått vad man ska göra. Då kan läraren förklara. En tredje kanske sitter och är helt nollställd inför alltsammans. Då kan författaren hjälpa till att hitta något att skriva om. Jag brukar börja med att prata lite med eleven om något helt annat än det vi skriver om. Ofta dyker någon liten detalj upp, som kan vara utgångpunkt för skrivandet.

I Vivekas klass såg jag en pojke som ställde sig med sitt papper mot världskartan på väggen. Han skrev och skrev. Jag betraktade honom. Det visade sig att han skrev om sin flykt från Syrien, och behövde kontrollera namnen på alla länder han hade passerat.

annelie 4

När jag gick till nästa elev, som inte kunde skriva och därför hade ett blankt papper framför sig, frågade jag varifrån han kom.
– Marocko, svarade han.
– Kom, sa jag och gick till världskartan. Jag tog med hans tomma papper och vi började prata om platserna och personerna. Han kunde ytterst lite svenska, men det visade sig att han hade varit en längre period i Spanien. Eftersom jag kan spanska hade vi plötsligt ett gemensamt språk. Han berättade om familjen och bästa kompisen som var kvar i Marocko, om tiden på centret för ungdomar i Spanien och om hur han kom till Sverige. Jag skrev det han sa, fast på svenska. Efter en liten stund vid kartan hade pappret fyllts med pojkens ord, utan att han hade använd pennan. Men han hade berättat. Därefter bad jag honom rita sin vän, och han tog upp blyertspennan och började rita.

6. En gemensam slutprodukt och en uppmuntrande publik

När man arbetar men skrivande i skolan är det ofta läraren som är mottagare, även om bloggar och andra typer av publicering naturligtvis också förekommer. I samband med Skapande skola-projekt kan det vara roligt att skapa en mer bestående produkt av texterna. Att låta trycka upp en bok med elevernas texter vara ett sätt att bekräfta att deras uttryck har ett värde även utanför klassrummet. Flera gånger har jag varit inbjuden till bokrelease i klassrummet. Salta pinnar, saft och musik skapar feststämning och alla elever får ta emot var sitt exemplar av klassens bok under högtidliga former. Om rektor, bibliotekarie, föräldrar och andra intresserade kan vara med blir det extra festligt. Kanske håller någon ett tal?

I Hjulsta hade Viveka sammanställt elevernas texter och bilder i en bok. Texterna handlade om allt från flykten och huset hemma i Afghanistan till en utflykt med klassen och en läskig historia om en mörk skog. Jag bidrog med ett förord.

På releasen fick alla elever varsitt exemplar och jag välkomnade dem som författarkollegor. Eftersom det var eid blev det inte snacks, men väl en afghansk sång framförd av en elev. Självklart hamnade ett par exemplar av boken i skolbiblioteket. Jag såg till att få mitt eget exemplar signerat av alla författare.

 

De nyanlända elevernas röster behövs

När jag gick hem från bokreleasen bar jag med mig berättelserna från var och en av eleverna i Vivekas klass. Jag hade också en märklig känsla av att ha klivit rakt in i en av mina egna böcker. Då hade jag precis skrivit klart manuset till ”Dagboken”. Den handlar om Tarek, som är ensam i Sverige och brottas med det svenska språket. Hans lärare tjatar om att verbet ska vara på andra plats medan hans huvud är fullt av minnesbilder från kriget han flytt från. Men så kommer en vikarie som kan hans språk, arabiska. Det blir en öppning mellan dem som gör att han till sist känner sig sedd. Försiktigt provar han att skriva på svenska.

Viveka var precis som den läraren och tillsammans fick vi alla hennes elever att uttrycka något på svenska. När jag arbetade som lärare fick jag varje dag vara med när unga människor fann sin röst på svenska. Som författare får jag då och då kliva in i klassrummet och se när det sker. Det är fortfarande lika stort varje gång.

Jag hoppas att fler som arbetar med kultur i olika former inser det, och söker nya former för att samarbete med nyanlända barn, ungdomar och vuxna. Lika självklart som det är med lättläst litteratur borde det vara med teater, utställningar, film och musik på lätt svenska. Genom att bjuda in fler till kulturens rum kan vi på sikt bredda de konstnärliga uttrycken – och det kan mycket väl ta sin början i skolan.

annelie 2

Annelie Drewsen, författare

 

 Kulan på Facebook och tkulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med  estetiskt lärande.
Elisabeth Söder, elisabeth.soder@stockholm.se

Stockholms scenkonst är en exportsucce

Det finns ingen annan stad i världen som kan erbjuda barn och unga ett så stort kvalitativt kulturutbud som Stockholm. Det är något som världen har upptäckt och varje år är stockholmsbaserad scenkonst inbjuden till internationella gästspel. Hur är det med din klass och skola har ni sett våra världskändisar? Tycker du rent av att det är svårt att välja i  Kulans utbud ? Glöm inte att använda Kulan filtreringsfunktioner när du söker scenkonst.teatertreutomlands6 Pantomimteatern, Teater Pero, Teater Tre och Zebradans är några av de grupper som finns på Kulan och som under det senaste halvåret spridit den svenska scenkonsten för barn och unga över flera kontinenter. De har turnerat, deltagit i teaterfestivaler och hållit workshops för kollegor i flera olika länder. Bara de senaste fyra månaderna har dessa grupper spelat sina föreställningar i såväl Korea som Japan och Norge. I oktober åker Teater Pero till Irland och spelar i Dublin och Galway. Har du och dina elever upptäckt våra världskändisar?  Alla finns att boka på Kulan.

 Pantomimteatern

pantomin I maj 2016 gästade Pantomimteatern Festspillene i Bergen, en stor internationell festival med gästande teatrar från hela världen, där föreställningen I Herthas ateljé fick ett mycket gott mottagande. Sverige representerades av Pantomimteatern och Kungliga Dramatiska Teatern. Under åren har Pantomimteatern spelat runt om i Europa och Asien (Vietnam/Indien) och sydamerika (Chile) I mars 2014 spelades inte mindre än 10 föreställningar på BAM, New York (Brooklyn Academy of Music) samt vid ASSITEJs Världskongress i Sydkorea.

I Herthas ateljé – trailer from Pantomimteatern on Vimeo.

Teater Tre

teater tre 1 Teater Tres humoristiska drömspel Godnatt min skatt (2-4 år) sattes upp för första gången 2013, och har sedan dess turnerat både nationellt och internationellt. Föreställningen spelades på japanska vid sju tillfällen på Ricca Ricca Festa i Okinawa i juli 2016. Kritikerrosade Kloss (3-6 år) är en av Teater Tres största internationella succéer. Genom åren har den turnerat över stora delar av världen, bland annat i Namibia, USA, Nederländerna och alla de nordiska länderna. Föreställningen spelades på Joint Festival i Aichi, Nagoya japan i juli 2016. Fotograf Martin Skoog

Kloss / Blocks – trailer from Teater Tre on Vimeo.

Teater Pero

På Joint Festival spelade också Teater Pero den älskade föreställningen Astons stenar (från 3 år och uppåt). Föreställningen har tidigare spelats i Danmark, USA, Wales, Skottland, Australien, Kina, Tibet och Japan. Föreställningen har vid tidigare spelningar i landet hyllats för sin japanska estetik. Flera av Teater Peros pjäser har turnerat internationellt genom åren, exempelvis Den höjdrädde örnen Örjan, Pojken och Stjärnan och Mannen, Damen och Något i magen.

2013 turnerade Astons stenar i tre veckor i Australien och spelade bl.a. en hel vecka på Operahuset i Sydney

Sydney Opera House

 

Zebradans

ZebraDans har under åren turnerat mycket både nationellt och intenationellt med ett flertal av sina produktioner. Den senaste föreställningen Burken av Anna Vnuk från 2015 har sedan premiären rest land och rike runt och har bland annat besökt Korea både på Sidance 2015 ( Seoul International Dance Festival ) och Assitejs Sommarfestival 2016, Earth, Wind and Sky festival i Liepaja och Felleshus i Berlin. Kulan på Facebook och tkulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med estetiskt lärande. Elisabeth Söder elisabeth.soder@stockholm.se